Tag Archives: närodlat

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

Närodlat handlar om långsiktig hållbarhet och ett robust närområde i en föränderlig värld

Liten klimateffekt av närodlad mat

Det kan man idag läsa i DN.

Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.

Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.

Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.

Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.

Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som “är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?

Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.

Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?

Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.

Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.

Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.

Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.

Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.

Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)

Rasism är väl egentligen bara relevant inom den egna arten…?

Innan idag blev jag kallad hönsrasist – för att jag, trots att jag gärna vill köpa höns, och trots att det är svårt att få tag i höns, hade låtit bli att köpa höna när det fanns i affären, för att den var tysk.

Nej, det var säkert inte så allvarligt menat, det vet jag.

Men jag tycker ändå det är intressant. För ja, jag är en sådan där som väljer svenskt kött. För att jag generellt har större tilltro till den svenska djurhållningen. För att jag tycker det är bra att gynna den svenska produktionen. För att jag gillar närodlat, av diverse anledningar. För att jag vill dra ner på transporterna. Och så vidare.

Och nej, det är inte rasism. Det är inte hönornas nationalitet eller etnicitet jag bryr mig om. Strikt talat har jag inga problem med om hönorna skulle flytta hit ;-)

För övrigt blev jag kallad rasist för en hel del år sedan när jag arbetade med att motarbeta utbredningen av en invasiv främmande art. Vilket ju i sig är lite bisarrt, eftersom det var en hel art jag ville få bort ur landet; om något borde jag då kallas artist ;-)

För övrigt så händer det att jag köper utländskt kött också. Som vissa sorters salami och liknande. I vissa fall är det helt enkelt så att de utländska alternativen är godare, eller att det faktiskt inte alls finns något motsvarande svenskt över huvud taget. En av de viktigare upplevelserna när man är på semester är just smakupplevelserna: de där sakerna som är sådär jättegoda och som man förknippar med ett visst land eller med sommar och värme eller så. Men om man nu ska minska resandet och försöker semestra hemmavid en del, så missar man ju sånt som utländska korvar. Och då kan jag tycka att det är okej att istället köpa utländsk korv i Sverige. Det blir lite samma mat som om jag hade varit på semester utomlands, men sammantaget ändå mindre transporter (för jag är övertygad om att korvarna i en lastbil transporteras effektivare än jag som turist).

Konventioner som hindrar mig från att plocka upp potatisarna, och effekterna av att vi som bryr oss odlar eget och inte köper

Står på morgonen och tittar på potatisåkern bredvid busshållplatsen. Potatisen är skördad nu. Borta är de djupa fårorna mellan potatisraderna och den vissna potatisblasten. Nu är åkern mer eller mindre platt, och svart. Men inte helt och hållet. Det ligger en hel del utspridda potatisar kvar i ytan. Det skulle bli till en hel massa middagar om man plockade upp dem nu, innan de hinner bli gröna.

Men så gör man inte.

Det är någon annans mark, så strikt talat har man väl ingen rätt att plocka upp de stackars kvarlämnade potatisarna. Men även bortsett från det så gör man inte så. Det är pinsamt. Fult.

Så de stackars fina potatisarna får ligga kvar där och förstöras.

 

Jag funderar en hel del så här års, på det här med mat och odling. Vi odlar ju en del själva, och tar tillvara det som trädgården ger, som äpplena till exempel. Samtidigt är det nu det finns bra svenska produkter att köpa i affärerna. Det finns en påtaglig motsättning i detta. Om vi, och andra som vi, som försöker äta säsongsanpassat, och som kan tänka oss att betala lite extra för det svenskodlade, i alltför stor utsträckning odlar själva – och alltså inte handlar av de svenska produkterna när de är i säsong – då får ju de svenska odlarna inte avsättning för sina produkter. Om det bara är de som skiter i hur maten producerats och mest vill att maten ska vara så billig som möjligt, så driver vi utvecklingen åt fel håll.

Vad gör vi åt det?

Löjligt billig majs på ekorundan

I helgen var vi på Ekorundan. Ett antal skånska ekogårdar hade allmänt öppet hus – visade upp sig, berättade och sålde sina produkter.

Vi besökte tre olika gårdar i mellersta Skåne. Vi plockade ekologisk majs på självplock (och stoppade det mesta i frysen när vi kom hem). Vi skaffade ett antal spännande sorters potatis (inför nästa års odling). Vi tittade på diverse lantraser, gick tipsrunda, åt ekologisk lammkorv och åkte traktorsläp. Och vi pratade med ekobönder.

Dessutom sken solen – det var en riktigt fin sensommar-/början av höstendag.

Och ja, vi körde flera mil i vardera riktningen för att komma dit. Ja, det kan ifrågasättas ur miljöhänseende, om det verkligen är så mycket vits med att köra bil för att köpa ekologisk mat.

Men det var ju inte bara en inköpsrunda. Det var minst lika mycket en utflykt. Ibland vill man åka och hitta på något. Hade det varit bättre om vi åkte och shoppade i Malmö? Om vi flög till London över helgen?

