Tag Archives: tåg

Så kom vi då iväg med tredje tåget för dagen: direkttåg TGV Nantes-Paris Montparnasse. Bokade platser, inga direkta konstigheter. Det regnade ganska rejält en del av sträckan och kom ett par blixtar.

Och så kom vi då till Paris och skulle ner och ta metron till Gare de l’Est. Åter till brottsplatsen, typ: senaste gången vi tog metron var den gången ficktjuven slog till. Och även då åkte vi mellan stora stationer – om än åt andra hållet – och även då med mycket bagage som tydligt signalerade både turister och för mycket att hålla rätt på.

Att återvända till en plats och ett sammanhang där något dåligt hänt är alltid problematiskt, i alla fall för mig, så det var full fokus.

Men nu var det sen södagseftermiddag/tidig söndagskväll och väldigt mycket mindre folk på metron, och vi klarade oss utan missöden.

På Gare de l’Est skaffade vi oss en överblick över matmöjligheterna och landade i att gå ut från stationen och över en gata för att äta på franska hamburgerkedjan Quick.

Och så kom vi då slutligen på nattåget från Paris mot Berlin. Vi har suttit och tittat på utsikten – man ser många nergångna bar och städer, stora lagerlokaler och annat man aldrig ser annars – och spelat kortspel.

Till skillnad från förra nattåget finns det inga eluttag i den här kupén. Däremot finns det ett bord man kan montera, så vi kunde spela kort. Och förra nattåget kändes nästan tomt, men den här gången är det massor med ungdomar.

Och så har vi ingen klisjuksgalen lillskrutt. Det är en enorm skillnad. Nu är det mysigt att åka nattåg…

…genom ett regnigt Europa…

För övrigt innebar nattågsresan mot Berlin det första riktigt konkreta problemet utifrån de saker mannen blivit bestulen på. Nattågsreservationen köptes med hans bankkort, och vid biljettkontroll ska det bankkortet kunna visas upp. Det hade ingen av oss tänkt på… förrän konduktören frågade efter kortet. Efter att vi förklarat situationen nöjde han sig dock med att se pass istället.

Vi anlände till Nantes enligt tidtabell. Där hade vi drygt tre och en halv timme till nästa tåg, TGV mot Paris, och vår förhoppning var därför att kunna låsa in väskorna, äta lunch och hinna se nåt av staden. Vi letade alltså omedelbart upp väskinlåsningen.

Men väskinlåsningen var… låst. Damen som satt i betaltoaletten snett emot ropade ”midi!”, med vilket vi antog att hon menade att det skulle öppnas vid 12, det vill säga om ungefär en halvtimme senare. Och informationskyltarna på franska var inte helt lättydda; det kunde eventuellt vara så att priset för inlåsning var per väska, inte per skåp, och i så fall verkade det landa på ett ganska hutlöst pris.

Oklart alltså om det alls skulle bli möjligt att låsa in saker (kanske dök ingen upp och öppnade stället, kanske skulle det bli dyrare än vad som kändes relevant). Och det gick liksom inte att få någon klarhet i detta just nu.

Eftersom vi inte alls visste, och inte alls ville släpa runt baagaget på stan, konstaterade vi att det vettigaste var att äta lunch direkt på stationen. Det var inte billigt, och det var inte fantastiskt, men det var i alla fall det vi kunde se till att få gjort medan vi väntade. Så pasta till barnen, wokat till de vuxna, genomgående ganska tråkigt… Men det kändes ändå vettigt med ”riktig mat”, så att det inte skulle riskera att bli baguette morgon – middag – kväll.

Efter maten gick vi bort och kollade väskinlämningen igen. Öppet! Och det visade sig att priset var 9,50 euro för det största skåpet, och där fick vi in alla väskorna. Efter lite skramlande från samlade fickor fick vi ihop mynt av lämpliga valörer till hela kostnaden.

Det sista jag tänkte innan vi låste var ”hoppas det inte börjat regna på riktigt så att vi borde tagit med regnkläderna ut”.

När vi kom ut hade det börjat regna. Det vräkte inte ner, men regnade ganska ordentligt, så där så man faktiskt blir blöt på riktigt, kryper ihop, skyndar sig och önskar man hade regnkläder på sig.

