Tag Archives: sociala medier

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga “markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

Sanne

Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.

På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.

För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.

Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.

Se det som personlig utveckling eller nåt.

Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.

Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.

Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.

Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.

Bow to no one

Igår brottades jag med att se mitt eget värde.

Idag fick jag en fantastisk #ffse på twitter:

Och det värmer något så förbannat. Dels att någon tycker att jag är värd att nämnas i det sammanhanget, på det sättet och med den gif:en. Dels för att det där är en scen som… hur ska man säga… gräver djupt i mig känslomässigt. Fastän jag tycker att det där är sånt som liksom borde hamna i någon sorts… banalt och sånt där som man borde stå över. Det stör förnufts-Sanne att jag alls bryr mig om sånt där som vem ska böja knä för vem. Sånt hör inte hemma i rationella förnufts-Sannes värld. Men känslo- och fantasi-Sanne älskar det. Och känslo- och fantasi-Sanne behöver stöttas och motiveras och känna att hon är okej. Och just därför värmer dagens #ffse så väldigt mycket. Jag blir alldeles löjligt outsägligt rörd.

Osammanhängande och meningslöst om fokus och principer

Jag sitter och jobbar. På grund av livet och rådande omständigheter i nuläget jobbar jag tre timmar om dagen. Nästan alltid på distans, hemifrån, från matbordet.

Det är nästan aldrig tre sammanhängande timmar. Någonstans förbi mitten av den där tiden behöver jag nästan alltid hämta barn på skolan och får oftast ett längre avbrott.

Tre timmar är väldigt kort tid när man ska göra något sammanhängande, koncentrerat. Något som kräver lite fokus och överblick. Och jag är ganska kass på det där med fokus och överblick för tillfället. Det hör till effekterna av mitt allmänna mående i detta livskaos. Det är en ganska lång startsträcka för mig att komma in i saker, hitta tråden. Jag får kämpa för att ta mig dit. Och det går snabbare än vanligt för mig att tappa tråden. Samtidigt: när jag väl lyckats komma igång så tycker jag faktiskt det är kul. Jag börjar hitta tillbaka till den nivån. Jag klarar av mer av sånt än… för ett tag sedan.

Men de där stunderna är värdefulla och ska störas så lite som möjligt. För att jag så lätt blir störd. Och för att jag vet att jag ändå måste skifta fokus efter ett tag, ställa om till att ha ork för annat trassel i tillvaron. De ostörda stunderna är värdefulla och viktiga. Arbetet tar kraft, men stunder av ostört arbete, när jag kommit in i saker som flyter på, fyller också på, med känsla av att kunna och få gjort och känsla av FLYT.

Och så ringer då telefonen. Och det är mamma som står på en loppis och vill veta om jag vill att hon ska köpa ett par stolar åt mig.

När telefonen ringer förväntar jag mig att det är skolan som vill meddela något som är bråttom. Eller chefen som ringer och vill stämma av. Det är de områden jag klarar att skifta fokus till där och då. Men nej, det är mamma som ringer om ett par stolar. Och jag måste ställa om huvudet till något annat. Stolar. Behöver jag stolar? Vilka stolar är det som behöver bytas? Och varför? Och är det här några stolar som är relevanta? Och pris, och utseende, och när, och vill jag…?

Ja, det låter som en petitess. Ja, mamma ringer för att vara snäll. Men mitt huvud klarar inte av omställningen, bytet av fokus, de snabba skiftningarna där jag tvingas släppa det jag är inne i och hoppa till något helt annat som kräver… att jag sätter mig in i det. Och som sedan kräver att jag kämpar mig tillbaka in i det jag gjorde jobbmässigt en gång till. Irritationen över det där sitter kvar, skaver och irriterar i ett par timmar efteråt. (Ja, mamma, jag vet att det var snällt menat. Jag vet det.)

Och så inser jag samtidigt att för omgivningen måste det verka som att jag är hur bra som helst på att skifta fokus och göra flera saker samtidigt och att det finns mycket annat än telefonsamtal om stolar som borde rensas bort om jag har för dåligt fokus. För alla som känner mig hyfsat väl vet att det i princip alltid finns en flik med facebook och en flik med twitter uppe när jag jobbar. Att jag alltid har en liten tråd i huvudet som sysslar med helt andra saker än det jag borde jobbmässigt.

Så – nu halkar vi vidare här, till ett ganska annorlunda ämne. Och man kan ju fundera på om det verkligen borde ligga i samma inlägg eller om det borde vara en egen text, men eftersom mitt huvud är som det är och det hänger samman i mitt huvud, i alla fall idag, så får ni det i samma inlägg. För det är ju så: saker hänger samman och man kan inte stycka sönder hur mycket som helst :P

Sociala medier. Hålla isär jobb och fritid. Principer.

