Tag Archives: teknik

Uppgradering och nyköp utan nyproduktion

Jag är lite nervös. För efter drygt sex år med den här datorn, inklusive uppdatering till större batteri och ett antal byten av operativsystem, så har jag nu insett att det är dags att ge upp. Den är för långsam. Den räcker inte till för de krav som ställs för att det ska funka att surfa med den. Den är så långsam att det tar flera minuter (många minuter) för den att lyckas ladda facebook eller twitter här hemma (nej, det är inte dålig uppkoppling) – och jag får ont i handlederna av att jag spänner mig när jag sitter och väntar på att det ska bli dags att klicka vidare. Jag håller till och med på att bli knäpp på att vänta på bokstäverna när jag skrver i ordbehandlingsprogrammet.

Det funkar inte.

Och den stora stationära gemensamma datorn är alltför ofta upptagen – vi är ju fyra i familjen. Så jag behöver ha en egen dator, inte bara för att jag vill ha en i väskan så att jag kan skriva på tåget, men också för att ha en möjlighet att komma åt en dator innan barnen somnat :-)

Så nu har jag beställt en ny dator. Ny som i “begagnad”. Jag har letat reda på en dator via ett av de företag som säljer begagnade datorer via nätet. Så jag har inte sett och känt på datorn. Jag bara hoppas att det ska vara en dator jag kan trivas med vad gäller känsla i tangentbord, storlek och annat. (Min man, som kan datorer på mer teknisk nivå, har intygat att den tekniskt sett har vad jag behöver.)

Det blir en lite större den här gången. 12tums istället för 10tums. Fortfarande litet nog för att funka att bära rnt på var dag, men lite större än innan. Hoppas jag att jag tycker när jag fått den i min hand också.

Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att “… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P

Här kan man snacka om slöseri! (Skrotning av datorer)

På sistone har det pratats och skrivits mycket om myndigheters slöseri. Det finns mycket att kommentera i den debatten. I korthet är min uppfattning att de flesta myndigheter inte slösar när det kommer till representation och “nöjen”, utan att det för det mesta snarast är ont om pengar, oavsett om det handlar om den typen av aktiviteter eller kärnverksamheten.

Men, i alla fall, jag tänkte ta tillfället i akt och ta upp ett område där det slösas, enligt min uppfattning. Och då ska väl genast tillägga att slöseriet säkert inte gäller bara myndigheter, utan det här rör sig, som jag uppfattat det, om ett utbrett slöseri:

Datorer skrotas efter tre år.

Japp. Så är det. (Eller har jag missuppfattat? Jag blir jätteglad om någon kan tala om för mig att jag har jättefel och visa vettig källa till det.)

Efter tre år anses datorerna hopplöst omoderna, och måste bytas ut. Fram till någon månad innan dess finns ingen mölighet att få byta utan interndebitering, men efter det magiska datumet ska burken bytas ut.

När det kommer tuffa besparingskrav, eller när man vill göra en miljöinsats, så förlänger man den där tiden till fyra år. Men sedan är det kört för datorn. Finito.

Vad som händer sedan? Ja, ibland säljs de ut till personalen för en spottstyver, men det vanliga är att de “skrotas”.

Skrotning kan ju förstås ske på olika sätt; i bästa fall återvinns komponenterna under kontrollerade former med vettig arbetsmiljö för dem som gör jobbet; i värsta fall dumpas det på någon soptipp eller återvinns av stackars barn som smälter ner delarna för att utvinna metall.

Är datorerna trasiga när de tas ur bruk? Nejdå, de fungerar. Men de är inte allra modernast längre. Och visst, det finns ju en risk att en del av dem börjar gå sönder efter ett tag. Eller ja, delar av dem. Men, man väntar inte tills de går sönder, man byter dem ändå.

De allra flesta som jobbar på kontor behöver inte det allra modernaste och snabbaste i datorväg. Så jävla komplicerade program använder vi inte.

Och vet ni vad, man KAN byta delar i datorer. Uppgradera. Byta ut trasiga komponenter. Behålla chassit och förbättra och laga datorn allteftersom. Nej, JAG kan inte, men det finns folk som kan. Härhemma klarar vi oss i huvudsak väldigt bra på andra människors gamla avlagda datorer, och lite nyköp av delar då och då (det är bara våra små netbooks som är köpta nya).

Datorer innehåller massor med små märkliga metaller, av sådan typ som det faktiskt finns begränsat av på. Och så har vi skalet, av plast, ofta fullt med otrevliga kemikalier. Alltså bör man använda datorerna så länge det är möjligt, innan man slutligen återvinner dem.

Så varför gör man på det här sättet? Ja, inte tror jag att det huvudsaklige är behovet som styr. Jag har två huvudgissningar:

  1. Bra marknadsföring av datortillverkarna, som fått det att framstå som nödvändigt.
  2. De som är ansvariga för IT-utrustningen på olika kontor tycker det är enklast så här. (Vilket skulle kunna bero på att det är fel personer – fel intressen och fel kompetens – som anställs?)

Men det är mina gissningar. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men ibland måste man ta upp saker man funderar på även när man inte kan allt om dem.

Så – kom gärna med feedback, du som vet mer eller mindre än mig :-)

Tekniktankar

Nej, teknik är inte lösningen på alla (miljö)problem. Men det betyder inte heller att man kan eller ska avfärda teknik som lösning helt och hållet. Vissa typer av teknik ÄR lösningen på vissa typer av problem. Under vissa förutsättningar, till exempel att de tekniska prylarna också tillverkas på rätt sätt, på rätt ställen, och att de används där de bäst behövs. Så är det förstås inte alltid – förmodligen snarast ganska sällan. Men att avfärda teknik helt och hållet för att en massa saker kring teknik ofta görs fel är att göra det för enkelt för sig.

När ska folk sluta se världen som så svartvit och förenkla allting in absurdum?

 

Förhistorisk tekniktid

Det fanns en gång i tiden något som hette skrivmaskin. En sådan hade vi hemma. På den skrev jag pjäer och böcker.

Till skrivmaskiner hade man skrivmaskinspapper. Tunt och fint.

Mitt fina, dyrbara, lyxiga, väl bevarade skrivmaskinspapper plockade jag fram idag. Det är tunnare och genomskinligare än skrivarpapper, och funkar därför utmärkt som mönsterpapper till små mönster.

Det är för övrigt första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt använder ett färdigt symönster – inte bara improviserar och mäter och tar på ett ungefär eller bara trådrakt eller så, utan faktiskt ritar avett befintligt mönster. Undras hur det ska gå…