Tag Archives: örtagård

Sorgebarnet örtagården

Örtagården är mitt sorgebarn.

Vi anlade den i september 2004. Första barnet var fött i januari det året. Jag började jobba i juli och hade liksom ingen direkt semester det året, men jag tog ledigt en vecka i september för att anlägga örtagården. För att jag så gärna ville.

Men småbarnstid är småbarnstid, med allt vad det innebär av tidsbrist.

Sedan skadade jag nacken, och inget var som det skulle på länge.

Och sedan kom barn nummer två.

Örtagården har aldrig fått den skötsel och omvårdnad den skulle behöva. Den är ett kaos, där många av de saker som ska växa där antingen tynar bort eller kvävs av några enstaka växter som tar över världen.

Det grämer mig.

Men vad ska jag egentligen med en örtagård till? Ja, det kan man fråga sig. Det finns ju inga riktigt rationella skäl. Men egentligen var det örter, och deras användning, som liksom på allvar väckte trädgårds- eller odlingsintresset för mig.

Örter. Det är ju inte heller sant. Det intressanta är inte huruvuda de är örter, botaniskt sett.

Men det fascinerar mig helt enkelt med växter som går att använda. Sådana som går att äta, sådana som går att krydda med, sådana som kan användas som medicin, till att färga med, till att göra textilier, och så vidare.

De intresserar och fascinerar mig. Jag vill gärna odla dem. För att det känns bra.

Ska jag ha dem till nåt? Näe. Eller, bara kryddorna och matväxterna. I övrigt vill jag bara ha dem för att titta på.

Det är väl därför örtagården trots allt är nedprioriterad jämfört med trädgårdslandet. Samt för att det i någon mån är lättare att hålla efter ett område som man gräver eller kör upp typ helt och hållet varje år – de hemska rotogräsen hinner inte ta över på samma sätt då. Och när man inte har tid att göra allt man skulle vilja så känns det trots allt mer lockande att prioritera trädgårdslandet, som kan ge mig krispiga sockerärtor och härliga potatisar än en örtagård som på sin höjd är vacker (en del av växterna jag planterat där är ju faktiskt inte ens det, utan “bara” intressanta – och det klingar ju liksom trots allt lägre än de där sockerärtorna).

Men hade jag tid för alltsammans så skulle jag ta krafttag med örtagården igen. För jag trivs fortfarande med känslan. Känslan av att bära vidare någon sorts arv. Känslan av att faktiskt ha tillgång till de här växterna och hjälpa till att de faktiskt finns kvar. Känslan av att de finns där. Eller… nej, jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är väl helt vanligt sunt nörderi, helt enkelt?

Nånstans under år av ogräs

Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.

För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)

När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.

Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.

Det är frihet.

(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)

Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.

För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.

Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.

Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att “det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.

(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)

____________________________

Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)

Livet på standby

Vi har en stor trädgård. Eller ja, allt är ju relativt, men de flesta husägare tycker nog ändå att en tomt på nästan tvåtusen kvadratmeter är hyfsat stort. Trädgården är indelad i olika kvarter (okej, inte fullt så organiserat som det låter) av häckar – buxbom, syrener, alm, fläder, snöbär och diverse annat.

Vi hade massor med planer och idéer. Trädgårdsland, örtagård, rabatter, fler fruktträd… Och hade vi bara haft oss själva att ta hand om så hade det nog gått vägen. Jag kan utan problem lägga många hela dagar i trädgården, envist klippande häckar eller rensande ogräs. Ut på morgonen, kort pauser för att fika och fixa mat, jobba så länge det är ljust nog att vara ute.

Det var innan barnen det.

Att vara förälder är att vara ständig jour. (Även om vi bortser från det första bebisåret, som ju är extremt.) Att ständigt stå på standby, vara beredd att rycka ut och rusa iväg. Plötsliga gallskrik, som kan vara att någon trillat och slått sig riktigt illa – eller bara någon som är upprörd över något store-/lillebror sagt eller gjort. Barn som kommer och frågar om ditten och datten, vill ha hjälp med något, vill visa något, fråga något, eller bara pladdrar konstant. Barn som försvinner utom syn- och hörhåll, så att man måste följa efter och kolla vad de gör. Eller barn som helt enkelt tröttnat på att mamma står och klipper grenar och tycker man ska göra något annat.

(Det är ju för övrigt så hela tillvaron som förälder är. Aldrig tid att göra något klart. Vilket gör att även husrenovering och diverse personliga intressen lider svårt.)

Det är inte så att de är ointresserade av trädgården. Sjuåringen har vilda idéer och vill att vi ska göra både det ena och det andra och det tredje i våran trädgård – massor med projekt att genomföra, och han vill gärna att vi ska ut och jobba i trädgården. Men intresset varar inte så långa stunder. Får man hålla på en kvart innan han tröttnar ska man vara glad. Fortsätter man sedan längre så är det med en klump i magen och en ständig känsla av att man nog borde göra något annat och att det är själviskt att fortsätta.

Och lillplutten, ja, han är gärna ute. Men antingen så ska han göra precis samma som man själv – vilket inte gör önskvärt resultat och gör det omöjligt att åstadkomma något själv. Eller så driver han runt på egen hand och försvinner alldeles för snabbt iväg någonstans där jag inte kan ha koll på honom.

Få se nu… Hela långa dagen kontra i bästa fall ett par kvartar. – Ja, jag hinner mycket mindre. Ambitionsnivån har sjunkit till ett inget, till att i bästa fall hindra häckarna från att vara i vägen för bonden när han plöjer på åkern. Ingen idé att försöka så grönsaker i trädgårdslandet – inte ens lönt att köra upp det med jordfräsen. Ingen idé att rensa i rabatterna, knappt ens lönt att försöka klippa gräset. Örtagården vi anlade har vuxit igen.

Det blir lite tomatplantor och chili i krukor på innergården.

Och varje år trycker vi ner ytterligare lite krokuslökar i gräset vid infarten. Där är det ljuvligt vackert nu, i gult och vitt och lila.