Tag Archives: skola

Insamling för dig som inte vill köpa gosedjur

nalleDet finns någon idé om att det är bättre att ge pengar till goda ändamål genom de inköp man gör än genom att skänka pengar rätt upp och ner.

I vissa fall håller jag verkligen med. Det är bättre att köpa mat och prylar man behöver som tillverkats på bra sätt – bra för miljön, bra för de anställda eller något annat sådant – fast de kostar mer, och därmed gynna bra verksamhet, än att köpa billiga saker och sedan skänka mellanskillnaden till välgörenhet. Att köpa de “goda” produkterna är det bästa sättet att bidra till en bra utveckling.

Däremot gillar jag inte idén att jag ska motiveras att köpa saker för att en del av beloppet jag betalar skänks till välgörenhet. Ärligt talat känns det ganska pyttigt om en krona av det jag betalar för morotspåsen i oktober går till cancerforskning. Om jag verkligen vill sponsra cancerforskningen så köper jag ju inte morötterna, utan sätter in en slant på rätt konto. Morötterna köper jag för att morötter är gott och nyttigt. – Och då snackar vi ändå om matvaror som jag går och handlar oavsett.

Ännu sämre tycker jag om kampanjer som går ut på att jag ska köpa saker jag verkligen inte behöver för att mina pengar ska gå till välgörande ändamål. Som Ikeas årligen återkommande kampanj så här innan jul, där man uppmanar oss att köpa gosedjur, och för varje gosedjur som säljs skänker de 10 kronor till barns utbildning via projekt hos Unicef och Rädda barnen.

Jag vill gärna bidra till att barn som inte har turen att vara födda i ett rikt land under goda omständigheter ska få möjlighet till utbildning. Men jag vill inte köpa gosedjur.

De allra flesta barn i Sverige har gosedjur. Ganska många gosedjur. De har inte behov av fler gosedjur. Ett gosedjur till gör svenska barn glada en ytterst kort stund – och sedan blir det nya gosedjuret bara ytterligare en sak som tar plats och samlar damm.

För att göra gosedjur går det åt en massa resurser. Först ska materialet produceras – bomull odlas, olja utvinnas till polyesterframställning eller möjligen får hållas för ullframställning. Sedan ska människor tillverka gosedjuret. Under produktionen tillsätts säkert en och annan kemikalie – och ännu mer kemikalier hamnar i naturen där tillverkningen sker. Sedan ska gosedjuren transporteras hit. Och så köps de, och hamnar hos barn som knappt bryr sig.

Och ni vill att jag ska köpa gosedjuren för att ni ska skänka pengar till välgörande ändamål? Tack men nej tack. Jag vill inte bidra till onödig konsumtion och förbrukning av jordens resurser bara för att få chansen att bidra till något bra.

Så jag började med att kolla upp Unicefs gåvoshop. Där “handlar” jag då och så. Men det kändes som att det liksom inte riktigt var samma sak att köpa en bunt skrivhäften och pennor till skolbarn som att vara med och bidra till uppbyggnad och undanröjande av hinder för skolgång och så där.

Men då hittade jag att man hos Rädda barnen kan starta en egen insamling. Så nu finns den här:

istalletforgosedjur

Istället för onödiga gosedjur: till utbildning

Så här innan jul kör Ikea, Unicef och Rädda barnen, precis som många år tidigare, en kampanj där Ikea för varje sålt gosedjur skänker 10 kr till barns utbildning. Jag tycker det är viktigt att barn får utbildning och sympatiserar alltså med kampanjens syfte. Men mina barn och barn i vår omgivning behöver inga fler gosedjur! Och jag tycker det är väldigt dumt att slösa med jordens resurser på saker som inte behövs. Därför startar jag den här insamlingen, för att de som vill bidra till kampanjen ska kunna göra det utan att köpa onödiga gosedjur.

Än så länge har jag inte lyckats få kontakt med Rädda barnen och lyckas lösa hur vi får till att pengarna öronmärks för just barns utbildning. Men jag hoppas på att det löser sig :-)

Vill du också bidra till barns utbildning utan att behöva ägna dig åt onödig konsumtion? Skänk en slant till min insamling Istället för onödiga gosedjur: till utbildning.

