Tag Archives: resa till Storbritannien

Londontankar kvarglömda bland utkast

När vi körde in i London tänkte jag att storstäder verkligen inte är min grej. Det är för mycket folk. För mycket trafik. För många byggnader. För mycket allt. Rundresande på landet är på något vis rogivande och ger inspirerande intryck. Storstäder ger mig mest stress. Oavsett om det är Stockholm eller London.

Och jag funderade över varför folk över huvud taget vill ha bil i London.

Och sedan slogs jag av tanken att det nog är många människor som tillbringar mer eller mindre hela sitt liv i London. Som aldrig kommer utanför detta, som inte vet något annat. Och jag tänkte att världen är märklig.

Dag 6: London och mänsklighetens värsta sidor

Första heldagen i London ägnade vi åt att utforska mänsklighetens värsta sidor. I alla fall kändes det så. (Och nej, vi har inte råkat ut för något.)

Vi började med att bege oss till Towern. Huvuddelen (själva Towern) är samtida med och “byggd” av samma snubbe som var ansvarig för Rochester Castle. De ser ärligt talat väldigt lika ut. Men till skillnad från Rochester, som har förfallit genom åren och är att betrakta som en ruin, så har ju Towern underhållits och utvecklats och fortsatt användas, och är därför i gott skick. Vår borgtokige minsting tyckte att Towern vann :-)

Informationsskyltar och korta filmsnuttar och annat på Towern gav liv åt de gamla stenväggarna. De målade upp en bild av kungligheter som levat i extrem lyx. Och den sortens extrema lyx är ju alltid på någon annans bekostnad – någon annan som får arbeta väldigt mycket och väldigt hårt under kassa förhållanden och med dåligt betalt, typ.

Och så vidare in till kronjuvelerna. Dessa löjliga mängder guld, diamanter och andra ädelstenar. Nya grejer producerade för varje ny regent, trots de enorma mängder lyxmaterial som gått åt till varje pryl. Så mycket bjäfs och blingbling som liksom inte fyller någon praktisk funktion utan bara är frågan om att visa att jag är bättre än dig. Så mycket mänskligt lidande för att få fram dessa metaller och ädelstenar ur gruvor och annat. Men det fokuserar man ju inte på i Towern. Det är det fantastiska överdådet som är fokus.

Och sedan vidare till en annan del i utställningen med fokus på första världskriget och Towern. För det var tydligen i Towerns torrlagda vallgrav som de som vill ge sig ut i kriget för Storbritannien samlades och registrerades och förberedde sig.

– Men varför vill man gå ut i krig och riskera att dö? frågar sjuåringen?

Ja, vad svarar man vettigt på det? Att man vill vara med och försvara sitt land mot något man anser är ont. Det är ju bra. Fast ändå hemskt och obegripligt och svårförklarat. För det bästa skulle ju vara om alla lät bli att kriga. Men det verkar liksom inte ligga för mänskligheten att göra de vettiga valen och se till att inte börja kriga.

Efter Towern köper vi Fish and chips på planen utanför och sitter på en bänk och äter vår lunch utomhus, med blandade sorters tiggande fåglar omkring.

Sedan går vi en bit genom märkliga finans- och höjdarkvarter, innan vi sätter oss på tunnelbanan en bit, för att istället landa i konsumtionens Mecka: Vi traskar bort till hysteriska Hamleys, den vedervärdigt stora leksaksaffären i sex våningar.

Hela stället stinker lösningsmedel och kemikalier. Om det beror på plastleksakerna eller alla såpbubblor personalen leker med eller något annat eller alltsammans vet jag inte. Det verkar inte störa någon mer än mig.

Personalen ägnar sig hela tiden åt hysteriskt överdivet och högljutt lekande, som gör att det stundtals är omöjligt att ta sig fram om man inte vill ha en boll eller ett flygande tefat i huvudet. Och jag undrar hur man mår om man på jobbet hela tiden förväntas vara hysteriskt entusiastisk å det där sättet, hela tiden, dag ut och dag in.

Och visst finns de klassiska kvalitetsleksakerna där – lego och playmobil och så – både i stora mängder och bra utbud. Men det finns också oändliga mängder skit. Det känns liksom inte alls som stället jag skulle gå till för att hitta bra saker. Dessutom är det verkligen skitdyrt.

