Tag Archives: sunkuthuset/orangeriet

Uthusstädning

Idag har solen skinit stora delar av dagen. Och mina föräldrar har varit här. Och kombinationen därav har gjort det möjligt att städa uthuset.

Eller, städa är väl ett för avancerat ord i sammanhanget. Men hela hösten och vintern har uthuset varit så belamrat med saker som stått på fel platser och huller om buller och överallt, så man har knappt kunnat komma fram därinne och än mindre kunnat hitta det man letat efter och absolut inte kunnat ta sig in och försöka hitta de saker man skulle vilja flytta in i orangeriet… Och eftersom kaoset varit så stort så har det krävts att man flyttar ut typ allt (eller allt löst på golvet stående) på innergården för att kunna bringa ordning i det, och för det krävs det att det är varmt nog för att man ska palla ett antal timmar utomhus och i ett uthus med ungefär samma temperatur som utomhuset. Och dessutom behvs det fler personer som kan vara involverade – både för tankeverksamheten (Var ska vi göra av den här? Ska vi slänga den här?) och för att man ska fortsätta orka efter ett tag eftersom det ju är skittrist. Och när man i vanliga fall är ensam fungerande vuxen – den som måste stå för både matlagning och motiverande av barn och man inte har någon som kan motivera en själv – ja, då blir det inte av.

Men idag har det hänt. Idag har vi plockat ut saker ur uthuset, plockat i ordning, slängt saker, flyttat saker till orangeriet, och så vidare.

Det är inte perfekt. Det är inte färdigt. Men det är inte längre kaos, utan på en nivå när man kan handskas med det.

Framsteg är kanske inte rätt ord. Men kanske mer att komma upp till en nollpunkt som gör något alls möjligt.

Vårbrist och förkylning

Det är den 17 februari, och det är liksom fortfarande vinter. Ingen snö, men ett antal dagar på raken nu som det varit kallt och ruggigt, rentav ett antal minusgrader.

Jag längtar efter vårtemperaturer och ljus. Väder, temperaturer och dagslängd som gör att man kan och vill vara ute. Som det är nu är det för mörkt när man kommit hem från jobbet, och även på helgen är det för ruggigt till och med för att vilja vara ute och fixa i orangeriet. Och det stör mig, för jag vill komma vidare. Men kylan kryper liksom in i kroppen och gör en handlingsförlamad, och när man då egentligen behöver springa ut och in i de båda uthusen för att fixa, samt huvudsakligen stå stilla stor del av tiden… nä. Inte kul. Jag vill ha vår nu! Och ja, jag vet att det är precis lika ljust (eller oljust) som det brukar vara så här års :P Däremot är våren nog faktiskt segare än den brukar.

Och jag vet, det finns massvis med andra saker som borde göras, som jag kunde passa på att göra i väntan pǻ vårvärme och vårljus. Men det är TRÅKIGA grejer!

Fast nu ligger jag nerbäddad i soffan med en rejäl förkylning som jag verkligen hoppas ska hinna gå över till helgen. Och älsklingen är skruttig med ont i magen, men jag tror ändå att det är jag som är ynkligast nu och jag orkar inte ens motivera honom. Och det behöver packas och annat…

Planering ger framtid och liv

Ibland känns det som att döden är så nära, bara ett stenkast bort och flåsar i nacken. Och andra dagar har den försvunnit bortanför horisonten, så där så att man kan låtsas att den inte finns, åtminstone för stunden.

Men vi fortsätter att planera. Som om det finns en framtid. För det finns en framtid, även om vi inte alls vet hur lång den är.

För det är drömmar och planering och en strävan vidare mot något som gör oss till människor. Har vi inte det har vi inget. Då blir allting frågan om verklighetsflykt. Och när verklighetsflykten inte heller finns kvar blir allting bara överlevnad för stunden – och utan mål innebär det liksom att man lika gärna kan ge upp. Då blir allting bara en väntan på döden.

Fast visst funderar jag på döden ändå. Och inte minst på sorgen. Jag funderar över hur sorgen skiljer sig åt mellan en sådan här ”utdragen död”, där vi ju ändå på något vis går och väntar på döden, samtidigt som vi lever och gör och är ”som vanligt”, och ett plötsligt dödsfall. För jag gör ju bitar av bearbetningen nu, i förväg – hela den här biten med hur hemskt det är att han ska dö och jag ska bli ensam kvar och en massa sånt. Självklart kommer jag inte att vara klar, men det är ju ändå en annan sak än med något som händer helt plötsligt och är över på två sekunder.