Men vi traskade på, i den riktning kartan sa att slottet skulle finnas. Och när vi kom innanför murarna hade det lugnat sig så pass att vi valde att klättra upp på en av murarna, innan barnkissnödighet tvingade in oss.

Vi valde också att gå in och titta på själva slottsmuseet. Vi hann med delarna om stadens tidiga historia, samt om havet och stadens hamnhistoria och handel, innan det var dags att bege sig tillbaka. Det var ett bra museum, intressanta saker, bra uppbyggt, med anpassning för både syn- och hörselhandikappade och på det hela taget genomtänkt – helt klart väl värt ett besök även av betydligt längre slag än vi hann med.

Därefter traskade vi tillbaka till tågstationen, hämtade ut bagaget och skrev på våra biljetter, köpte kaffe och begav oss mot perrongen. Lite förvirrande var det att det fanns två TGV mot Paris med samma avgångstid men olika tågnummer, och båda skulle gå från spår 2. Men de var visst ihopkopplade? Det fanns för övrigt även TGV-tåg på avgångstavlan med destinationen ”Special”…

Och ja, även på stationen i Nantes fanns det ett piano :-)

Klockan sex på morgonen väcktes vi av den muntra melodin från mannens telefon. Vi vaknade till en jämntjock gråmulen duggregnig morgon, som att vädret ville säga åt oss att det var dags att åka hem. Vi klev upp, klädde på oss, samlade ihop de fortfarande saltvattensfuktiga handdukarna och packade ner de sista sakerna. Vid tio i sju var alla redo, och faster körde oss in till tågstationen i St Brieuc (vi ville vara i god tid för säkerhets skull).

Fukten hängde i luften och St Brieuc-dalen höljdes i dimma när vi körde nerför backarna.

Första etappen var St Brieuc-Rennes, med avfärd 07.42. På tåget, benämnt TER och ganska mycket påminnande om pågatåg, dukade vi upp vår frukost. Vi hade med oss baguetter, smör, salami och ostar, och med hjälp av vår lilla reseskärbräda med inbyggd kniv fixade vi våra mackor.

Framme i Rennes hade vi en dryg timme på oss. Vi köpte kaffe (oj, vad det behövdes, och oj vad det var gott) och strosade runt lite. Stationen i Rennes hade speciella inglasade vänthallar med eluttag för laddning av telefoner och datorer samt wifi). I ett hörn stod ett piano och några ungdomar spelade och sjöng. Utplacerade pianon för fritt spelande verkar poppis i det här landet; det fanns bland annat ett på stationen i St Brieuc och ett vid frihetsgudinnan i Paris.

Nu har vi klivit på tåget mot Nantes, och knaprat medhavda pain au chocolat och madeleinekakor. Utanför tågfönstret rinner en å vi utifrån kartan definierat som Villaine.

Natten var hård ;-) När jag kom i säng kunde jag inte somna. Dels har jag nästan alltid svårt att somna när jag vet att jag ska upp extra tidigt och har en tid att passa. Dels var det mycket som rörde sig i huvudet, tankar om saker man borde packat ner eller kollat eller gjort, och allmän resfeber och nervositet. Det tog tid att somna, och jag sov väldigt oroligt. Och vid tretiden blev jag tvungen att gå upp ett varv och hjälpa snartsexåringen på toa, och sedan kunde jag inte somna om – så till slut gick jag och la mig i hans tomma säng och lyckades sova någon timma till.

Jag gick upp vid tio över sex. Vi hade inte egentligen jättemycket som behövde göras på morgonen innan vi skulle åka – ge katterna mat, samla ihop det sista, klä på oss och få ungarna till vaket tillstånd – men det är trots allt bättre att ha marginaler i de här sammanhangen.

För ovanlighets skull hade vi faktiskt beställt taxi till stationen, för att inte ha bilen ståendes där under vår resa. Taxin var beställd till kvart över sju, men dök först inte upp, för taxin hittade inte… Men efter lite telefonkontakt löste det sig.

Första ressträckan gick till Hyllie, med våra Skånesommarkort, och på vägen dit åt vi huvuddelen av våra medhavda frukostmackor. I Hyllie köpte vi med oss kaffe, köpte duobiljett till Köpenhamn och klev sedan på Öresundståget.