Det bästa på Hamleys är att de begripit att föräldrarna behöver få ta en fika medan barnen rumlar rundor. Så vi vuxna köper oss varsin kaffe och får i alla fall dricka kaffet utan att ha uttråkade barn hängande runt oss.

Det näst bästa är att det finns gratis kundtoaletter.

Efter en kraftig överdos av leksaker och hysteri tar vi oss tillbaka till hotellrummet ihop med en påse färdigmackor m.m. från Sainsbury. Efter en snabb kvällsmat beger vi oss iväg igen, till i närheten av Victoria station, där vi efter en del väntan vid åttatiden på kvällen kliver på en sådan där halvöppen dubbeldäckarbuss för en guidad tur av London by night.

Vi har klätt på oss mössor och tjocktröjor, men en kväll i februari på toppen av en öppen buss är trots allt ganska kallt, så vi fryser, och i slutet av den drygt en och en halv timme långa turen flyttar vi in under tak. Men annars är det en bra guidad tur. Guiden kan sin Londonhistoria, fyller på den allmänna infon med små detaljer som ger mervärde. Dessutom slänger han iväg kängor åt diverse håll. Som finansbranschen. Och han pratar också om ungefär de bitar jag tänkt på kring kronjuvelerna: alla människor som lidit och dött för de där sakerna, och vem som egentligen har rätten till de där stora diamanterna – knappast Englands kungligheter, liksom.

Sedan tar vi oss åter mot hotellet, trötta och frusna och med en sjuåring som har rejält ont i huvudet. Tillbaka på hotellet blir det alvedon (eller strikt talat gammal Doliprane från Frankrikeresan) till minstingen och ett varmt bad först för honom och sedan för mig.

Dag 5: från väsen i ingenstans till tystnad i London

Vi sov gott på vandrarhemmet i South Downs. Men det är fascinerande hur mycket trafik det kan vara mitt i natten mitt ute i ingenstans :-) Eller ja, A26:an gick ju förbi precis utanför, med ihärdig trafik nästan precis hela tiden, och ljudet kom in ordenligt vi takfönstret (som var det enda fönstret i vårt rum). Å andra sidan kan jag inte påstå att jag egentligen stördes av ljuden när jag väl lagt mig för att somna.

Efter frukost körde vi för att hälsa på en vän till älsklingen. På vägen dit fascinerades jag åter över lokal byggnadstradition: andra modeller på hus, mer färg, andra kyrktorn. Och nu även fler hus i trä – med liggande panel i en stil som jag nog förknippar mer med USA (vilket ju kan bero på fler filmer därifrån :-)).

Därefter begav vi oss mot Rochester Castle. Vi har ju en sjuåring som gillar riddare och borgar och sånt, och han hade sett Rochester Castle i en biblioteksbok och frågat om vi kunde åka dit – och det kunde vi.

Rochester Castle är skitgammalt (byggt på 1000-talet) och väldigt mycket ruin. Och väldigt fyrkantigt. Samt skitcoolt. Många våningar, många trappor – och inte överdrivet mycket information (som på en del ställen där man får känslan av att de ska trycka i en all historia från en epok på ett bräde). Vi lyckades parkera precis nedanför slottet, på en max en timmes-parkering, och det var precis lagom länge.

Och sedan mot London… För bilen vi hyrt skulle återlämnas i närheten av Victoria station. I centrala London. Och älsklingen hade skrivit ut vägbeskrivning från nätet. Och den följde vi. Och det funkade. Vi hittade. Vi krockade inte. Vi körde inte vilse. Vi fick inte panik eller blev ovänner. På det hela taget gick det nog över förväntan: inga egentliga missöden. Och på det hela taget upplevde jag att Londontrafiken var vänligare och mindre hetsig än jag förväntat mig. – Och jo, självklart var det ändå en pärs – även för mig, som bara var kartläsare. Men vi kom fram till Victoria, lämnade tillbaka till bilen, traskade iväg till själva Victora station, lyckades efter lite trassel köpa lämpliga biljetter, och så ta tunnelbanan till hotellet, traska dit, checka in, vila lite, komma ut och äta lite mat, ta oss hem till hotellet igen…

Nu sover de andra, och det ska snart jag göra också.