Näst i pipelinen av stora saker ligger att ta itu med vardagsrummet och den andra verandan – innan de faller samman och invaderas av andra organismer. Vi ska dit i pipelinen, även om omständigheterna ser annorlunda ut än förr om åren.

Och ännu tidigare ligger en vår med ett orangeri. Ett orangeri som inte är helt klart, men tillräckligt för att det ska gå att börja använda, ett orangeri som har ett behagligt klimat när man går ut där. Och steget innan det ligger att börja fundera på årets sådder av det som ska odlas därute.

I planeringen finns en hoppfullhet. En hoppfullhet som är en nödvändighet för livet.

Fuktig kyla och småplock i orangeriet

Det har varit plusgrader i några dagar nu. Snön har smält bort, utom i drivor och skottningshögar. Världen är insvept i dimma och allting utomhus dryper av fukt.

Jag vabbar. Ungen ifråga är inte väldigt sjuk, men han hade feber igår och ska alltså vara hemma idag.

Och jag passar på att börja plocka med grejer i orangeriet. Det gamla träsideboardet vi en gång i tiden hade i matrummet och som sedan valsat runt på en massa stället – senast under flera år ute på den renoverade glasverandan – har åkt ut i orangeriet och ska få agera planteringsbord. Nu har jag oljat in det med kallpressad rapsolja som blivit stående för länge och inte längre dög till matlagning. Jag flyttar spadar och sekatörer och snören och handskar och träpinnar och odlingstråg och annat till nya platser.

Fast det är rörigt i det vanliga uthuset som jag hämtar sakerna från. Rörigt på nivån att man inte alls kommer fram.

Och det är fuktigt och råkallt både utomhus och i uthusen. Föga trevligt att vara ute i.

Och fastän jag egentligen inte alls längtar efter våren mer konkret, inte ens känner odlingslängta, så längtar jag efter något vårlikare och mindre kallfuktigt, så att jag ska känna inspiration och inte frysa fast och få ont i kroppen för att jag försöker få ordning. Egentligen räcker det kanske med sol istället för fukt?

Uppdatering orangeriet

De sista dagarna av julledigheten ägnade jag i alla fall lite tid åt att börja tänka till och planera och organisera i orangeriet.

Jag plockade i ordning, samlade ihop skräp, flyttade om… Tömde det lilla kafébordet på allt möjligt bös som samlats där (verktyg, skruvar, sågspån, färg, och så vidare), hämtade in alla de fyra tillhörande stolarna och ställde dem hyfsat i ordning framför gjutjärnsfönstret. Flyttade in de vinterinflyttade växterna (citron, apelsin, oliv, rosmarin och lite annat) till samma inre del av huset. Sopade lite. Diskuterade praktiska inredningslösningar med älsklingen. Och på trettondagen åkte vi om Ikea och Jula och köpte lite grejer, bland annat:

SPRUTT från Ikea

SPRUTT från Ikea (det var dessutom rea på den).

HINDÖ utomhusskåp

HINDÖ utomhusskåp

och även HINDÖ hylla, som vi ska sätta ovanpå skåpet.

På Jula köpte vi fällbara konsoler:

Fällbara konsoler

Fällbara konsoler från Jula

Tanken är att med hjälp av gaffeljärn sätta fast en bräda i takbjälkarna ända inne vid den lägre väggen, och på denna bräda fästa fällbara konsoler. Under våren kan man fälla upp dem och sätta på någon typ av hyllplan, och så kan man ha fröplantor/plantuppdrivning där.

Och så letade jag lite efter begagnade kaminer. Det är ju ett gammalt byk- (och höns-)hus, så det finns skorsten, och vi har pratat om att det kunde vara bra att ha en kamin så att man kan värma upp en aning när det är smällkallt om man har växter som vinterförvaras. Och så hittade jag en kamin till salu, inte alls långt borta. En Morsö, fast en annan modell än den vi har inne. Men det var någon som hade ringt före mig, så jag fick besked att om det inte blev något med den kunden så var jag näst i tur.

Och på söndagen fick jag besked på att den första inte hade hört av sig igen. Så på måndag kväll, efter all bedrövelse, åkte vi och köpte hem en begagnad Morsö Standard 2B. Och på tisdag morgon bar vi in den i orangeriet. Herrejävlar vad tung den är! Men den är fin också :-)

kamin

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Golv med komplikationer

Mitt i allt annat har vi idag gjutit golv i orangeriet.

Tidigare i veckan kollade vi att brockan (brukblandaren) funkade. (Brockan lånade vi av en granne när vi gjöt golvet i andra uthuset för sex år sedan, och sedan tyckte grannen att den lika gärna kunde stå kvar hos oss.) Och den funkade fortfarande.