Så här: Jag hör egentligen till dem som tycker det är viktigt att hålla isär jobb och fritid. Jag kollar INTE jobbmejl utanför arbetstid (mer än om jag behöver kolla var det nu var jag skulle bli av imorgon eller så där). Är jag ledig så är jag ledig, och jobbar jag så jobbar jag. Punkt.

Utom när det kommer till sociala medier.

Sociala medier-sfären öppnade sig på allvar för mig när jag blev gravid första gången. Ja, jag hade skrivit i gästbok och forum på Lars Winnerbäcks hemsida innan dess, det var väl liksom någon sorts första början, men i praktiken så var det med den första misstanken om att jag var gravid – och den strax efter det obehagliga noteringen att jag ändå blödde – som jag på allvar tog mig ut i sociala medier-sammanhang och fastnade för gott. Då på diskussionsforumet på gravid.se (och det bör ha varit någon av de allra första dagarna i mars 2003). Gravidforumet där, och vännerna där, var stöd och råd genom missfall och graviditet under det året. Och på den tiden hade vi inte fast nät (bara modem) hemma, så det var förstås trots allt på jobbet det var lättast. Och nej, vi diskuterade förstås inte bara graviditeter, utan även annat. Ju.

Sedan föddes den där ongen, och jag var mammaledig och hemma. Och på det hela taget för snål för att tycka att jag behövde slösa pengar på modemtid för att snacka på sociala medier. Fy fan vad jag hade behövt det! Men det insåg jag ju inte förrän i efterhand, att det hade kunnat göra att jag hade mått något mindre dåligt under den där mammaledigheten :-(

Nå. Tillbaka på jobbet har jag förstås fortsatt som innan. Även om plattformarna skiftat genom åren, så har jag fortsatt att ha en liten fot (eller flik) i sociala medier medan jag jobbar. Ständigt med dåligt samvete över det. För jag tycker ju egentligen, principiellt, att det är fel.

Så under perioder har jag försökt låta bli. Och jag har då insett något lite förvånande: jag jobbar SÄMRE om jag inte har sociala medier igång. För grejen är att det där blir min respit, mitt andningshål, mina mentala mikropauser. Och de gör att jag kan fortsätta fokusera bättre på det jag egentligen håller på med. Och för den delen bättre orka igenom när jag håller på med något riktigt tråkigt eller enformigt eller alltför påfrestande. Så ja, jag BEHÖVER sociala medier, även när jag jobbar. Jag gör inte mindre nytta då, utan MER.

På senare år har det dessutom faktiskt kommit till stor jobbnytta. Jag plockar upp mycket via sociala medier som jag använder i mitt arbete. Både vad gäller faktamaterial och kring hur man arbetar med sociala medier och kommunikation. Numera är hyfsat stora delar av mitt arbete kopplat till sociala medier. Det hade inte varit möjligt om jag inte hade hängt där så mycket och lärt mig så mycket. Jag hade inte varit så bra på det folk tycker jag är bra på om det inte vore för detta, liksom. Det är inte “skolk”, det är kompetensutveckling.

De här avbrotten skiljer sig för övrigt på en väsentlig punkt från telefonsamtal om stolar på en loppis: jag bestämmer själv över dem. När, hur, vad. Utifrån mina behov och krav för stunden.

Med åren har dessutom gränsen mot fritid suddats ut åt andra hållet också när det gäller just sociala medier. Hittar jag något relevant som jag tycker ska ut på “mina”/jobbets sociala medier och det är snabbfixat så gör jag det ibland utanför arbetstid. För att jag vill och tycker det är kul, och för att det tynger hjärnan mindre än om jag behöver komma ihåg det tills jag jobbar. Och ibland hanterar jag problem på jobb-sociala medier även off arbetstid. Gissningsvis jämnar det där ut sig ganska väl numera. Och det känns inte blodigt viktigt. Ja, jag lever stor del av mitt liv på sociala medier. Ja, jag vet att det anses fult, men jag gör det. Och ja, jag har engagemang privat för de saker jag jobbar med. Det går in i vart annat. Det känns inte som ett problem utan faktiskt tvärtom.

Så mycket för principer, eller nåt :P

Nej, jag klankar inte ner på principer. Jag har också principer, även om de rena principerna blivit färre med åren för min del. Grejen är att var och en måste hitta de principer och regler som funkar för henom, utifrån hens förutsättningar och omständigheter. Det som funkar för mig behöver inte alls vara det som funkar för någon annan. Jag ville nog egentligen mest förklara mig, förklara hur jag landat där jag landat. Eller, helt uppenbart vill jag ju försvara mig :-D För jag tycker ju fortfarande, principiellt, att jag gör fel. Och ändå gör jag på det sätt jag lärt mig funkar bäst för mig.

