Tag Archives: prioriteringar

Vad vill du ha alkoholen till, om du måste välja?

Jag var nyligen på studiebesök på en av de svenska vinodlingarna. Jag är visserligen nykterist, men jag tycker ändå det är spännande och intressant, både ur odlingshänseende och själva vinframställandet.

Men så började jag fundera. Om vi nu har ett jordklot som egentligen inte räcker till alla människor som bor på det om vi lever som vi gör, om marken inte räcker till att odla mat och kläder åt alla, då måste vi dra ner på saker som inte är nödvändiga.

Och varandes den jag är tycker jag att vin hör till de mindre nödvändiga sakerna. En vinstock (planta) ger tydligen ungefär en vanlig flaska vin. Om man istället dricker vatten så kan man odla något mer nödvändigt på den odlingsytan.

När man i ungefär samma veva hörde den gamla vanliga diskussionen kring etanol som bilbränsle – etanol framställd av sockerrör någon annanstans på jorden, av underbetalda arbetare med taskiga arbetsvillkor, odlade på mark som skulle behövas till att odla mat åt befolkningen där, så började jag fundera.

Ska vi i Sverige köra bil på etanol så bör vi göra det på etanol framställd på råvara odlad i Sverige, och helst inte ta upp mark som annars skulle användas för att odla mat.

– Så varför inte använda den alkohol vi redan producerar? ;-)

Nä, jag vet, det vore knappast vettigt att köra bil på det inhemska svenska vinet :-) Det blir alldeles för dyrt som drivmedel och räcker ingen vart. Ska vi framställa inhemsk alkohol till att köra bil på så finns det betydligt produktivare grödor än vindruvor.

Men jag tycker ändå tanken är intressant. Som jämförelse. Som ett sätt att visa på att man måste göra prioriteringar.

Olika personer kan nog prioritera olika i det här fallet. Jag känner själv att det är viktigare med bilbränsle än med vin (ja, jag dricker alkoholfritt vin ibland, så det är inte så att jag inte alls bryr mig om vin). Hellre kunna köra bil och bara dricka vatten. Men det finns säkert människor som gärna behåller vinet och struntar i att köra bil.

Nu är ju valet inte alls så rakt och enkelt – det är många fler val som ska vägas in i ekvationen. Resor, prylar, mat, boende och så vidare. Det som är intressant är just att göra tankeexperimentet och ta ställning: vad är egentligen viktigast för mig?

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.

Men ska ni inte hitta på något då?

Det är sportlov. Barnen är utlånade till mina föräldrar ett par dagar. För mig och mannen är det vanliga arbetsdagar. Fast barnfria sådana.

Kollegorna på jobbet har fått veta.

”Vad ska ni hitta på då? Något kulturellt? Gå ut på restaurang och äta?”

Nej. Köpa en burk färg och måla ett fönster. Plocka och fixa lite i största allmänhet.

Kollergorna förstår inte detta. Alls. Det är helt uppenbart.

Men ärligt talat, att gå på bio eller teater eller restaurang, det är inte det vi längtar efter och saknar i en intensiv tillvaro med två barn. Visst kan det vara kul att göra sådant… men vi gjorde det knappast ens innan barnen. Och ska man prioritera hårt – vilket vi ju måste, barnlediga är vi sällan – så är det inte sånt det ska slösas bort på i första hand. Sånt kan man göra om det behövs en ursäkt för att få fly, när det finns barnvakt hemma och man kan smita några timmar.

Det vi saknar och längtar efter och behöver är avslappnad vardag. Att kunna vara bara oss själva, ta saker som de kommer. Kunna prata till punkt. Tänka en tanke till slut. Komma hem och bara sätta sig i soffan. Kunna komma iväg snabbt och smidigt. Inte behöva lägga tre fjärdedelar av tiden på att få barnen att göra självklarheter som att gå på toa, klä på sig, borsta tänder. Inte lägga större delen av tiden på att bara få barndelen av tillvaron att gå runt.

Bara kunna vara människor.