Och utanför hotellet går jävelstora West Cromwell Road, med flera filer åt vart håll, och jag hör den inte ens. Det är så tyst här.

Dag 4: vidare genom England

Det har funnits stunder när jag tänkt att det kanske är korkat att åka till England i februari. Att allt bara skulle vara blött och kallt och ruggigt. När man läser turistinfo verkar det liksom inte som något som rekommenderas. Inte så att vi direkt hade så mycket val eller så – nuläget gör att det mer handlar om att passa på när det funkar rent praktiskt, men ändå.

Nu kan jag konstatera att det verkligen inte alls var fel att åka hit i slutet av februari.

Åtminstone jag inbillade mig att det inte skulle vara särskilt stor skillnad mot hemma. Ungefär samma klimat här som där, bara en liten aning varmare än hemma i Skåne. Men skillnaden är ändå påtaglig. Här i England blommar krokusar, påskliljor och trädgårdsprimulor. Och någon sorts prunusar längs med vägarna ibland – slån, eller nåt annat? Det är verkligen vår! För den som går och längtar efter vanlig svensk vår därhemma känns ju det här som den optimala resan så här års :-) Och ja, vi har haft tur med vädret. Inte mycket regn men faktiskt en hel del sol.

Under tisdagen körde vi vidare söderut. Njöt en stund till av Cotswolds synnerligen kuperade terräng, kraftigt lutande vägar och djupa gröna dalgångar med hus på slutningar. Bitvis stora nyplöjda åkrar med fascinerande rödorangerostbrun jord (och sånt hade vi ju förstås inte sett om vi hade passerat under “turistigare” årstid.

Allt eftersom vi lämnade Cotswolds och kom till andra områden ändrades byggnadskultur. Sånt är så fascinerande att studera: skillnader i material, färger, dimensioner och proportioner. Och inte minst kyrktorn. Som kyrktorn som ser ut om försvarstorn och med ett av hörnen förstärkt och förhöjt. Det hör till sådant jag verkligen gillar med en bilsemester: man får se så mycket man annars inte hade fått se, så mycket man inte hade planerat, utan får liksom ett större utsnitt av verkligheten. Jag har suttit i bilen och funderat över molnformer, över former över de kulliga delarna av England som jag aldrig tyckt mig se hemma och närmre kusten över molnformer som känns mer som hemma.

I resandet ingår också att få till en lagom blandning av vägar som är kul att köra och gör att man  upptäcker spännande och konstiga saker, och vägar som gör att det går lite snabbare framåt så att man faktiskt kommer nånstans.

Vi körde över Salisbury Plain, som även är militärområde. Och så körde vi förbi Stonehenge och pekade på den, men brydde oss inte om att stanna på besökscentret. Därefter stannade vi i den lilla staden Amesbury, som trots sin närhet till Stonehenge inte kunde uppbringa ens ett enda stånd med vykort. Men på Friar Tuck Café kunde man i alla fall köpa lunch av typen Bangers and Mash, Liver and Bacon och Ham, Eggs and Chips.

Därefter vidare via Salisbury och nedåt mot kusten. Vid Chichester började det gegga ihop sig ordentligt, med köbildning och så, trots att klockan bara var typ tre på eftermiddagen. Vid Worthing tog vi oss ett snäpp längre söderut, från “grön” till “röd” väg, för att se lite av kusten. Och herregud vilken trafik det var längs kusten! Om det är så i februari, hur är det då när det är sommarsäsong? Intressant också att se blandningen av fina bostadsområden blandat med industrihamnområden, längs med samma väg.

Vidare längs med kusten och dess vita klippor. Och så i Newhaven svängde vi norrut, inåt landet. Egentligen inte hemskt långt inåt landet. Men på sen eftermiddag checkade vi in på vandrarhem vid nationalparken South Downs – ett vandrarhem i en skitgammal stor bondgård, med murar bitvis murade av flintstenar.

På kvällen åkte vi in till staden Lewes, där vi åt på puben Elephant & Castle. Och sedan var vi med på den lokala folkmusikföreningens låtutlärningskväll en våning upp på puben (eller jag var mest kudde åt en skittrött sjuåring, medan den andra halvan av familjen försökte lära sig låtar på blockflöjt.

