Tag Archives: studion

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en “riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med “brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Bucket list

En Bucket List är väl, efter vad jag förstår en lista på saker man vill hinna göra innan man dör. Och det är inte en sådan lista jag ska skriva. Jag vill inte skriva en lista över vad jag ska hinna innan jag dör. Man vet aldrig när man dör, och jag vill inte att livet ska vara bara en att göra-lista.

Men jag vill skriva en lista över saker jag faktiskt vill göra. För att det finns saker jag vill göra. Även om jag just nu inte klarar av att göra dem, för allt känslomässigt dravel som liksom står i vägen. För att andra ska kunna se listan och kanske se var och hur de kan finnas för och med mig och kanske få saker att hända framöver. Hjälpa mig över några trösklar. Få mig att våga göra saker som jag älskar eller tror jag skulle älska men som samtidigt gör så ont att jag inte vet om jag vågar. Och så där.

Studion. Jag vill få ordning på studion. Det där rummet längst in, belamrat med datorskrot och mer eller mindre fungerande synthar och inspelningsutrustning och sladdar och skräp. Jag vill få ordning på det, få uppställt en fungerande inspelningsstudio och lära mig hur sakerna funkar. Och bli av med sakerna som är i vägen och inte gör någon nytta. Och så behöver jag hjälp att hantera att det aldrig blev klart så länge du levde.

Spela in skiva. Jag vill spela in skivan “Sånger från sorggropen”. Ja, den ska heta så. Möjligen skulle den kunna heta “Ylandet från sorggropen”, men det låter inte lika bra.
Och den ska vara full av de där sångerna som verkligen gör ont. Hur nu det alls ska funka, när alla sådana sånger bara får mig att storgråta på ett sätt som gör all sång omöjlig.
Allt vad vi på jorden äge.
Missing.
– Mor dansar.
En kråka flög.
Caramel.
Att fånga en fjäril.
Och en massa andra jag inte minns just nu.

Ta upp lussandet och julsjungandet och majsjungandet. Jag brukade älska att gå luciatåg. Och för många år sedan – det är en lång historia – så började jag ta egna initiativ till lussande på olika ställen. På tåget till Göteborg. På stan, där jag ställde mig och sjöng på luciadagen – bara för att jag ville. Och jag tog med mig andra i mina vansinnesgrejer också.
Jag vill göra det igen. Och jag har under många år velat göra motsvarande både under julen – typ Caroling eller gamla tiders svenska tradition att gå runt och sjunga staffansvisor på staffansdagen. Det finns så många fina sådana sånger. Och roliga.
Och på samma sätt vill jag göra kring 1 maj. Maj, var välkommen!

Skriva. För länge sedan, när jag gick i högstadiet, började jag skriva böcker. Jag har en färdigskriven (och flera gånger omskriven) bok, och nog flera andra påbörjade. Jag är inte nöjd med någon av dem. Och jag är en långt bättre skribent nu än för 25 år sedan. Men skrivandet finns där. Och någon gång hoppas jag att jag vågar kasta mig utför stupet, vågar ta mod till mig och ignorera alla mina krav på hur perfekt det måste vara för att få vara, och våga ge mig på bokskrivandet igen.

Ja, sedan finns det förstås en massa “smått”. Mysiga kvällar med läsning för barnen och brasa i kaminen. Vänner att umgås med i orangeriet eller på en nyrenoverad veranda. Komma ifrån känslan av ensamhet, saknad, överblivenhet. Känna riktig glädje igen. Sådana saker. Inte små som i enkla, tvärtom, men inte heller saker som riktigt hör till den här listan.

Och listan ska säkert fyllas på. Men jag kände att det var läge att börja skriva ner den i alla fall.

Vad ska jag med dina synthar till?

Du var en prylsamlare av rang. Utöver mängder av tidningar så har du genom åren (sedan långt innan min tid) samlat på dig oändliga mängder med grejer, framför allt inom datorer och musik. Med en bred definition i båda fallen. Vad gäller datorer så inkluderar det märkliga telefoner, räknemaskiner och annat från datorernas obskyra ungdom likaväl som hyfsat fungerande TV-spelskonsoler och små handhållna spel. Vad gäller musik så har det dels varit akustiska instrument (många i din bekantskapskrets vet säkert om att du bytte till dig mandolinen för en kebab), dels synthar, trummaskiner och inspelningsutrustning av olika slag.

Det bortersta rummet i vårt hus heter sedan länge Studion. För det skulle bli en sådan. Du skulle sätta upp en inspelningsstudio av dina synthar och annat. Jag skulle ha möjlighet till lite dansträning i liten skala. Men framför allt skulle vi göra musik där.

Det blev det inte mycket med. Din förmåga att släpa hem fler synthar och mer datorskrot var större än din förmåga att komma till skott att faktiskt använda dem. Gissningsvis bland annat för att en hel del av prylarna också först behövde lite ompyssling för att fungera. Men framför allt var det nog roligare att rota runt bland elektronik på stora loppisar och drömma tillsammans med nätvänner om allt det där man skulle göra den dagen man fick tummen ur och kom till skott och fick saker gjorda.

Men rummet blev alltmer belamrat och överfullt. Fler och fler saker.

