Tag Archives: Reign

Slut på säsongen-tankar

Idag har jag sett det sista avsnittet av säsong 3 av Reign. Och säsong 4 visas i sin originalkanal och finns ännu inte på svenska netflix. Så i nuläget och för överskådlig framtid finns inget mer jag kan se av Reign.

Ja, den tog sig igen efter Francis död.

Så vad har jag då fått med mig från serien – om man bortser från vad jag tidigare skrivit om?

Tja, en känsla av att väldigt många av huvudkaraktärerna tycks kunna komma upp med en briljant, strategisk och genomtänkt plan för hur man ska slingra sig ur en situation i princip medan de står och pratar, planer av ett slag jag inte skulle komma på ens om jag fick flera dagar på mig. Samt känslan av att det händer ofantligt mycket hela tiden och att de historier min fantasi knåpar ihop är så innehållslösa och intrigfattiga och jämförelsevis enkla att jag borde lägga ner varje tanke på att skriva något som någon vill läsa.

Inte så upplyftande egentligen.

I morse dog Francis

Ja, i Reign alltså.

Och att han skulle dö synnerligen ung har jag ju vetat sedan jag googlade info om huvudpersonerna i samband med att jag såg första avsnittet. Och med hjälp av imdb:s info om hur många avsnitt Toby Regbo är med i hade jag ju räknat ut ungefär när han skulle dö.

Men ändå. I morse dog Francis.

Och sedan flera avsnitt tillbaka är det ju egentligen det som varit i fokus. Vetskapen om att han är dödligt sjuk, döende, kommer att dö ifrån sin fru. Smärtan i att veta att man ska förlora, förlora den man älskar mest i hela världen och ville dela resten av livet med. Översyn av praktiska detaljer kring vad som händer sedan. Känslan av att vilja suga ut så mycket det går av den tid som finns kvar även när man inte vet hur lång den är.

Så väldigt mycket igenkänning. Så väldigt mycket smärta.

Och ja, jag har kommit att bli väldigt förtjust i de här karaktärerna. Inte bara för att Toby Regbo är snygg :-) Men jag gillar karaktärernas komplexitet. Och jag gillar hur Mary liksom ställer om från vanlig människa till befallande drottning, med enorm pondus. (Och jag gillar Adelaide Kanes röst. Så väldigt karaktäristisk, så inte alls flicksöt :-) )

Nu är Francis död. Mary har skrikit ut sin smärta. Och jag antar att ännu mer fokus framöver kommer att ligga på konflikten mellan Mary och Elizabeth. Och Elizabeth är ärligt talat den ointressantaste av huvudkaraktärerna…

Kung och kung?

Just ja, jag hade ju ett spår till i funderingarna kring ord för regerande monark (ja, alltså kung och drottning), ett spår som dök upp i tankarna under tiden jag skrev inlägget men som hann trilla bort. Ett spår som väl historiskt sett aldrig varit relevant, men som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli det idag: Vad händer om det regerande paret är samkönat? Kung och kung? Drottning och drottning? Eller kung och gemål respektive drottning och gemål? Vilken status har de båda relativt varandra? Är det olika beroende på om paret består av kvinnor eller män?

Eller är ett regerande pars viktigaste uppgift fortfarande att producera arvingar?

Ja, jag inser att detta ju bara är ett teoretiskt resonemang. Sannolikheten att situationen ska uppstå är sannolikt liten, eftersom djupt rotade traditioner är en så påtaglig del av monarkin att man förmodligen fortfarande ännu i våra dagar skulle trassla sig ur situationen på något sätt som innebar att man inte behövde lösa grund-”problemet”.

Inte desto mindre är det intressant. Både språkligt och kulturellt. Och sätter väl dessutom fingret på en del i det märkliga med monarkins konstruktion över huvud taget…

Ord och betydelse och status

Jag tittar ju en del på Reign. Och hjärnan arbetar på diverse sidospår :-) Det här är ett av dem:

När en kung gifter sig med en kvinna blir kvinnan drottning. När en drottning gifter sig med en man blir han… tja, prinsgemål är väl den vanligaste benämningen? Dvs kungens maka får titel på samma nivå som honom, men drottningens make får det inte.

Anledningen är väl att en kvinna som regent liksom har en svagare ställning än en man i samma position, och att den som gifter sig med en kvinnlig regent inte får kallas kung eftersom han då per automatik hamnar högre i rang än henne, eller i alla fall på samma nivå. Och det är inte okej, liksom…?

Den bisarra tankevurpa mitt huvud gör i detta är att jag tycker att det borde innebära att en kvinnlig regent har en starkare position än en manlig. Att en drottning av egen rätt liksom är herre på täppan, medan en kung får en jämlike (typ) om han gifter sig. – Vilket väl egentligen är motsatsen till verkligheten?

Förvirrande är det. Och förvirringen hänger väl samman med att orden har någon sorts inbördes relation med en historisk bakgrund. Det vore smidigare med ett ord för den som ärvt tronen och ett annat ord för den som gift in sig. Oavsett kön. Eller möjligen med könade varianter av båda orden.

 

Sidospår: Under tittandet på Reign blir jag mycket ofta påmind om det här med att ord betyder olika saker på olika språk. Regent, som på svenska väl kan sägas vara den samlande beteckningen på den regerande monarken, betyder på engelska istället ungefär riksföreståndare, alltså den som agerar ställföreträdare om den som borde vara kung/drottning är för ung.

 

Ytterligare sidospår: Större delen av tiden är den svenska textningen rätt okej. Men ibland hoppar det in saker där översättaren fått hjärnsläpp. Som när ordet ”court”, alltså hovet, som förekommer hur ofta som helst, plötsligt översätts med ”rätten”. Eller när ”shirt” plötsligt blir ”t-shirt” (hallå, vi snackar 1500-tal!). Och en del andra tokerier.

Guilty pleasure: Reign

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av ”Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför ”Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de ”praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…