Dag 2-3: Cotswolds

Efter traditionellt engelsk söndagsstek sov vi sedan gott i lånade rum hos våra vänner.

Idag har vi sett oss om i omgivningarna. Kört på vägar med kraftig lutning, sett oändliga mängder med synnerligen engelska landsbygds- och småstadshus, djupa dalar, höga häckar, stora träd bevuxna med mugröna, betesmarker och åkrar avgränsade av häckar och av murar. Vi har handlat på Sainsbury och strosat en runda i Dursley, besökt historiskt museum om romartiden och annat i Cirencester samt strosat en runda där, kört via Stroud på vägen tillbaka och sedan sett fler brittiska hus, dalgångar, trädkantade vägar och stora lutningar, och sedan slutligen återvänt “hem”.

Ikväll väntas ytterligare lokal mat: någon sorts fiskpaj, tror jag.

Dag 2: Cardiff Bay, Doctor Who och sedan tillbaka till England

Skälet till att vi åkte just till Cardiff var att vi tänkte att en liten tur inom Wales kunde vara trevligt – och när jag läste en turistbok om Wales så konstaterade jag att det fanns en Doctor Who Experience i Cardiff. Det är nämligen BBC Wales i Cardiff som spelar in Doctor Who. Så vi bokade hotellrum i Cardiff, köpte biljetter till Doctor Who-grejen och hamnade helt enkelt i Cardiff.

Och sedan verkade det som att det skulle fallera på mållinjen. Och sedan ordnade det sig ändå, och vi kom alltså iväg ner till Cardiff Bay, den del av Cardiff som ligger ända nere vid vattnet, ganska lagom i tid till vår bokade tid. Med mig i ganska medtagit skick, men i alla fall vid liv :-)

Cardiff känns som en trevlig stad. Inte bara för vänliga människor på hotellet, som gjorde allt för att lösa situationen för oss på olika sätt, och på sjukhuset, där jag blev kallad “my lovely” så många gånger att jag både hann älska det, hata det, och sedan älska det igen. Men också för de saker Cardiff har att erbjuda vanliga turister utan den sortens missöden.

Vi körde bara förbi tjusiga Cardiff Castle. Och när vi kom till Cardiff Bay parkerade vi och traskade förbi märkliga, coola och vackra byggnader längs med vattnet, innan vi slutligen kom fram till Doctor Who Experience. Där fick vi först vara med om en interaktiv föreställning i många rum, där vi själva fick åka TARDIS, träffade på Weeping angels och slutligen var med om att rädda universum. Och därefter var det mer klassisk utställning/museum, med gamla Daleks och kostymer från olika Doctors och companions.

Cardiff känns som en stad jag gärna skulle hunnit med mer av.

Sedan åkte vi tillbaka till hotellet, där vi givet omständigheterna fått lov att checka ut lite senare. Och därefter åkte vi mot Uley i Cotswolds. Landskapet var inbäddat i dimma när vi anlände till vänners hus på en sluttning.

Mer dag 1 – det jag inte hann och orkade skriva

Nå. Lördag 20 februari.

Pågatåg hemifrån till Hyllie.

Fullkomligt överfullt Öresundståg (där vi klämde in oss precis innanför dörrarna) till Kastrup. Vi anlände ganska exakt två timmar innan planet skulle gå.

Och så Kastrup då.

Jag är ju inte den som flugit mycket i mina dagar. De allra flesta gångerna jag flugit har varit mellan Ängelholms flygplats och Arlanda. Ängelholms flygplats är inte så stor… Och alla dessa tillfällen var på 80-talet och tidigt 90-tal. Därefter har jag flugit en gång mellan Skavsta och Stansted, för sexton år sedan.

Kastrup/Copenhagen Airport är en skitstor flygplats.

Fast det fattar man inte riktigt när man först kommer dit. Först får man bara info om vilken terminal man ska till, och traskar iväg en liten bit för att komma till rätt terminal.

Vi hade tänkt att vi skulle äta frukost på flygplatsen, eftersom vi åkte hemifrån tidigt. Fast vi åt lite hemma också, men skulle i alla fall fylla på på Kastrup. Och jag räknade med att det skulle finnas en del matställen där.

