Tag Archives: skam

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Jag behöver få lov att lita på mig själv

Jag behöver få lov att lita på mig själv. Lita på min egen förmåga att bedöma läget och bedöma min kapacitet och förmåga. Lita på och lyssna på mig själv.

Jag har sorg.

Jag är ensamstående mamma med två skolbarn och med ett jobb att sköta.

Fast alldeles oavsett så bör det vara jag som är bäst på att veta och bedöma vad jag klarar, vad som funkar för mig.

Jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. Fast de kraven kommer ju egentligen inte bara från mig själv. De kommer också från andra, från vilka frågor som ställs, vilka förväntningar som ställs.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner alltid att jag borde gjort mer, eller annorlunda. Så har det alltid varit. Och jag kämpar med det. Redan ”i vanliga fall” – redan innan, när vi var två föräldrar.

Nu är vi inte det längre.

Det finns dagar när jag är någonstans i närheten av min normala kapacitet. Och det finns dagar när jag mest överlever.

Dessutom finns det, precis som för alla andra människor, dagar när det är annat som fyller tillvaron. Dagar när jag och barnen är på Liseberg. Dagar när jag är utslagen av förkylning eller mensvärk. Dagar när det är fullt tillräckligt mycket att jag börjat jobba efter semestern och extra trött, och resten av tiden fylls av att orka laga mat och ta in tvätten som inte ska bli blöt av regnet. Och dessutom finns förstås min, och barnens, sorg där hela tiden, som en extra tyngd och kraftansträngning.

Och jag har inte längre älsklingen här som en buffert, som kan säga åt mig att jag aldrig kan hinna och orka allt jag tycker jag borde.

Jag behöver få lov att lyssna på min egen känsla: Hur mycket klarar jag? Hur mycket orkar jag? De dagar det faktiskt inte går, så behöver jag kunna lyssna på det, acceptera det, släppa efter för att det är så. Det är viktigare nu än någonsin, nu när jag måste klara det själv. Nu, när jag i någon mån – oavsett hur mycket ni vill bära mig genom detta – bara har mig själv.

Jag försöker. Verkligen. Jag accepterar att det finns bra dagar och dåliga dagar. Anpassar mig efter det och försöker vila i det. Och försöker släppa efter på kontrollbehovet, acceptera att jag inte orkar försöka ha full kontroll, inte klarar av att vara projektledare och hålla ihop allting. Acceptera att saker får flyta lite och att våga lita till att det nog faktiskt ordnar sig även om inte allting blir planeringsmässigt optimalt under en period.

Då är det väldigt jobbigt när någon annan envisas med att vara det där dåliga samvetet jag försöker låta bli att lyssna på. När någon annan envisas med att försöka fylla i de där konturerna jag kämpar med att sudda ut. Och då är det dessutom inte bara mina egna orimliga krav jag inte lever upp till, utan jag gör någon annan besviken.

Nä, just det, det gör jag förstås inte. Det var ju inte så det var menat. Det var inga krav. Det var bara omtanke. Eller nåt sånt. Nå, men det hindrar ju inte att det blir något jag hela tiden måste förhålla mig till, något jag hela tiden måste kämpa med att trycka undan och inte lyssna på.

Och jag har tillräckligt med sådant av annat slag.

Och mig själv kan jag i alla fall säga till. Till och med på skarpen, om det behövs. Låt bli det där nu! Släpp det där nu! Men med någon annan får jag inte ens antyda att det där gör mig ledsen eller att det sätter igång saker i mig.

Jag behöver få lyssna på mig själv. Lyssna på vad som är rimligt. Tillåta mig att acceptera att jag inte klarar allt. Tillåta mig att vara snäll mot mig själv, som så många personer sagt till mig så många gånger det senaste året. Lyssna på mig själv och lita på mig själv. Jag har behövt det länge, men jag behöver det mer än nånsin i den nuvarande situationen.

