Tag Archives: Tolkien

Bow to no one

Igår brottades jag med att se mitt eget värde.

Idag fick jag en fantastisk #ffse på twitter:

Och det värmer något så förbannat. Dels att någon tycker att jag är värd att nämnas i det sammanhanget, på det sättet och med den gif:en. Dels för att det där är en scen som… hur ska man säga… gräver djupt i mig känslomässigt. Fastän jag tycker att det där är sånt som liksom borde hamna i någon sorts… banalt och sånt där som man borde stå över. Det stör förnufts-Sanne att jag alls bryr mig om sånt där som vem ska böja knä för vem. Sånt hör inte hemma i rationella förnufts-Sannes värld. Men känslo- och fantasi-Sanne älskar det. Och känslo- och fantasi-Sanne behöver stöttas och motiveras och känna att hon är okej. Och just därför värmer dagens #ffse så väldigt mycket. Jag blir alldeles löjligt outsägligt rörd.

Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?

Överdåd, resursslöseri och perfektionism: filmskapare och miljön

I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).

Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)

Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.

För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.

Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.

Eller alla oändliga mängder med “prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.

Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.

Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.

Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.

Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?

Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…

Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.

Motsättningen mellan saga och verklighet

Vissa sidor av mig själv har jag lite svårt för…

Jag är ju en rationell varelse. Jag tror inte på några gudar utan är ateist. Jag tycker inte heller att några människor ska ha någon sorts gudastatus eller ärva sin makt eller sitt ämbete, jag tycker det är fel att ha en ärftlig monarki och tycker det är fjantigt med prinsessor med gulliga klänningar och med svassande för rika och uppsatta människor; jag tycker att makten ska tillsättas genom allmänna val; jag tycker det är fånigt med överdriven artighet, och så vidare. Jag tycker det är idiotiskt att slåss och kriga och tycker saker ska lösas på andra sätt.

Rationellt. Rimligt. Rättvist. Jämlikt. Etc.

Och mot detta står en helt annan sida. Så irrationell att jag skäms. För på film och i böcker älskar jag en del av det jag skyr i verkligheten. I sagor och böcker och filmer har jag inget emot ärbara kungar, hjältemodiga riddare och liknande. Jag har inga problem med att historien bygger på magi eller ingripanden av gudar – eller att man ärar dessa figurer. (Bara det görs på rätt sätt. Gränsen är förstås stundtals hårfin.)

Denna Sanne har inga problem med att det knäböjs för kungar, tvärtom – denna Sanne älskar istället scener som när Aragorn i sista Ringen-filmen säger “My friends, you bow to no one” till hobbitarna och sedan knäböjer tillsammans med hela sitt folk. – Patetiskt, tycker rationella Sanne. Och skäms. Vill inte erkänna.

Men älskar likväl Robin Hood, Ivanhoe, Röda Nejlikan och en massa andra. Med ärtfliga positioner, frasande kläder, ceremonier, religion, högaktande, magi och gud vet allt jag inte hittar ord för.

Recension: Sagan om Ringen-filmerna

Och så läste vi då slutligen ut Ringens brödraskap (första i Sagan om Ringen) i lördags. Och på kvällen satt vi och såg filmen. Ja, hela familjen.

Och alltså… visst, med boken i färskt minne så led den ju av de klassiska bok-till-film-problemen, med att inte följa historien på en massa olika sätt och så där. Men samtidigt måste jag säga att jag faktiskt föredrar filmen. För filmen hanterar trots allt en del av de problem boken har. Personerna blir – förlåt uttrycket i sammanhanget – mänskligare. Från att i boken vara ganska “platta”, så där så att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om dem, så blir de i filmen olika personligheter på ett helt annat sätt. Och filmen rensar bort långa komplicerade och förvirrande bihistorier med legender och historier och geografiska beskrivningar och sånt där som liksom gör det omöjligt att verkligen orka sätta sig in i det som står i boken.

I själva verket landade det hela i att jag i söndags kväll satte mig och såg andra filmen (Sagan om de två tornen) och satt uppe till någon gång efter ett på natten (det är långa filmer…). Tredje filmen (Sagan om konungens återkomst) delade jag på måndag och tisdag kväll… den är någonstans kring fyra och en halv timme i de extended-versioner vi har.