Den fina nallen på bilden har min yngste son sytt när han gick i förskoleklass.

Mer om plats och vara sig själv

Apropå det, så var vi på utvecklingssamtal för elvaåringen nyligen, och fick höra om hur bra det är att han frågar och är intresserad och vill veta hur saker hänger samman och verkligen förstå. Sådan som jag också är. Sådan som jag under flera perioder i livet fått veta är något dåligt, att jag tar för mycket plats. Jag är fortfarande sådan – eller snarast igen, för jag har fått kämpa mig tillbaka – och jag skäms fortfarande till viss del när det är jag som frågar för mycket och har för mycket åsikter.

Och apropå det, så oroade sig sexåringens lärare häromdagen över att han har lite orosutbrott, och då berättade jag att jag själv har en orosproblematik och äter sertralin – och då blev hon lugnad, för hon menade att då är vi föräldrar som har lite koll och inte missar att se eller står lamslagna. Min yngsting har en lärare som ser mina erfarenheter som en tillgång, istället för något negativt.

<3

Läsandet – antingen tidsslösande beroende eller tråkig vitamintablett?

När jag var liten läste jag massor. Släpade hem kassar från biblioteket. Satt och hängde över spännande, fängslande böcker mest hela tiden. Hade med mig boken till matbordet, fast mina föräldrar inte uppskattade det – och på toaletten med. Om vi blev skickade till bblioteket på skoltid för att ha något att läsa på svenskalektionerna – till att läsa på en eller ett par lektioner i veckan eller vad det nu kan ha varit – så åkte boken ner i väskan och med hem och blev sannolikt utläst samma dag. (Undantaget var väl några tråkiga obligatoriska böcker på högstadiet, som den fruktansvärt äckliga Therese Raquin och den totalt meningslösa The Great Gatsby.)

Fast det var ju egentligen fult att läsa på det sättet, så där så att man ägnade massor av sin tid åt att läsa. Egentligen borde man gå ut i solen, ut och GÖRA saker. De barn som ägnade sin fritid åt att spela fotboll eller vara ute och hänga med kompisar gjorde liksom mycket mer rätt än jag som satt hemma och läste, det visste man ju. Läsandet var asocialt och meningslöst. På sin höjd skulle man läsa ett kapitel innan man skulle somna, men det där med att sitta och hänga över böckerna jämt, det kunde ju inte vara bra.

Och idag klagar man på att barn läser för lite och för dåligt.

Och jag sitter och funderar över den där kopplingen: saker man bara förväntas göra i sansad lagom mängd, de blir väl aldrig riktigt kul, utan mest något man blir tvingad till, av sig själv eller andra? Som en tråkig vitamintablett.

Det man tycker är kul vill man gå upp i fullt ut.

Och vad som är fult att gå upp i varierar försts över tid. Numera är det förstås fult att spela datorspel på det sätt som jag läste böcker. Medan lärarna kanske drömmer om att barnen skulle ägna sig så mycket om läsning som jag och en hel del andra gjorde?

Jag är inte fantastisk men jag sitter här och duger

Jag fick en kommentar innan idag:

Jag upplever att du nedvärderar dig själv en del.. Kanske inte direkt, men indirekt och det är ibland värre.

*kram*

Jag tycker du ska uppvärderas lite ibland. Jag vill läsa ett inlägg där du listar ett antal anledningar varför du är fantastisk! :D

Och medan jag skrev svar på den så började tårarna rinna…

Nej, jag skriver inte om hur fantastisk jag är. Jag har nog väldigt långt kvar till att tycka att jag är det.

Jag tycker ändå jag har kommit långt. Jag har numera inga större problem med att stå för den jag är, jag har hämtat tillbaka ganska mycket där. Jag tycker det jag tycker och står för det (även om det är enklare när jag skriver än när jag pratar). Jag tycker generellt sett att jag har rätt i ganska mycket. Jag har gjort val jag trivs med och trivs generellt sett ganska bra med den jag är. Jag har bottnat i mig själv.