Men jag behöver också kunna lyssna på och lita på det andra säger. Som det här, som också många sagt till mig på sistone: att jag inte behöver känna tacksamhetsskuld för att folk hjälper mig, för människor hjälper huvudsakligen andra människor för att de själva mår bra av det och blir glada av det. Jag tror de menar det, när de säger det. De flesta.

För jag är inte intresserad av att behöva känna tacksamhetsskuld. Då klarar jag mig hellre själv. Och jag är inte intresserad av att behöva leva upp till andras krav. Jag har fullt tillräckligt högt ställda krav på mig själv. Jag behöver sänka kraven på mig själv. Och jag har inte lust att bli motarbetad i den kampen.

För övrigt är det inte ens en kamp jag för bara för min egen skull. Det handlar också om att kunna vara en rimlig förebild för mina barn – vilket arv jag lämnar vidare till dem.

Och jag tänker att oj, vad schysst det skulle vara om jag kunde lära mig att känna mig stolt över det jag lyckas med, istället för att alltid bara känna skuld och skam över det jag inte lyckas med.

Utan skyddsnät, i gamla lindor

Älskade… jag saknar dig så förbannat.

Eller nej, det är inte rätt ord just nu. Just nu är det inte saknaden som är stor. Just nu är det behovet av dig, av att ha dig här som en buffert och ett skyddsnät. Det är i den funktionen jag saknar dig just nu. I form av den positiva inverkan du hade på mig. Och i form av det och den jag slapp vara, tack vare att du fanns här.

Svårt att sätta ord på. Ännu svårare att sätta ord på eftersom jag ju förväntas hålla käften om en massa saker.

Jag är så förbannat trött på det där.

På att behöva förhålla mig till att viktiga saker som händer och hänt inom familjen, saker som påverkar min livssituation påtagligt, både i stunden och för resten av livet, ska hållas hemliga. Inte pratas om.

På att även inom familjen låta bli att prata om viktiga saker, saker som påverkar på så många sätt. Att hålla tyst om saker till den milda grad att jag inte själv får ihop vad som händer – men jag ändå förväntas få ihop och veta vad saker beror på.

På att jag ska stänga till om och låsa om sådant som jag behöver prata om, fastän det förstör för mig, för att det hela tiden är viktigare att någon annan kan bli ledsen.

På att jag liksom inte ska säga saker utåt, för att det som jag säger kan uppfattas som att alla i familjen tycker det.

På att det är bättre att jag snor in och maskerar och inte pekar ut – även om det innebär att jag i praktiken misstänkliggör och pekar ut så många fler.

På att ju mer man liksom inte riktigt får prata om och nämna desto rörigare blir det och desto sämre mår jag.

Med dig hade jag en buffert emellan. Med dig lärde jag mig med tiden att se en del av de där märkligheterna jag fått med mig. Lyckades arbeta bort en del av dem, tror jag. Jag tror det var en del i det där att du på slutet konstaterade att jag numera mådde mycket bättre än förr om åren. Inte hela biten, självklart, men en pusselbit. Och det var en viktig bit i att vi två fungerade ihop. När jag hade börjat få ordning på en del av de där bitarna så bråkade vi inte längre, som vi trots allt gjorde ibland i början.

Och det finns så mycket i det där gamla som jag inte vill ha med mig i bagaget vidare, som jag absolut inte vill skicka vidare till mina barn. Bitar om prestationskrav och skuld och skam och motstridiga signaler och brist på öppenhet. Orimliga krav på mig själv på alla sätt och vis. Och med dig här minskade risken, ökade chansen att få bort en massa gammal skit.

Men du är borta. Borta.

Och jag ser mig själv liksom stå och leta bland gamla mentala lindor igen…

 

Ja. Det här är obegripligt och osammanhängande. Det är i någon mån poängen. Och jag gissar på att till och med den här nivån av luddighet är för utpekande och för anklagande.

Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar

Men alltså, det här med att säga nej till cancer och cancerskulden och så vidare… I slutändan är det liksom ändå här det landar:

Det är mitt fel att älsklingen drabbats av cancer och kommer att dö. För vore det inte för mig så skulle han bott kvar på ett ställe där han fortsatt cykla till och från typ allting.

Och skulle mina barn någon gång drabbas av cancer, så är det mitt fel, helt enkelt för att jag fått barn ihop med en man som troligtvis har gener som ger förhöjd cancerrisk.

Det är helt enkelt, till syvende och sist, mitt fel.

Nej, jag vet. Det är inte rimligt och logiskt att tänka så.

Men likväl är det så det funkar.

De som verkligen borde ta till sig av kampanjer och goda råd som påtalar hur man borde leva för att undvika cancer lyssnar förmodligen inte.

De som lyssnar och tar till sig är istället sådana som jag. Vi som redan mycket väl vet hur vi borde leva – och som samtidigt redan är mycket väl medvetna om att vi inte uppfyller alla rekommendationer, att vi inte lever perfekt. Och vi är många gånger experter på att suga åt oss av det kritiska budskapet som talar om att vi inte gör tillräckligt, inte försöker tillräckligt, inte är bra nog. Vi är så vana vid att pumpas fulla med det budskapet från alla håll. Så vana vid att skuld och skum är något vi liksom bara ska känna. Vi duger inte. Vi får inte vara nöjda med vårt liv. Vi får inte känna att vi är bra nog. Vi ska alltid känna att vi borde ha försökt mer, gjort lite till, lite bättre. Och om något går dåligt, som att vi själva eller någon närstående drabbas av cancer, ja, då är det självklart vårt fel.

Tack och lov att jag numera trots allt är bättre på att låta ångest rinna av (delvis tack vare sertralinet – som ju gör mig fet :P ) och åtminstone kan se det bisarra i det hela.

För ärligt talat så tycker jag inte att det är mitt fel.

Jultraditionen att skambelägga stressen

En av de saker som dyker upp flitigt i flödena så här års är diskussionen om och ifrågasättandet av julstressen. Det hör liksom till traditionen.

Det fina, sociat accepterade, är att inte vara stressad. Och då ska man gärna deklarera att man själv inte är stressad. Men framför allt verkar det vara viktigt att tydliggöra att stressen är något man kan välja bort. Den som känner sig stressad av/inför/kopplat till julen har tydligen helt och hållet sig själv att skylla och har helt enkelt bara inte gjort de rätta valen och prioriteringarna. Till julen är det nämligen viktigast att ta det lugnt och känna julfrid, umgås med familjen och ha det trevligt.

Men alltså, stressen kan bero på saker utanför ens makt. Den kan grundas i familjekonflikter och kommunikationsproblem som kommer till ytan i julförberedelser och under julens umgänge. Det där som antas vara det trevliga och mysiga kan vara det som ger stressen. Eller för den delen behov av anpassning till olika personers behov och förutsättningar – som i sig gör att man måste ha anpassad mat eller andra sorters anpassningar, som helt enkelt genererar arbete och därmed tidsbrist = stress.

På det hela taget är julen en känslomässigt intensiv period. Och dessutom ofta första ledigheten på länge och därmed första tillfället på länge att tänka, känna, slappna av. Då kommer mycket som varit undanstängt fram. – Och då kan mycket att göra (som synbart verkar vara anledningen till stressen) bli ett sätt att hantera det som är känslomässigt jobbigt.

Sen finns det ju liksom olika sorters stress. Att ha full rulle med att fixa god mat och pynta och så där behöver inte alls vara negativt utan kan vara något man trivs jättebra med och vill gå upp i.

Men omvärlden, i form av tongivande krafter, ger ett tydligt budskap: Julstress är fult och fel. Upplever man julstress så ska man skämmas. Sådan är tidsandan.

Fan att det finns så mycket man ska skämmas över. Det känns så onödigt och meningslöst.