Det fångar nog ganska mycket av mig? Jag försöker leva på ett sätt som ska stämma både med mina värderingar av vad som är viktigt och vad jag och min omgivning mår bra av – men jag upphör ALDRIG ha dåligt samvete över att jag inte lyckas leva upp till mina egna löjligt höga ideal.

[End of meningslös rant.]

Att våga visa svaga sidor

Det sägs ganska ofta att folk visar upp en väldigt anpassad bild av sitt liv i sociala medier. Glassiga semesterbilder, god mat, lyckliga barn och annat sånt där. Mycket positivt, väldigt lite negativt.

Det där är inte en bild jag känner igen mig i: i mina flöden är det tack och lov mycket vardag och jobbig verklighet och så där: man pratar om riktiga saker i sina sociala mediekanaler.

Men jag undrar lite om en anledning till att folk bara visar upp de positiva och lyckade sakerna är att det bara är de bitarna de vågar visa upp. Att de inte visar upp dem för att vara lyckade, men att de låter bli att visa upp det andra för att de inte vågar vara svaga, rädda, ha ångest och så vidare. För att stigmat fortfarande är för stort kring psykisk ohälsa och annat jobbigt. För att det alltid finns en risk att det finns människor omkring dig som kommer att använda ditt mod att visa dina “svaga” sidor som ett medel för att visa att du inte duger till – på ett eller annat sätt.

För att våga visa upp det jobbiga krävs trots allt att majoriteten av dem du har omkring dig stöttar istället för att stjälpa. Och att du i huvudsak kan lita på att du inte har någon som inte vill dig väl i de sammanhang där du uttalar dig. (Alternativt att du är så desperat att du är över tröskeln och skiter i allt.)

Älskade twitter

Twitter.

Twitter är en egen värld. Och ändå inte.

På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).

Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.

Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P

Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag “tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )

Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.

Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.

Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.

Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.

Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.

Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.

Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.

Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)

Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.

Ibland tror jag att allt som får människan att stå ut är dåligt

Stundtals tror jag att jag överlever huvudsakligen på notifieringar. På kommentarer i bloggen. Notifieringar på facebook och mentions på twitter. På den där lilla kicken det ger att någon velat säga mig något.

Bekräftelse. Bekräftelse på att jag finns och lever, bekräftelse på att någon ser mig, bekräftelse på att jag inte är ensam. Eller bara rätt upp och ner bekräftelse.

Och ja, det där är ju fult. Precis som så mycket annat är det fult. Det är fult att ha bekräftelsebehov, och det är fult att leva för kickarna.

Fast jag tänker att det finns så mycket farligare sorters kickar man kan ta till när livet är för jäkligt. Jag tänker att det är okej att hämta lite kraft från de där kickarna, kraft som får mig att orka en stund till.

Förresten fortsätter jag att plåga dina vänner

För när jag nu lagt upp ett fotoalbum med bilder på verandan och vardagsrummet (för att någon frågade hur det såg ut för att kunna komma med synpunkter på planen) så la jag med dig som medskapare till albumet. Det vill säga alla bilderna kommer att vara synliga även hos dina vänner.

Ja, man kan se det som att jag klänger fast vid dig fast du är död och borta. Då får man väl se det så.

Man kan också se det som att jag vill att dina vänner ska kunna ha fortsatt inblick i familjens liv, och att jag vill ha kvar en liten förankring i en sfär till utan att behöva bli “vän” med alla.

Och så kan man se det som att det här är vårt gemensamma projekt, ditt och mitt tillsammans. Och även om det är jag som får fortsätta det utan dig, så vill jag liksom gärna ha kvar dig i det, på de sätt som går.

För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

En liten bit av samma citat som i förra inlägget igen:

En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn.

Ja. Det där kan mycket väl vara olika saker. Tiden vid facebook kan vara fokuserad tid, tid som man diskuterar med vänner om viktiga saker. Men det kan också vara klicka-slappna av-tid. Någon sorts ställtid. Tid som man annars hade satt sig och bläddrat i första bästa tidning framför ögonen. Eller något annat okvalitetstidsmäsigt.

Det finns ett så tröttsamt fokus på att allting vi gör, hela tiden, måste vara högkvalitetativ användning av tiden. Tiden måste hela tiden vara välanvänd. Vi måste göra kreativa, kloka saker som ger något på sikt. Vi är alldeles för dåliga på att lata oss – fastän vi egentligen behöver det för att må bra. Jag själv är ett jättebra exempel på att ställa stora krav på att använda tiden rätt hela tiden. Och då blir det inte lättare när de respitområden jag hittar hela tiden ska manglas av experter som talar om att jag minsann borde göra något kvalitativt och fokuserat.

Läs även Ögonblick och arbetssträckor.

FULT

Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:

3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.

– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.

Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.

Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.

Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.

Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.

Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.