Fast på terminalen fanns bara en Seven Eleven och någon sorts mer pubmatställe. Så vi handlade lite på Seven Eleven, satt oss och åt upp det. Och sedan gick vi i god tid (tyckte vi) till en sådan där maskin där man får ut remsor med info att sätta på sina väskor. Sedan gick vi och lämnade in bagaget, fick info om vart vi skulle (rätt bokstav att följa och sånt där) samt info om hur dags vi måste vara där. Vi hade gott om tid enligt allt vi kunde begripa. Så vi gick på toa (och det var nog bra). Och sedan gick vi till säkerhetskontrollen. Där var det förstås lång kö, så det tog sin lilla tid.

EFTER säkerhetskontrollen fanns alltså alla affärer! Ett stort jävla köpcenter, typ. Det hade jag aldrig ens funderat över att det kunde vara så. Där hade vi förmodligen kunnat hitta roligare frukost. Samt allt mellan himmel och jord som jag inte för mitt liv kan begripa varför folk skulle vilja köpa med sig och varför just där och så vidare. Men vi kutade igenom, i allt högre hastighet. För det var tydligen precis hur långt som helst till den gate vårt flygplan skulle gå ifrån, vilket inte hade framgått på något vis. Långt långt långt… och när vi slutligen kom fram så var det egentligen tre minuter efter att gaten skulle ha stängt – fast å andra sidan var vi inte ens sist. Och så slutligen fick vi komma ut till flygplanet.

Jag måste säga att jag inte riktigt begriper det här med att folk gillar att flyga. Så oerhört mycket bök och stök och springande och trasslande och TID innan man ens börjat själva resan. Hur kan folk ens överväga att välja det när det rör sig om sträckor där tåg är ett rimligt alernativ tidsmässigt? Och varför vill man sitta inklämd i ett trångt flygplan, när man kan åka tåg? Och varför vill folk köpa med sig sprit och parfymer från flygplanet? (Är det möjligen för att det är så skittrist att sitta där så att de måste ta till lite konumtionskickar för att uthärda?)

Jag tror för övrigt att vi hanns visa passen typ fyra gånger bara på Kastrup. Bisarr känsla för mig som är van att ta mig över landsgränser i tåg eller bil och det ofta inte behövs att man visar passen ens en gång.

Nå. Vi kom i alla fall iväg med flygplanet. Och flygresan gick bra – trots att både jag och tolvåringen förberett oss med en liten gnutta av katastroftankar. Tyvärr var det dock väldigt molnigt.

Och så landade vi i Luton, hämtade ut bagage, väntade i en halv evighet (typ en kvart?) på bussen från terminalen till biluthyrningen, och fick hämtat ut bilen.

Och då passade vi på att fråga om var man kunde kunde köpa smidig snabbmatslunch i närheten, eftersom det var lunchdags. Så vi fick en vägbesrivning till en fish and chips som vi aldrig skulle ha hittat ens om vi stått på parkeringen om vi inte vetat att den skulle finnas men som vi nu fick svänga rätt i flera rondeller för att hitta – och det var definitivt mödan värt, för det var ljuvligt god MSC-märkt fish and chips i gigantiska portioner. Ska du äta lunch i Luton rekommenderar vi verkligen The Wigmore Fish And Chips!

Efter det körde vi till Bicester, där vi körde vilse men slutligen kom fram till älsklingens gamla vän från dryga tjugo år tillbaka och fick fika. Och sedan körde vi vidare mot Wales och Cardiff och hotellet för natten.

Natt mellan dag 1 och 2, typ

Om man nu nödvändigtvis ska bli akut sjuk när man är utomlands, behöva åka ambulans själv till ett sjukhus mitt i natten, och sedan sitta (ligga) själv på akuten hela natten, då är det i alla fall ganska bra att göra det i ett land där man kan göra sig hyfsat väl förstådd, det vill säga där de pratar engelska.

Och ska man nu vara på semester och ha akut behov av akutsjukvård, då är det ganska bra att av en slump ha placerat sig på ett hotell några minuters bilväg från universitetssjukhuset i Cardiff, Wales.

Å andra sidan hade jag hellre låtit bli att behöva uppsöka vården.

