Jag går på snigeljakt ibland på kvällarna och ibland när det regnat. Jag har med mig en ”giljotinpinne”, med ett vasst knivblad nertill, som skär av sniglarna. (Ja, det är en pryl som är köpt i affär. Jag minns inte vad den heter.)
Visst, det känns lite märkligt på ett sätt att ”skära halsen” av sniglarna. I alla fall de första tjugo sniglarna – men det är jag sedan länge förbi :-D Och alternativet är ju antingen att låta sniglarna äta upp min mat eller att ta kål på dem med gift. Det sista är ju förstås inte ett alternativ jag över huvud taget överväger, men det är bra som en påminnelse och gör att det känns lite mer okej att döda dem. Även om giljotinering är bryskare än gift så har det färre negativa konsekvenser i övrigt liksom.
(Hur gör de som är vegetarianer för att de tycker det är fel att döda djur oavsett vilken sorts djur det är? Bekämpar de inte alls ”ohyra”?)
Barnen är också helt med på noterna. Det kändes lite märkligt först att förklara för snartfyraåringen att jag letar reda på sniglarna för att döda dem, men han är helt med på varför och hjälper gärna till att leta. (Japp, det finns säkert många som tycker att det också gör mig till en dålig förälder ;-) Istället borde jag säkert fortsätta smyga ut om natten och inte berätta för barnen ;-))