Tidigare i veckan beställde vi också hem bruk från en lokal leverantör och fick levererat hem igår. För att vara på den säkra sidan hade vi tagit till med väldigt gott mått, så att det verkligen skulle räcka och bra mycket mer därtill. Och därför också köpt en storsäck och resten i småsäck, så att inte det som blev över skulle bli förstört.

Idag skulle det gjutas, med hjälp av svärföräldrarna.

Brockan var hyfsat snäll till att börja med. Sedan blev den gammal och trött och sliten och hoppade över kuggar i kugghjulet. Halvvägs igenom arbetet fick vi övergå till att handblanda bruket.

Och den väl tilltagna brukmängden räckte inte. Så älsklingen fick åka och köpa fyra extra säckar innan det sista byggvarustället i Ystad stängde vid fyra.

Dessutom kom det en omgång av regn och hagel som snarast skulle ha varit en snöstorm om det inte vore för att det var för varmt för det.

Men nu är bruket blandat och utkladdad. Med lite tur blir det ett golv av det.

Golvet är borta – golv på gång!

Det där golvet som skulle bort, det är borta nu!

I fredags och lördags (igår) stod pappa och hackade och grävde och forslade bort mittenpartiet av golvet: grus och damm och rester av gammalt dåligt betonggolv. (De partier han inte tagit bort är de partier som vi bedömt funkar som de är.)

Så nu ser det ut så här:

urgrävt golvNästa steg är att fylla i makadam, och sedan armera och gjuta. Det är golv på G i orangeriet!

Blåregn på nya vägar

Vid den lilla murstumpen mellan uthuset och orangeriet växer två blåregnsplantor. De tar sig uppför väggen med stöd av varsin vajer som sitter fästad upptill och nertill.

Blåregnsplantorna växer och växer. De är inte nöjda med den lilla murstump de fått till sitt förfogande här i livet, utan skickar utlöpare längs med marken och slå rot, och skickar andra långa utlöpare eller lianer som snor in sig i allt de kan hitta: hängrännor, stockrosor, cyklar och annat.

Jag konstaterade att det fanns vajer kvar från att vi satte upp stöd för blåregnen när de skulle ta sig uppför muren. Och jag konstaterade att det ju numera finns ett takutsprång av trä längs med hela orangeriet. Så ikväll har jag satt små öglor/krokar i takutsprånget och satt upp vajer i takfoten längs orangeriets gårdssida och lindat dit några av de längsta ”lianerna” från blåregnen (samt klippt bort en massa andra från dem).

Därefter har vi lyft bort arbetsbänken av gamla golvbrädor från matrummet, denna arbetsbänk som stått där i typ ett år och varit i vägen för de stackars stockrosorna. Pch under bänken frodades blåregnsutlöparna; dem vet jag ännu inte riktigt vad vi ska göra med.

Men jag tror att det har potential att bli vackert, med blåregn hängandes ner under takfoten och så stockrosorna som möter upp nerifrån, alltsammans mot vit putsvägg.

Småputs och otacksamt jobb

En vanlig syssla så här års är att blanda en hink bruk och gå runt och fylla i putshål. I husvägg, i murar och annat. Smålagning.

Det är ganska kul och trivsamt. I alla fall när det handlar om hål (eller… gropar?) i slät vägg.

Tyvärr är en hel del av det runt fönster och dörrar. Det där bruket som ska hålla fönster och dörrar på plats och täta igen springan runtom. Det är pilligt, tråkigt och eländigt. Svårt att få in på plats. Och, när det kommer till vanliga ytterdörren, kommer att rasa ner igen. För problemet där är ju att dörrkarmen rör sig – när man smäller igen dörren. Så mycket pill och mycket trassel, väldigt mycket bruk som ramlar ner för att man inte lyckas få in allt i springan – och i slutändan något som inte varar så länge.

Fast jag intalar mig att det trots allt är viktigt och kämpar på ändå.

I år är det extra mycket av det där skittråkiga. För nu är de nya fönstren på orangeriet ditsatta. Och runt dem är det inget drev – det fick inte plats – utan istället har älsklingen knackat bort lite extra av väggen i fönsterhålen. Och de är nu visserligen monterade med spik (traditionellt på det här stället att fästa saker i murad vägg med spik :P) men ska ju liksom ändå sitta fast även med bruket. Helst. Eller det ska i alla fall inte vara hål/tomrum mellan väggen och fönstret, liksom. Men fanimej vad jävla hopplöst svårt det är! Tur det bara är ett uthus… På några ställen funkar det med tricket att använda en plastpåse som sprits och lite extra löst bruk – men på många ställen gör det inte det.

Men men. Jag gör så gott jag kan.