Men när jag låg där i hotellrummet i Cardiff natten mellan lördag och söndag och inte kunde somna trots att jag var skittrött, så konstaterade att jag blodflödet inte minskade utan snarast ökade ännu mer. Och tidigare hade det kommit tydliga klumpar, men nu var klumparna inte så mycket klumpar som mer koncentrerat blod, eller ja klumpar var det väl, men lösare och färskare, och de kom ofta och det var mycket.

Och paniken växte i mig. Kanske var det inte bara mens det här? Eller så var det mens som hade gått bärsärk? Eller vad var det liksom? Var det något helt annat skitfarligt? Skulle jag ligga här och förblöda på semestern?

Det där med blod och kvinnosaker och mens är så knepigt. Det är knepigt nog att man liksom inte förväntas prata om det – eller, det är okej att prata om att man har det, men inte om hur mensblodet uppför sig, vilka mängder det är eller så. Dessutom så är ju liksom mens något man har, något som är normalt: det kommer ut blod där ibland. Och då antar man att det är normalt, även när avviker en aning från hur det brukar vara. Speciellt om det även i vanliga fall har en viss variation. Men när varierar det för mycket? När ska man tro att det kanske inte alls är frågan om något vanligt utan om något utanför det normala, något som är farligt, något som man borde bege sig till doktorn för…?

Där på natten i hotellrummet steg paniken. Jag ville inte vara här, jag ville inte behöva ta jobbiga beslut, jag ville inte alls vara här och önskade att vi inte alls hade åkt på semester, och jag ville verkligen inte dö, och åtminstone inte riktigt nu. Och jag väckte älsklingen och pratade med honom, men hans förslag om att uppsöka läkare typ på måndag lugnade mig inte, för det kändes alltmer akut och paniken växte och blodet flödade. Och älsklingen gick och pratade med hotellreceptionen, sådär klockan två på natten, och sedan ringdes det efter ambulans, och ambulansen hämtade mig med rullstol på hotellrummet, och jag fick med mig pass och försäkringskassan sjukkort och lite bindor och jacka och skor, och så fick jag följa med ambulansen och älsklingen stannade hos barnen på hotellrummet.

Som sagt var, det är trots allt bra att i det läget kunna göra sig förstådd på ett språk man behärskr hyfsat. Trots det var det frustrerande, för min engelska är inte bra nog att fånga upp och få med alla detaljer jag vill när jag ska förklara hur jag mår och vad som händer och tidigare sjukdomshistoria och det ena med det andra.

Men i alla fall. En lång redogörelse för ambulanspersonalen. Koll av blodtryck och syresättning och temp. En långsam färd till sjukhuset. En bra stund utanför sjukhuset och genomgång av lite till innan jag blev inkörd på båren. Genomgång med en mottagande sköterska där. En stund väntande i en sorts rullstol i akutens väntrum. Sedan in på ett “eget” mottagningsrum med en fuskskinnsoffa och inget mer. Koll av blodtryck och Hb och syresättning och temp och ett riktigt blodprov. Och sedan lämnde hon mig med bara infon om att vänta på läkaren.

Det var många patienter där den natten. Bara en läkare. Så jag satt där och väntade. Och väntade. Och väntade. Och jag insåg att jag ju måste byta binda, att jag nog måste blöda igenom allt väldigt snart… men det var inte förrän jag blött ner soffan jag blev desperat nog att ropa på något för att fråga efter toalett. Och så fick jag stora supermega sjukhusbindor och förlossningsnättrosor och en halvtrasig omlottstädsrocksliknande sjukhusdräkt samt en plastpåse till mina nerblodade kläder.

Och sedan fick jag faktiskt också några sjukhusfiltar så jag kunde lägga mig på min soffa och vila.

Så där låg jag på min soffa. Gick på toa ibland (nu när jag visste var den fanns). Tog vatten ur vattenautomaten ibland. Väntade. Växlade mellan oro och bara helt avtrubbad. Funderade över akutoperationer och överlevnad och vad som skulle hända med resten av semestern och om vi skulle åka hem nu eller vad. Skittrött. Blodfattig. Någon kort stund var det nästan så att jag började slumra bort, trots lampa i taket, men det var bara nästan. Men blödningarna avtog faktiskt en aning.