Vi åker inte till Thailand. Jag tycker att man måste se det i det perspektivet också: vi gör då och då utflykter i närområdet. Dessutom ser barnen (och vi också) lite grann av livsmedelsproduktionen och får förståelse för var vår mat kommer ifrån. De har dessutom varit med och plockat majsen, och det kommer de att minnas varenda gång vi plockar fram majs från frysen och äter i vinter. Det är sånt de har med sig genom livet. Det ger insikter som är svåra att sätta fingret på, men som jag känner gör skillnad mellan mig och andra, som inte åkt på självplock i sin barndom.

Det finns också en poäng med att gynna de som odlar ekologiskt, även om det innebär lite mer resor.

Däremot har jag svårt att smälta priset. Vi fick betala 15 kronor kilot för majsen vi plockade. Skalat pris. När jag räknade efter på majskolvarna vi fick med oss hem, konstaterade jag att det innebar ett pris på under 4 kronor styck. Det är ju pinsamt billigt – hur sjutton kan man producera mat så billigt, trots att den är ekologisk, och ändå få det att gå runt?

Tankar om närodlat: transporters miljöpåverkan, stolthet och respekt

Närodlat är en känslig fråga. Det anses inte officiellt okej att säga att närodlat är bättre för miljön. Råkar man antyda (i fel sammanhang) att det skulle vara bättre för miljön, så finns det siffror som visar att transporterna trots allt är en förhållandevis liten andel av livsmedlens totala miljöpåverkan. Och dessa siffror är anledningen till att det inte är okej att ställa krav på transporterna vid upphandling: transporternas påverkan anses vara så liten att den inte är relevant.

Det är ett märkligt sätt att resonera. Skulle det inte göra skillnad för miljön, sett till transporter, huruvida jag äter ärtor odlade i trädgården eller ärtor som flugits hit från Kenya? Att de handskalade räkorna rest fram och tillbaka över jorden innan de kommer hit? Skulle inte resorna som fört (slaktade) lamm hit från Nya Zealand vara relevanta att väga in på minussidan för kött i jämförelse med de skånska lammen som slaktats några mil bort?

Om vi människor bör resa mindre för miljöns skull, och dessutom välja våra transportmedel utifrån vad som släpper ut minst och gör minst skada, så bör ju rimligen detsamma gälla för vår mat. Alltså: Om det är sämre för miljön att jag flyger till Thailand än att jag tar tåget in till Malmö, så måste ju detsamma rimligen gälla maten jag äter.

Problemet (tror jag, ska jag väl påpeka) med upphandlingens sätt att räkna är just att man räknar på ett medelvärde. Om man räknar på all mats miljöpåverkan, och så bryter loss den del som beror på transporterna för all mat, oavsett transportsätt, så stämmer det säkert: det rör sig om en ganska liten del, sett til procent.

Men om man istället räknar på bästa och sämsta, så gissar jag på att skillnaden är väldigt stor: För de lokalt odlade ärtorna från min trädgård är transportdelen lika med noll. För ärtor som flugits från Afrika är de förmodligen en stor och påtaglig del. Alltså borde man inte räkna på medelvärden när man ska titta på hur stor del av matens miljöpåverkan som kommer från transporterna.

Men visst, som ofta påpekas: miljönyttan av minskade transporter faller ganska kvickt om man måste ta bilen till försäljaren av det närodlade, om man kunde cyklat till affären för att köpa maten som rest långt. Därför är det väldigt viktigt att de vanliga mataffärerna – de stora kedjorna, där de allra flesta handlar – också tar in lokala råvaror från lokala producenter. (Och det brukar åtminstone vår lokala affär vara hyfsat bra på, åtminstone för vissa produkter.)

Sedan finns det ju andra poänger med närodlat också. Om maten odlas nära dem som äter den får man en större förståelse för odlingen: för hur man odlar, vilket arbete det innebär, svårigheter, och så vidare. Det ger en större respekt för maten, vilket förhoppningsvis också kan minska matsvinnet – man slänger inte lika lättvindigt det man sett någon arbeta hårt för, och slösar inte heller lika gärna. Och om maten kommer från den egna hembygden så känner man ofta stolthet. Stoltheten ger också en sorts respekt och gör att man i större utsträckning värnar naturen och miljön. Det blir nära och konkret.

Tror jag i alla fall. Men nej, jag kan inte visa några siffror på det :-)

Och om det är så, så tror jag det gynnar miljön i det långa loppet.

Läs även Färska baljväxter flygs in till grönsaksdiskarna i DN.

Dagar när lunchplaneringen består av att gå ut i trädgårdslandet

Nyss hemkomna från stranden. Lunch måste man ha. Har vi nåt hemma?

Går ut ett varv i trädgårdslandet. Plockar lite mangold, lite sockerärtor och några morötter. Tar upp några stånd med potatis.

Barnen plockar lite tomater och jordgubbar. Minstingen plockar lite ärtor från sitt land.

Går in. Sköljer potatisarna lite innan jag kokar dem. Förväller mangolden och gör en mangoldstuvning. Minstingen fräser sina sockerärtor i lite olja, häller över dem i en glasskål, häller på lite vatten och kallar det sallad.

Morötter, tomater och resten av ärtorna sköljer vi bara och serverar råa.

Alla är gravt nöjda med lunchen. Men det var för lite mangoldstuvning, tycker samtliga. Så vi får göra det snart igen.