Men att tycka jag är fantastisk – det är liksom en helt annan sak.

Jag kan numera sträcka mig till att tycka att jag är bra på en hel del saker. Eller i alla fall ganska bra eller rätt bra. Jag tycker jag är ganska bra på att skriva. Jag tycker jag är en rätt bra mamma. Jag tycker att jag, givet förkunskapen, är ganska bra på det här med att renovera.

Nånstans i närheten av bra, alltså.

Men fantastisk – det är sånt där som fodrar nästan övermänskliga egenskaper. Det räcker inte att vara bra, att vara fantastisk är ju liksom att vara världsklass, den som vinner tävlingar, den som är bäst.

Det är jag inte. Inte på nåt nånsin. På sin höjd är jag liksom lite bättre än genomsnittet. I alla fall bland de som alls ägnar sig åt vad det nu vara månde.

Och för övrigt, så… har jag väldigt mycket sådant här väga in alla aspekter-seende. Jag är lite bättre än en del, men de hade säkert varit lika bra som jag om det inte vore för [valfri prestationssänkande omständighet].

Japp. Så har jag lärt mig att tänka.

Det är typ synd om alla utom mig – de har inte fått rätt förutsättningar på ett eller annat sätt. Och hade de varit jag så skulle de säkert ha varit bättre.

Bredvid den där Luther som sitter på min axel sitter Jante och viskar “Du ska fanimej inte tro att du är nåt”.

Det är inte fint att tro att man är nåt.

Men det finns liksom inte heller några skäl att tro att man är nåt. Det är ytterst sällsynt, genom alla år, att någon sagt att jag är bra på något. “Bra” är liksom i sig en enormt hög nivå – att någon säger att jag gjort något bra så är det sällsynt nog.

Är jag bra på något så är det garanterat nåt som är lätt. Eller nåt som inte är värdefullt. Eller något som just jag bara råkar ha tur att ha lätt för. På Body Balance-passet jag går på, säger ledaren (som annars är väldigt bra på det hela taget) när vi kommer till partiet med balans: “Just balans är väldigt individuellt”. Och sedan säger hon nåt liknande när det kommer till stretch och smidighet. Och ja, självklart är det individuellt. Men det är styrka också. Och oavsett om saker är individuella eller inte så går de att förbättra. Eller? Nä. Jag får inte känna mig bra på de saker jag är bättre på, ens nu när jag är i ett sammanhang där inte alla andra är ännu bättre.

I skolan talade lärarna alltid bara om vad man inte var tillräckligt bra på. De sa inte “du är bra p唝 eller “du är bra” – de sa “du är inte tillräckligt bra på det här för att komma upp till nästa betygsniv唝. Eller “Du är visserligen fortfarande lika bra på det här som förra terminen, men nu har några andra blivit bättre, och då kan du inte längre få det här betyget”. Relativa betygssystemet, hette det. Alltid alltid jämförelse med andra, aldrig bra nog i sig själv. Och nejdå, det skulle absolut aldrig vara en jämförelse med andra i klassen, betygen i en klass skulle aldrig kunna “ta slut”, det talade lärarna om – men sedan gjorde de själva tvärtom ändå.

Alltid en jämförelse med andra.

Och när jag grunnar på det där så dyker den här artikeln upp.

Personligheten har nästan lika stor betydelse för vilka betyg en elev får som hur hög intelligenskvot eleven har – och skolan ser ut att gynna elever som drivs av ångest och plikt. Det visar en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet.

Elever som drivs av ångest och oro gynnas

Det var framför allt betydelsen av att ha en speciell egenskap som förvånade forskaren och psykologen Pia Rosander.

– Ja, det var att samvetsgrannhet spelar så stor roll, att det nästan är lika viktigt som begåvning, säger hon.

Samvetsgrannhet, det vill säga att en person är plikttrogen, ordningssam och disciplinerad, hade enligt Pia Rosander ett klockrent samband med höga betyg.