Klockan var nog en bit efter sju innan en sköterska kollade blodtryck och sånt där igen inför att det snart skulle vara min tur hos läkaren. Och så ville de ha kisseprov, men det lyckades jag inte med (jag hade ju hunnit kissa ut all vätska under natten, utom den som försvunnit i form av blod). Och så till slut fick jag träffa någon sorts läkare, någon gång framemot åtta. Och så fick jag berätta alltsammans en gång till. Och hon klämde på min mage och lite sånt. Och sedan pratade hon med gynekolog via telefon, och den i sin tur pratade med ytterligare en senior läkare, om jag förstod det hela rätt.

Det de kom fram till var att alla värden såg okej ut och att min mage var mjuk och snäll, och att det sannolikaste är att det handlar om att kroppens system håller på att ställa om, eftersom jag är en kvinna i mitt åldersspann – men att det där egentligen behöver en riktig utredning, och det tar tid, med provtagning i omgångar etc, inget man gör när man är på “genomresa”, utan det får jag ta med läkarna hemma. Och för stunden fick jag utskrivet dels något som ska stoppa blödningarna och som jag ska ta tre gånger om dagen i fyra dagar (eller sluta tidigare om det slutar blöda tidigare), dels hormonpiller som också ska stoppa blödningarna fast liksom på annat sätt, som jag ska ta i 21 dagar tre gånger om dagen, samt en drös sådana där nästanblöjor som man har när man har avslag efter förlossningen.

Och så kom älsklingen och barnen, som hunnit med full english breakfast på hotellet, med mina sista rena byxor och en ren tröja, så att jag skulle kunna lämna sjukhuset. Och så körde vi ner i Cardiff och parkerade och köpte en äggmacka och en juice till mig, och hann i god tid ner till vår bokade tid på Doctor Who Experience klockan elva.

Blödningarna minskade snällt till nästan ett minimum fram till kvällen, så där så jag på kvällen istället var nervös över om jag skulle på en blodpropp på natten och inte borde tagit fler tabletter av den sorten – men under natten blödde jag återigen ganska kraftigt vid något tillfälle – dock inte i närheten av hur det varit innan.

Efter typ elva timmars sömn inatt har jag idag måndag känt mig huvudsakligen ganska okej. Fast fortfarande påtagligt trött och lätt svajig. Och oron och chocken finns där under. Jag är fortfarande liksom inte helt övertygad om att det här slutat bra, jag har fortfarande inte helt svalt att vi ska kunna fullfölja semestern, och samtidigt är jag tacksam över nuläget, som är långt mycket bättre än vad jag trodde då under natten.

En dag i taget.

Dag 1: Up and away!

Efter gårdagens niagarafallsmens köpte jag supermeganattbindor. Dagen lämnade även efter sig elakt nariga händer efter fruktansvärt många toabesök och tillhörande handtvätt.

Inatt sov jag huvudsakligen skitkasst och oroligt – så där som jag nästan alltid gör om jag vet att det ska hända något särskilt dagen efter som gör att jag behöver sova ordentligt och gå upp tidigt. Det vill säga jag kommer inte till ro, somnar inte, och när jag väl somnar så vaknar jag flera gånger och har svårt att somna om.

Och älsklingen vaknade någon gång halvvägs genom natten, skulle gå på toa, skulle sätta på sig glasögonen – och så trillade ena glasögonskalmen av! Så han fick leta fram superlim och småverktyg och göra nödlagning mitt i natten.

Nå. Vi gick upp vid sextiden. Inte skittidigt egentligen. Taxin som skulle ta oss till tåget anlände 14 minuter före beställd tid, så vi kom iväg i god tid.

—–

Här skulle det egentligen vara en massa tankar från första dagen – om flygplatser och flygplan och fish and chips och annat. Fast det hann eller orkade jag aldrig skriva just då. Så det får förhoppningsvis bli senare.

TILLÄGG: Här finns nu resten.