I Köpenhamn hade vi omkring en halvtimme på oss innan vi klev på det första riktiga tågluffartåget – alltså första tåget där vi faktiskt använde interrailkorten. Redan på väg över Öresundsbron satt vi och fyllde i informationen om dagens första resa i interrailpasset. Tåget vi skulle med gick från Köpenhamn till Hamburg, men bara de främsta vagnarna skulle vidare över till Tyskland.

Ombord på tåget var det huggsexa om de lediga oreserverade platserna, och vi var väl inte snabba nog och satsade till att börja med på att få fyra platser tillsammans. Det lyckades vi inte med, och under tiden hann alla obokade platser som var tillsammans försvinna i vagnen vi klivit på. Så vi fick sätta oss på platser som var utspridda, fick flytta om ett par gånger, och landade till slut i att i praktiken bara ha tre platser och en snartsexåring som fick skifta mellan föräldrarnas famnar… Detta i kombination med att även han sovit alldeles för lite, och dessutom ätit alldeles för lite och varit stissig och nervös alldeles för länge – slog över i allmän trötthet. Dessutom har han drabbats av allmänt kliiga händer och ett lite svullet öga – allergi? nervositet?

På tåget konstaterade jag även att min känsla under morgonen stämt: nu hade mensen kommit. Tajming… ;-)

Så, ett proppfullt tåg och familjen lagom utspridd på en nästan fyra timmars tågresa… kanske inte den smidigaste starten.

I tågresan Köpenhamn-Hamburg ingår även färjeöverfarten vid Rödby-Puttgarden. Och det är rätt mycket smidigare att åka den vägen med tåg än att behöva tajma färjeavgångar när man kommer med bil eller riskera behöva vänta flera timmar till en varm sommardag. När man kommer med tåg behöver man inte heller panikartat hinna med toabesök under färjeöverfarten, utan vi kunde nöja oss med att strosa på soldäck och köpa skitdyr varmkorv som lunch. Ångestnerven i mig utmanas dock en aning av det här med att lämna delar av bagaget obevakat ombord på tåget under färjeöverfarten.

Så en stund efter tvåtiden kom vi fram till Hamburg. En stor, stökig station, med färgglad, skrikande (bildligt talat) reklam, massor med människor (en del typ fejkhippiklädda, en del fotbillstjoande?) och en allmänt stökig och stressig känsla. En ganska allmänt jobbig känsla för mig, som inte är mycket för stora stressiga stökiga, trånga storstadsstationer. Vi utfodrade ungarna med alldeles för dyr glass för att få upp energinivån hos framför allt den yngre. Och jag tänkte att om det är så här illa i Hamburg, hur ska det då inte vara i Berlin…?

Inför nästa tåg var vi beredda på att hugga första bästa ickereserverade platser, så att vi faktiskt alla skulle få sitta vettigt. Men det var mycket mindre folk på tåget Hamburg-Berlin – väldigt lugnt och stillsamt, faktiskt. Minstingen piggade på sig en aning efter glassen och möjligheten att sitta på egen plats lutad mot mig.

Till Berlin kom vi strax innan fem. Och det var en mycket trevligare station. I många våningar, med tågspår på tre av dem. Med många affärer och matställen, men ändå massor med luft och plats och ingen stresskänsla, ingen panikträngselkänsla.

Det var faktiskt helt okej att tillbringa tre timmar där (speciellt efter att ha låst in det mesta av bagaget), med att gå runt och strosa. Vi satsade på säkra kort (Burger King) vad gällde maten, för att faktiskt kändes viktigt att alla fick i sig mat. Och trots att barnen hade mycket spring i benen efter massor av stillasittande så var det nästan hanterligt, trots den gigantiska stationen. Vi hann dessutom ut utanför på något ganska intetsägande torg, där vi såg någon sorts snygg bro en bit bort.

Men sedan var det ganska skönt att hämta ut bagaget och gå ner till de nedre spåren och slutligen få kliva på City Night Line (CNL) mot Paris.

Tåget ser inte lika hippt ut som namnet låter – snarast är det ett ganska gammalt och slitet tåg – men det är inget fel på det. Vi sitter nu inkrupna i vår liggvagnskupé, ganska nöjda med att inte själva behöva flytta oss förrän i morgon.

[Publicerat i efterhand på grund av nätbrist.]