Tag Archives: städning

Men var kommer allt dammet ifrån?

Jag minns inte min barndom som särskilt dammig. Jag minns det inte heller som att mina föräldrar städade oerhört mycket.

Inte så att jag menar att de inte städade. Men det städades inte hysteriskt, som den där stereotypa städmammebilden. Som jag minns det så städade vi en gång i veckan, och så hände det väl att dammsugaren åkte fram någon gång emellan, om det hänt nåt särskilt som skitade ner.

Kanske minns jag fel?

I alla fall minns jag inte min barndom som så dammig som min nutid.

Och alltså, vi är inga nitiska städare; mina föräldrar är bättre (=ambitiösare) på städning än vad jag och min man är. Till exempel är vi ytterst slarviga på det här med dammtorkning av hyllor och sånt.

Men däremot känns det som att vi dammsuger JÄMT. Och oavsett hur ofta vi dammsuger, så är det snart tjockt med damm igen. Och ja, det är damm jag menar. Inte smulor och småskräp (även om det ju också finns med), utan damm.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vad det beror på. Är det en effekt av sämre kvalitet på textilier, som gör att det genereras mer damm? Är det en effekt av kemikalier i alla prylar, textilier och elektronik – kemikalier som kanske gör att dammet aggregerar mer eller annorlunda? Är det något annat som är annorlunda mellan nu och för så där 30 år sedan? Eller minns jag helt enkelt fel om dammighet och städning från min barndom?

Fast alltså… jag tyckte inte alls att det var på det här viset ens för tio år sedan…?

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer “Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta “inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig “funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

“Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Trädgårdsblues

Vi har försökt börja plocka undan lite i trädgården också. Det är ganska deprimerande. Sedan semestern tog slut har vi knappt hunnit vara ute. I alla fall känns det så. Att gå runt i trädgården och plocka undan kvarlämnade saker är en enda stor påminnelse om allt man inte hunnit.

Undanplockande av saker från trädgrden hör för övrigt till det absolut tråkigaste trädgårdsarbetet. Vilket väl illustreras ganska väl av att vi aldrig nånsin blir klara med det.

Dagar som denna känns det helt enkelt ganska deprimerande att traska runt i trädgården. Nervissnade plantor, ogräs som borde rensats, trädgårdsmöbler och prylar som man inte vet var man ska göra av. En känsla av att aldrig nånsin räcka till. En liten känsla av att kanske ha tagit på sig något för stort.

Och samtidigt… en liten känsla av trygghet. Trädgården finns där. Den är ganska stor. Det är betryggande att tänka sig framtiden och veta att man kan odla morötter. Den som kan odla egna morötter och har en kamin och tak över huvudet klarar sig ganska långt ;-)

Hur använder man egentligen “mirakeltrasor”?

Ett område till där jag är konservativ och omodern: dammtorkning.

Jag är uppvuxen med att man dammtorkar med en fuktig wettextrasa. Hemma hade man en balja med ljummet vatten och diskmedel och så en trasa som man doppade däri, kramade ur, torkade med, sköljde ur igen, och så vidare. Numera går jag ofta och sköljer trasan i köket istället för att skölja den i en balja, men principen är densamma: fuktig trasa med diskmedel.

Men det sägs ju att det är så bra med mikrofibertrasor, inte minst ur miljöhänseende. Så jag har skaffat några sådana. Problemet är att jag inte fattar hur man ska göra. Som jag fattat det ska man använda sådana trasor torra. Jaha, och när trasan blivit alldeles full med damm, hur gör man då? Jag kan ju inte skölja ur den, för då är den blöt sedan, och då är det väl ingen vits med att använda den – eller? Är tanken att man ska ha många trasor – så många att man kan fylla alla med damm och sedan köra en tvättmaskin? Eller är det meningen man ska ställa sig och skaka av allt dammet? Men då får man ju det på sig – det är ju inte så mysigt…?

Nä, jag fattar inte. Jag är helt jävla imkompetent. Kan någon vara snäll och förklara för mig?

Idag jobbar jag på att hitta golvet

Sådana där inredningstips som säger att man ska ordna de rum där barnen leker och vistas så att det blir lätt att plocka undan, de måste vara inriktade på att underlätta för föräldrarna, va?

Barnen skiter ju i vilket, de har inga som helst problem med att vada runt i drivor med leksaker, teckningar, pappersklipp, öcker, tidningar och allmänt damm och skräp.

På tjugoförsta dag Felicia kastades julen ut

Ja, igår åkte slutligen julen ut. Pyntet plockades bort och ner, och den barrande granen kastades ut. Och hos husrenoverare finns det ju alltid saker som blockerar på något vis. Granen togs in via den nyrenoverade verandan, men nu står sakerna från tvättstugan och blockerar den utgången. Och vi ville inte dra en fruktansvärt barrande gran genom det extrasmala dörrhålet ut till köket. Så vi kastade ut granen genom ett av fönstren på framsidan istället.

Men vår vana trogen har vi kvar en del säsongsbelysning, som hängstjärnor i fönstren och slingor på diverse ställen i trädgården. Det är ju så mörkt och tråkigt annars.

Nej, jag har inte drabbats av totalt städdille

Vi ska fira jul hemma. Hos oss, alltså. För första gången på riktigt, typ.

Vi firade visserligen jul hemma 2003 också. Den gången var det framför allt för att jag var höggravid (BF 3 januari) och alltså skulle kunna föda när som helst, så vi ville inte åka någonstans alls.

Före den julen firade vi alltid julafton hos den enas föräldrar, reste på juldagen och firade annandagen på andra stället – och så tvärtom nästa år. Efter att barnen kommit har vi kört hela julen på samma ställe, vartannat år min släkt, vartannatår hans.

Nu är vi trötta på det. Nu blir det hemma.

Det innebär att för första gången på länge är det lönt att bry sig om hur det ser ut hemma på julen. Annars har det varit hänga upp lite pynt, åka ifrån det, och sedan komma hem när julen är slut. Inte lönt att skaffa gran (det skulle mest bli en leksak för de hemmavarande katterna). Bättre att lägga tiden i stressiga december på att hinna packa alla saker så att man kan komma iväg innan helgtrafiken drar igång.

Kanske är det därför det plötsligt känns angeläget att faktiskt städa. Inte bara röja undan den värsta röran, utan ta det något steg längre på djupet. Typ faktiskt damma.

Eller så är det bara för att jag är så ofantligt trött på dammet.

Barnen börjar ju bli ganska stora också – det är ju en del av det. Livet börjar bli såpass normalt igen att man faktiskt kan hinna nåt mer än det allra mest akuta ibland. Som att städa.

En annan bidragande faktor är nog för övrigt de här vattkopporna. Efter ett antal vabbdagar ställer man liksom om till ett annat tempo. Ser andra saaker, gör andra saker. Läge att passa på när chansen ges…

Men nej, jag har inte drabbats av totakt städdille. Och förmodligen går det här över innan jag hunnit klart.

Och det är verkligen ingen risk att det ska se välstädat ut på riktigt. Bara bättre än det brukar hos oss.