Hon har personlighets- och IQ-testat 200 elever i starten av gymnasiet och sedan personlighetstestat samma grupp några veckor före studenten. Hon har även personlighetstestat 476 elever och sedan studerat vilka inlärningsmetoder de använde sig av. En annan avgörande egenskap för att få höga betyg var, enligt Pia Rosanders resultat, den egenskap som innebär att ångest och oro driver eleven att prestera bra.

– Det är framför allt begåvade flickor som drivs, motiveras av rädslan för att misslyckas.

Inte ett dugg förvånande, om du frågar mig. Visst var det pliktrogenhet och samvete som drev oss framåt. Hur mycket jag än hade gjort levde åtminstone jag alltid med en känsla av att jag borde gjort mer, ansträngt mig lite till. Jag hann aldrig fullt tillräckligt.

Det höll sedan på att ta knäcken på mig på universitetet.

Om det är något jag skulle gjort annorlunda i skolan så är det att jag inte skulle tagit det så blodigt. Inte försökt att göra allt jag blev tillsagd att göra. Ägnat mig mer åt de bitar jag tyckte var kul och intressanta. Och leva mer. Skita i skolan ibland. Det har jag tänkt många gånger. Fast jag vet ju att jag skulle gått i fällan igen…

Och ju högre upp i systemet man kommer – universitet, dansutbildning, arbetsliv – desto mer jämförs man ju med de bästa inom ett område. Vilket förstås skulle kunna göra att man kände sig utvald – men istället blir det svårare och svårare att nånsin få lov att känna sig bra på något alls. Ju äldre vi blir desto svårare att få lov att känna sig det minsta fantastisk. Och dessutom är det fler och fler som anser sig ha rätt att tycka till.

Inte ens när det gäller de riktigt jobbiga sakerna får man känna sig fantastisk. Som att man klarat sig igenom två förlossningar, eller orkat upp ur depressioner. Hade man gjort rätt hade ju inte förlossningen gjort så jävla ont, och man hade aldrig blivit deprimerad.

Men så slår det mig: Vill jag alls vara fantastisk?

Nej.

Visst skulle jag gärna oftare höra att jag är fantastisk, eller att jag gjort nåt bra. Det mår jag bra av att höra. Och för varje gång jag hör det har jag också lite lättare att tro det.

Men jag har ju faktiskt slutat sträva efter att vara fantastisk. Att sträva efter det är att sträva efter att vara bäst. (Det var det där relativa igen, ja.) Och jag vill faktiskt inte sträva efter det. Jag mår inte bättre av det. Det enda det ger mig är en känsla av att inte räcka till. Och av att vara sämre än andra. Det blir jag inte lycklig av.

Jag strävar ju faktiskt numera efter att vara just nöjd. Att göra saker lagom bra. Att hinna leva lite också. Att inte vara så hård mot mig själv. Att släppa på perfektionsjäveln.

Just det tycker jag att jag varit ganska bra på på senare år. Jag blir bättre.

Att strunta i att vara fantastisk ökar sannolikheten för att jag ska vara lycklig. Och lycklig är faktiskt mer eftersträvansvärt än fantastisk.

Jag duger. Det räcker faktiskt bra så.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag “upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (“Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när “resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) “upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som “väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. “Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Det är sällan jag skriver en disposition längre

Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.

Så gör jag aldrig nuförtiden.

Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)

Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.

Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.

Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.

Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.

Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?

Skola och beröm

Jag hade lätt för mig i skolan. Dessutom var jag skötsam och flitig. Sammantaget innebar det att det gick bra för mig. Oftast hade jag bra resultat på proven.

Vanligt, återkommande scenario (i olika varianter):

Vi har haft prov i skolan. Jag har haft nästan full pott och är nöjd med detta.

Jag kommer hem, glad i hågen, och säger “Gissa vad jag hade på provet?”

Mamma svarar: “Åh, du hade väl alla rätt?”

Där rök den glädjen…

___________

Ja, jag hade uppskattat att få känna att jag hade presterat något, att jag i alla fall hade nåt tillräckligt långt fram, att det dög. Någon sorts beröm – jag hade ju gjort något bra.

Exakta ord är inte alltid så viktiga. “Duktig” kan faktiskt räcka väldigt bra.