Och ja, jag försökte få dig att komma till skott. Ett antal gånger. Och du var på gång: skaffade hem hyllor att ha sakerna på, började rigga det ena och det andra och förbereda och… så fastnade du med någon av prylarna som behövde få elektroniken invändig tandborstad eller nåt. Och sedan pockade livet runtomkring på uppmärksamhet, och så blev det inte mer. Typ.

Och jag tänker på Fritjof Nilsson Piratens gravsten. För på slutet verkar det som att du liksom ändå började inse att du behövde inrikta dig på att se till att faktiskt spela in innan det bev försent. Skaffade hem kompletterande saker för att kunna spela in enkelt och osmidigt och okomplicerat ihop med tolvåringen. Fast ni hann inte.

Idag har en av dina polare varit här för att titta på synthar och annat sånt. För att kunna hjälpa mig att ta hand om det – behålla en del, göra sig av med annat. Och när jag vadat runt där bland sladdar och lådor och elektronik så har jag faktiskt blivit  arg. Arg på dig. För alltså, så jävla svårt hade det inte varit att bestämma sig och prioritera att få ordning på en lagom stor mängd av det och göra sig av med resten. Så att vi faktiskt hade kunnat och hunnit göra musik tillsammans, hela familjen. Ja, det var en fråga om prioriteringar. Och kanske var det roligare att samla på skräpet och drömma än att göra något med det på riktigt? Fast det tror jag inte. Jag tror bara att du hade problem med att få tummen ur. Jag var bättre på det än du. Och i de flesta sammanhang så kunde jag se till att få saker att hända. Men det här var ditt område. Där tyckte jag att det var du som fick se till att saker hände – jag kunde inte göra mer än att sparka dig i baken, tyckte jag. Och det gjorde jag som sagt var med jämna mellanrum. Men det räckte inte.

Ja, jag är arg på dig för det. Och i just det fallet är det faktiskt inte mitt fel alls.

 

Under många år sa vi att vi inte skulle gifta oss. För att vi inte tyckte att giftermål var väsentligt för att visa att vi älskade varandra, och för att jag tyckte att bröllop ofta var så konstiga tillställningar. Och den här biten med att ärva varandra eller att dela på värdet av prylarna i hushållet om man gick isär brukade jag kommentera ungefär med “Och vad ska jag med dina synthar till?”. Skulle vi mot förmodan skiljas så tyckte jag liksom du kunde behålla dina synthar utan att deras eventuella värde skulle trassla till något.

Men sedan gifte vi oss ändå, för att det var enklast juridiskt sett när man har barn. Och nu står jag här med dina synthar. Tur du har vänner som kan hjälpa mig med dem :-)

Städning av studion

Vi städar studion. De senaste åren har rummet blivit alltmer av ett upplag för saker vi just nu inte riktigt hinner med. Anledningen är väl just att vi inte haft ordning så att man kunnat använda studion som studio, eller för musicerande, och då blir det lätt ett upplag. Och anledningen till att vi inte ställt i ordning för att kunna använda rummet som avsett är väl i nån mån (eller, stor mån), att renoveringen av rummet ligger ganska långt fram i tiden. Och det känns inte riktigt lönt att få ordning på rummet förrän det är snyggt, typ. Vilket ju i någon mån är fånigt, för färgen på väggarna och ytskiktet på golvet är inte på något vis viktiga för rummets funktion. Möjligen är bristen på eluttag ett riktigt problem. Men ändå…

Alltså: en klassisk sådan där “rund cirkel”.

Så då bestämde vi oss för att faktiskt lägga lite tid på att få ordning i studion. Så pass att man faktiskt kan använda rummet. Så att man kan gå in och spela på alla syntar och så.

Alltså har vi dsikuterat, inventerat, skaffat lite kompletterande Ivar-gavlar och ett skåp från Ikea, och börjat bära ut saker för att kunna flytta runt saker. Klassiskt femtonspel. (Strikt talat är det mest min man som kånkar och bär nu. Det beror till stor del på att det är hans datorsunk, hans märkliga diverseprylar, hans syntar och instrument och hans skräp, etcetera. De saker som stod därinne som var mina har jag tillganska stor del tagit hand om redan ;-))

Det innebär att det står högar med märkliga ting i matrummet, matbordet är knuffat åt sidan, och vi är tvungna att äta vid soffbordet. (Hur gör de stackars människor som inte har ett helt hus att flytta runt saker i när de behöver leka femtonspel och sortera sina saker? Stackare!)

I alla fall, mitt i allt stökande och runtflyttande av saker så ringer visst min mamma. Min man svarar, och svarar bland annat på frågan vad vi gör: “flyttar ut en massa saker ur studion för att kunna få ordning”.

Mamma: “Men ska ni inte passa på att renovera där också då, när ni ändå är igång?”

Öh, nä. Det är just det vi inte ska. Renoveringen av studion ligger faktiskt rätt långt ner på prioriteringen, både vad gäller behov och akuthetsgrad och allt sånt. Så låt oss se, vill vi ha alla dessa saker i andra delar av huset i minst ett halvår för att kunna få snyggt golv och snygga väggar i husets återvändsgränd, och under tiden vänta med allt annat som skulle behöva göras? Bara för att passa på?

Nä.