Intressant nog tyckte jag den gången (det är ju över elva år sedan jag såg filmerna senast) att mittenfimen var bäst. Mittenfilmen, som ju egentligen är att betrakta som en transportsträcka mellan början och slutet, med flera parallella handlingar och inget riktigt slut. Men nu fann jag någon sorts lugn i växlandet mellan de olika parallellhistorierna – det är ju lite så livet är: man växlar mellan flera parallella pågående historier mest hela tiden. Först är man hemma och har historien familjeliv med att väcka barn och få i dem frukost, sedan är man på jobbet och då släpper man hemmavärlden och har helt andra spår, och sedan är man kanske iväg och gör något annat, och sedan är man hemma och agerar förälder igen. Växlingar dag efter dag., och på varje arena för sig är det ofta två steg framt och ett tillbaks.

Mittenfilmen ger också bäst utrymme för de olika karaktärerna att utvecklas och bli personligheter som man bryr sig om. Och saker har fortfarande inte hunnit bli riktigt riktigt eländiga.

Sista filmen däremot är lite för mycket av en evighetslång plåga, med massor av slåssascener och med en Frodo som helt tappar greppet och blir ruskigt osympatisk. Och ja, det är ju så det måste vara, men det blir liksom för mycket. För mycket av evighetslånga plågor och för lite av framgång. Och för mycket av att de där personerna man börjat bry sig om liksom försvinner bort i ett töcken: Frodo under ringens börda, Aragorn under tvånget at behöva ta på sig den obekväma kungarollen, och så vidare.

Och ja, sen kan man ju lägga på långa analyser om bristen på kvinnor och deras roller och en massa annat sånt där. Men det här är inte den sortens recension, och det finns så många andra som skrivit om det.

Men sammantaget: Jo, det är värt runt tolv timmars filmtittande och för lite sömn. Faktiskt.

Jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast

Vi tragglar oss framåt så sakteliga. Vi har alltså hållit på med första boken i Sagan om ringen-trilogin i minst en bit över två månader. (Nej, jag minns inte exakt när vi började, men det här inlägget är från 8 februari.) Och det är bara att inse: jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast.

Ja, vi ska ta oss igenom boken. Men sedan, till nästa bok, lämnar jag över högläsningen till pappan.

Det är alldeles för mycket långa komplicerade och irrelevanta bihistorier som redogörs för hitan och ditan. Alldeles för många namn. För högtravande. För mycket blajblaj. Och ärligt talat så tycker jag inte det är vare sig spännande eller medryckande. Jag känner inget för personerna. Jag bryr mig inte. Och jag finner inte heller språket medryckande eller fängslande.

Ibland får man höra att mer eller mindre all fantasy är kopior och plagiat av Tolkien. Jag håller inte med. Kanske var han först på vissa områden, men först betyder inte nödvändigtvis bäst. Snarast var det nödvändigt med vidareutveckling och produktförbättring ;-)

Och vem är egentligen först? Alla bygger vi vidare på vad någon annan skrivit. Eller som Anders Björkelid uttryckte det (som en kommentar till mitt blogginlägg Om att skriva och läsas och inspireras):

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

Men jag läser nog sammantaget hellre någon annan version än Tolkiens :-)

När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt

Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.

Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.

Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.

Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.

Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.

Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.

Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.

Att umgås med en elvaåring

Vi har en elvaåring. En elvaåring är stor, och har en egen värld. Och jag kan inte påstå att jag pratar mycket med honom eller umgås mycket med honom eller så. Han har behov att bygga sin egen värld, och vi föräldrar varken kan eller ska lägga oss i och veta allt.

Samtidigt vill jag ju inte tappa honom.

Därför är jag så glad att han fortfarande vill att jag ska läsa högt för honom.

Det är ju inte på något vis frågan om att han inte kan läsa, för det kan han, och gör. Kanske inte så mycket tjocka böcker, men mycket tidningar och annat. Men jag orkar läsa längre och mer och snabbare än honom. Tror jag.

Fast den stora poängen är nog inte hastigheten eller mängden eller tyngden på texten. Det är att vi fortfarande gör det ihop. Jag läser för honom. Vi upplever berättelsen tillsammans. Vi gör det tillsammans, det är vår stund, vi har ett gemensamt projekt, ett gemensamt mål.

Det ger oerhört mycket. Jag är tacksam så länge det fortsätter så, så länge vi kan behålla den kontaktytan.

För tillfället läser vi Ringens brödraskap/Sagan om ringen.