Tag Archives: ogräs

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Selektiv ogräsrensning

Vad som är ogräs beror inte bara på art utan också på var det växer. Och jag rensar väldigt selektivt.

Självsådd rucola får växa tills den blivit för stor och tränger ut annat. Ringblommor och honungsfacelia får vara kvar om de inte stör. Det lilla märkliga skrufset som påminner om sparris och skulle kunna vara frösådd sparris får vara kvar för att jag är nyfiken. Enstaka åkervioler får vara kvar för att jag tror att ogräset ifråga blivit ovanligare. Och så vidare.

Trädgårdsblues

Vi har försökt börja plocka undan lite i trädgården också. Det är ganska deprimerande. Sedan semestern tog slut har vi knappt hunnit vara ute. I alla fall känns det så. Att gå runt i trädgården och plocka undan kvarlämnade saker är en enda stor påminnelse om allt man inte hunnit.

Undanplockande av saker från trädgrden hör för övrigt till det absolut tråkigaste trädgårdsarbetet. Vilket väl illustreras ganska väl av att vi aldrig nånsin blir klara med det.

Dagar som denna känns det helt enkelt ganska deprimerande att traska runt i trädgården. Nervissnade plantor, ogräs som borde rensats, trädgårdsmöbler och prylar som man inte vet var man ska göra av. En känsla av att aldrig nånsin räcka till. En liten känsla av att kanske ha tagit på sig något för stort.

Och samtidigt… en liten känsla av trygghet. Trädgården finns där. Den är ganska stor. Det är betryggande att tänka sig framtiden och veta att man kan odla morötter. Den som kan odla egna morötter och har en kamin och tak över huvudet klarar sig ganska långt ;-)

Pulvriserade bjälkar, mumier och svensk damtidning

I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet “på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.

Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.

Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.

Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.

(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)

Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.

Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.

En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.

Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.

Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje “riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.

Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.

Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!

Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.

Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.

Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.

Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.

(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))

Ogräs är växter som växer där de inte ska växa

Och gränsdragningen är ibland svår. Det gör ju ont att rycka upp självsådda plantor av de saker jag avsiktligt odlade på en plats ifjol.

Därför har potatislandet ganska länge haft ett visst inslag av både rädisor och rucola. Och i minstingens trädgårdsland växer egentligen alldeles för stora mängder av honungsfacelian som vi odlade på den delen förra året. Men både han och humlorna älskr de blålila blommorna, så de allra flesta har fått vara kvar.

Och i rabatterna så är det ju tvärtom så att det gäller att lyckas spara de självsådda blommorna, så att de sprider sig. Utom kungsmyntan (oreganon), som jag egentligen verkligen borde rycka upp, eftersom den tränger undan en massa andra blommor. Men den är ju å andra sidan bättre än ogräs. Eller, kanske snarast, den är i alla fall ett av de trevligare ogräsen.

När man funderar på om bästa sättet att angripa ogräset i rabatten är med räfsa, har man ägnat sig åt extensiv trädgårdsskötsel då?

Jag har ägnat delar av dagen (efter att alvedonet verkat och innan regnet kom) åt att klippa fjolårsståndare i rabatterna. Två och en halv av de tre rabatterna är nu huvudsakligen utan gamla blomstjälkar från ifjol. Om du inte varit här innan så skulle du nog inte ens begripa att det är rabatter de ska föreställa. Skillnaden från gräsmattan är att det är andra gräsarter, lite tuvigare mark och att de ickegräsväxter som sticker upp eller gömmer sig mellan grässtråna är av andra arter än i själva gräsmattan. Ja, och så är vegetationen aningen högre.

Jag funderar på allvar på om nästa insats i rabatten består i att med hjälp av en räfsa försiktigt ta bort en del fjolårsgräs, så att inte tulpanerna kvävs, och så att en del andra växter som finns därunder ska få lite bättre odds.

Nånstans under år av ogräs

Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.

För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)

När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.

Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.

Det är frihet.

(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)

Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.

För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.

Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.

Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att “det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.

(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)

____________________________

Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)