Ångesten och tankar om skam

Jag har inga problem med att vara öppen med att jag har en ångestproblematik. Det kan jag berätta ganska rätt upp och ner, och det är inget jag skäms över eller så.

Däremot har jag väldigt svårt att prata om ångesten i sig. Och i det finns det inslag av skam.

Det är en sak att skriva ner. Då är det jag själv som har ordet, styr berättelsen, och det är oftast få som lägger sig i – och jag slipper se reaktionen på deras miner. I viss mån kan jag också styra vilka som läser.

Berättar jag öppet, muntligt, så kan jag mycket sämre reglera vad som händer: vem som hör, hur folk reagerar och gör etc. Då måste jag vara beredd på alla varianter, alla utvecklingar. Och då blir det så komplicerat.

Min ångest har ofta inslag av hypokondri och dödsångest – eller i alla fall sjukdomsrädsla. Om jag berättar vad som oroar mig så är risken stor att folk ska börja berätta om vad för hemska saker det skulle kunna vara, eller vad som drabbade någon de kände, eller nåt sånt. Det kommer bara att förvärra min ångest. Varje gång någon börjar prata whiplash så börjar det riva upp sår i min oro, fortfarande efter snart åtta år (även om jag numera kan hantera just det). Det är inte det jag behöver.

Så om jag då berättar vad det är jag går och oroar mig för, så gör jag också allt vad jag kan för att släta över. Få det att inte låta så illa. Komma med alla bortförklaringar jag vill att de ska tro på, så att de inte börjar dra alla historierna som ökar min ångest.

Samtidigt är jag ju helt medveten om att jag gör det. Att jag liksom i ett märkligt runtresonemang försöker lura mig själv. Och därför går jag ju inte på det. Säger de lugnande saker så är det inget värt, för de har ändå bara fått den tillrättalagda mildrade versionen.

Så istället håller jag käft. Berättar inte om min ångest. Håller den inom mig.

Dessutom skäms jag över att jag stänger inne den och inte berättar, för det r ju inte så man ska göra. Och jag skäms över att jag är så beräknande, tänker i så många steg innan jag handlar, för det är inte så man ska göra – man ska vara spontan och öppen och prata om hur man känner och sedan vara spontan i sina reaktioner. Och det är jag ju inte. För det klarar jag inte. Det är en del i ångesten, och en del i ångesthanteringen: att försöka förebygga de situationer som triggar igång eller förstärker ångesten. – Och det i sin tur anses ju också fel. Man ska inte bygga murar, man ska riva dem…

Och nånstans i all den där gröten och röran uppstår eller finns något som nog närmst kan kallas skam.

Jag skäms inte över ångesten. Men jag skäms över att jag hanterar den på det sätt som funkar för mig.

Jag är så förbannat trött på att skämmas

För skämmas ska jag visst göra oavsett vad jag gör.

För att jag sitter vid datorn. För att jag jobbar. För att jag pendlar. För att jag motionerar för lite. För att jag ägnar för lite tid åt mina barn. För att jag sover för lite. För att jag försöker förbättra världen (herregud, det händer liksom inte av sig själv, det tar också tid). För att jag läser för lite. För att jag läser för mycket. För att jag hänger med för mycket. För att jag hänger med för lite.

För att jag äter potatis. För att jag äter mat med mjöl i. För att jag äter kött. För att jag äter grönsaker – för det är fel grönsaker, importerade eller odlade på fel sätt. För att jag ibland äter kakor eller choklad. För att jag dricker kaffe. För att jag flänger runt och försöker få fatt i rätt mat som är bra för miljön och nyttig för då slösar jag både tid och miljö. Tiden borde jag ju lägga på mina barn.

För att jag bor där jag bor. För att jag inte bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om för små problem. För att jag bryr mig om för stora problem. För att jag engagerar mig. För att jag inte engagerar mig tillräckligt. För att jag lägger tid på att ta reda på saker så att jag kan göra väl överlagda beslut. (Den tiden borde jag lägga på mina barn!)

Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta precis hur länge som helst.

Allt jag gör ska jag skämmas för. Allt jag gör är fel. Oavsett hur genomtänkt det är. Oavsett om mina val är väl genomtänkta, baserade på vad jag vet om hur jag funkar, vad jag mår bra av – och vad som funkar för min familj och vad de mår bra av.

Och så har det väl i någon mån alltid varit. Jag skulle skämmas för att jag var bra i skolan, för det skulle man inte vara. Och jag skulle skämmas för att jag inte gjorde mitt allra yttersta och inte var naturligt bäst. Att jag inte alltid orkade.

Jag vet. Jag borde inte ta åt mig. Det ska jag också skämmas för, för det är verkligen fult – man ska inte bry sig om vad omgivningen tycker. Gör man det så är man blödig, och det är riktigt skamligt. Och det är vi ”duktiga flickor” (oavsett kön), vi som alltid alltid försöker göra det som är rätt och bra och tänka efter före, som har lärt oss att skämma och förväntas skämmas. Medan de som inte tänker efter och gör rätt aldrig har förväntats skämmas och kanske inte ens har fått lära sig hur man gör.

Fast jag ska också skämmas om jag inte tar åt mig.

Och visst, när ni klagar på att folk sitter för länge vid datorn eller ägnar sig för lite åt sina barn och allt det andra så är det kanske inte mig ni menar. Jag vet inte. Men det är jag som blir ledsen. Eller kanske inte ledsen. Men det ÄR jag som tar åt mig. Som återigen får harva igenom de slutsatser om mig själv och omgivning genom det som kallas livserfarenhet. Som återigen inte riktigt vågar lita till mig själv. Som återigen fladdrar som en osäker ljuslåga och inte vgar göra något fullt ut. Och ärligt talat, det blir inget bättre av. Ingenting. Både mina barn och min man och jag själv mår bättre av att jag får göra saker helhjärtat och fullt ut. Istället för att jag ska ha dåligt samvete varenda jävla gång jag sätter mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg eller svara på mejl eller sortera bilder vi tagit. Om jag kan få göra dessa saker, om ni kan låta mig få göra mina prioriteringar och göra mina saker på mitt sätt, så mår jag också bättre och har lättare att göra saker tillsammans med mina barn. Både kul saker och tråkiga saker. Och framför allt stora saker, riktiga saker, saker som kräver engagemang. Men ska jag fladdra som ett ljus i vinddrag med varenda sak jag själv vill göra – oavsett om den involverar datorn eller på annat sätt handlar om saker jag behöver kunna göra utan att titta mina barn i ögonen konstant – så kommer jag att fladdra i alla andra situationer också. Och aldrig kunna ha fokus ordentligt på nåt.

Så snälla, låt mig lita på mig själv. Ta inte ifrån mig det. Låt mig slippa att kämpa hela livet med att ta tillbaka det, gång på gång på gång. Kan jag inte få lov att känna tillit till mig själv nu?

Och ja, det finns säkert enstaka personer som kanske prioriterar fel. Som lägger för mycket fokus på datorn eller telefonen. De kommer förmodligen inte att höra era klaganden. Och gör de det, så kommer det ändå inte att stärka dem eller hjälpa dem; de fladdrar förmodligen redan långt mycket värre än jag. Och en del av problemet som ger det beteendet är kanske just bara precis att de också hela tiden skäms och aldrig känner att de kan få lov att göra något fullt ut eller lita till sig själva. Kanske är de ”duktiga flickor” som fått skämmas så mycket och så länge för allting att de helt tappat fokus? Det som skulle hjälpa dem bäst är kanske att slippa omvärldens kommentarer och synpunkter på allt de gör.

Och alltså, det där livspusslet som vi kämpar med att få ihop. Kan det vara så att en stor del av problemet handlar just om kraven från omvärlden, alltså alla andra människor? Kan det vara så att en stor del av det är den där känslan av att vi alltid alltid måste skämmas?