——

Annars har dagen präglats ganska mycket av fortsatt niagarafallsmens. Ingen mensvärk eller så, men löjligt blodflöde. Trots supermeganattskatålaalltbindor, så har jag idag bytt binda (cirkatider, förstås) kl 06, kl 07, kl 08 (på pågatåget), kl 9.40 (på Kastrup), kl 11.50 (på flygplanet), kl nåntid jag inte riktigt minns men efter att vi hämtat ut bilen på flygplatsen och kört till närmsta fish and chips-ställe (där jag gick på toa medan de andra beställde och det egentligen redan var mer än vad bindan klarade av, om man säger så), en stund innan kl 16 engelsk tid (och då hade jag blött igenom både byxor och tunika), kl 17.45, kl 19.30, kl 21, kl 22… Stundtals är det liksom nästan så att jag undrar om det är som jag kissar på mig – fast det är det ju inte, det är blod som kommer, både levrade klumpar och rinnande. Fast jag känner mig liksom märkligt nog inte alls så medtagen eller under isen som jag tycker jag borde ha att förvänta mig. Det är mer praktiskt jobbigt. Och det känns lite udda. Men stundtals funderar jag på om något är knas. Om det inte tänker sluta blöda. Och så funderar jag över det här med hur kroppens system egentligen fungerar och vad det är som gör att mensen ibland är mer stillsam och långsam och det ibland är som att en fördämning brustit. Vad det är som styr.

Fast det är väl inte sånt folk vill läsa om i en reseskildring. Det är väl på det hela taget alldeles för privat.

Men ärligt talat, när man bytt supermegabinda för sjuttioelfte gången samma dag, och lägger typ golvpapp i sätet på hyrbilen för att inte blöda ner den, och man står på en parkeringsplats i Bicester och har blod igenom kläderna och försöker gräva fram ett par trosor ur resväskan för att kunna byta åtminstone just trosorna, men inte ens lyckas gräva fram trosor ur packningen för att man är så narig om händerna att man börjar spontanblöda på ovansidan av ena handen bara av att väskan skrapar mot handryggen, och man liksom inte alls vet vad man ska göra eller var man ska börja, då är det liksom svårt att tycka att det inte är en väsentlig del av reseskildringen.

När barnen är borta dansar föräldrarna

En lördag i februari. Barnen är på annat håll: den äldste på scoutläger, den yngste hos mormor och morfar för övernattning enligt egen önskan. Jag och älsklingen är själva hemma, och båda mår hyfsat bra.

Vi hinner planera resan till Storbritannien om två veckor lite närmre. Grovskiss över veckan och vad vi ska göra, boka boende även för tiden utanför London. Kladdar prickar och cirklar på utskriven karta: Oxford, Cardiff, Stonehenge, Brighton och så vidare. Det ser faktiskt ut att bli en resa. Det känns faktiskt som något att våga se fram emot.

Och sedan far vi in till Malmö. På egen hand. På ledig tid. Utan att behöva fundera över barnen. Äter god indisk mat på Möllan. (Riktigt god, alltså. Fastän vi egentligen “bara” ska äta för att äta ska man, och så väljer vi slumpmässigt ställe och så är det fantastiskt gott.) Och går sedan vidare till Barnens scen i Folkets Park, där Malmö Folk ordnar konsert med efterföljande danskväll. Och vi lyckas dansa både vals och schottis och polska. Flera gånger om. Så där så vi blir flåsiga och svettiga.

Det är liksom fruktansvärt länge sedan sist vi dansade. För under så många år har i princip alltid barnen funnits med. Och med barnen med kan man ibland komma iväg på konserter, men man måste alltid ha fokus på barnen, anpassa efter om de tycker det är kul, om de stör, och så vidare. Och sånt som att dansa blir liksom så mycket svårare då. Eller: det blir inte. Och absolut inte flera danser vid samma tällfälle. Och definitivt inte med all fokus på dansen.

En lördag i februari är förstås inte det logiska självklara tillfället att virvla runt med älsklingen i en polska. Och båda kropparna är skruttiga – jag allmänt fet och utan kondis, han både utan kondis och allmänt svag och sliten av cancern. Men ändå. det är första gången på evigheter som det blir av. Och det funkar faktiskt. Fötterna minns vad de ska göra. Vi dansar. Det är härligt. Och flåsigt. Och svettigt.

Och sedan, när vi inte orkar dansa mer, passerar vi istället inom en fest hos en av älsklingens vänner, och där vi står och stuffar till musiken på ett mer lågintensivt sätt, innan vi slutligen beger oss till tåget och tar oss hem.