Jag blev stående ett par minuter i morse och funderade över färg (kulör) till väggarna i farstun. I dagsljus. Ingen störde mig. Ingen avbröt mig. Jag kunde tänka tankarna klart, utan att bli avbruten, tjata om något, avstyra bråk eller nåt annat. Och det fanns fortfarande oceaner av tid.

Varför slösa bort den värdefulla känslan på att sitta och äta dyr mat på en restaurang eller stitta framför sig i en mörk biosalong?

Men ja, vi såg en Harry Potter-film hemma i soffan igårkväll, från DVD-boxen vi fick i julklapp. Men det är inte samma sak som att gå på bio. Det är istället att kunna ta dagen/kvällen som den kommer. Det är lyx.

Tillräckligt bra

Som renoverare gäller det att lära sig att prioritera och välja en lagom nivå.

En del människor ger sig förstås aldrig på mer än ytskiktet: målar på en ny färg på väggarna, byter kakel eller köksluckor. Antingen för att de egentligen bara bryr sig just om ytan, eller för att det egentligen inte finns behov av att åtgärda mer än ytan (eller i en del fall inget behov alls). Eller båda.

Och så finns det då sådana renoverare som oss. I vårt hus är det till stor del funktionen som behöver åtgärdas. Putsen rasar, golvbjälkar svajar, och så vidare. Saker behöver plockas sönder, monteras ner, rensas bort, och så behöver det byggas upp på nytt.

Den naturliga tanken är att göra det grundligt och ordentligt. Att inte fuska eller hoppa över eller ge upp halvvägs. Som man ser att andra före en gjort i huset. Varenda sak ska göras fullt ut.

Med tiden lär man sig att prioritera. Ja, vissa saker – en hel del – bör man förstås byta ända ner till grunden och ända in till väggstommen av tegelstenar. För att det behövs för husets välmående – fukt, stabilitet etc. Men andra saker behöver faktiskt inte bli perfekta.

Vi har länge velat få en mer välfungerande tvättstuga/pannrum. Golvet har varit rå betong, utan vettig lutning mot den för dåliga golvbrunnen. Putsväggarna har varit fuktpåverkade någon gång, och putsen har bitvis rasat ner. Dessutom har det varit målat i omgångar i färg som varit olika mycket bortflagad.

Men det betyder inte att all puts måste knackas bort och putsas om. Det räcker faktiskt att putsa om de partier som är ”bom”. Ja, det innebär att väggarna nu inte är helt enhetliga under den vita färg jag nu målat på. Än sen? Det är betydligt snyggare nu än innan i alla fall. Och oerhört mer funktionellt. Likaså har inte hantverkaren lyckats få golvet helt jämt. Än sen? Det gör det det ska. Vi kommer ändå aldrig att ordna nobelmiddag med dans i tvättstugan – det skulle ändå aldrig få plats. Och visst taket är fortfarande inte snyggt – det är inte ens rentvättat från sot. Och det sitter fortfarande sladdar och rör kors och tvärs i rummet, och jag har inte målat ovanför pannan eller bakom de tjockaste isolerade rören, och sladdar och rör har fortfarande färg på sig från tidigare målningar av rummet.

Det är inte perfekt. Men det är oerhört mycket bättre än innan, på alla relevanta sätt.

Det finns tillräckligt med andra skavanker att ta hand om. Prioriterar vi att få tvättstugan tipptopp så innebär det ju att en massa annat renoverande skjuts upp, och vi har ändå att göra typ resten av livet, om vi vill.

Kodordet är ”tillräckligt bra” (okej, det är två ord). Tillräckligt bra för att det ska funka och vi ska trivas.

Dessutom är det självklart en resursfråga. Det finns ingen anledning att skrota det som fungerar.

Och: vi har ett gammalt hus. Det ska förstås synas. Det ska synas spår efter de människor som levt här och de epoker som paserat. Om allt skulle bli nytt och bytas ut och se helt nybyggt ut, då skulle ju charmen försvinna.

Ska det vara modernt kan man förstås kalla det ”vintage”. Så visst, kalla det gärna det när du ser lite flagande färg på dörren vid vår veranda när den blir färdigrenoverad någon gång framöver, eller när du funderar över små överspacklade gropar i putsen i tvättstugan.

Jag kallar det tillräckligt bra.