Tag Archives: Ondvinter

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån “unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.

Så vad tyckte jag, då?

På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.

Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.

Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.

Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.

Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/

Så vad är det jag gillar, då?

Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.

Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.

Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.

Däremot tycker jag att det blir för kompext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.

Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.

 

Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.

Ondvinter
Eldbärare
Förbundsbryterskan
Frostskymning

Recension: Ondvinter

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som “är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan “modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)