Tag Archives: twitter

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga “markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

Bow to no one

Igår brottades jag med att se mitt eget värde.

Idag fick jag en fantastisk #ffse på twitter:

Och det värmer något så förbannat. Dels att någon tycker att jag är värd att nämnas i det sammanhanget, på det sättet och med den gif:en. Dels för att det där är en scen som… hur ska man säga… gräver djupt i mig känslomässigt. Fastän jag tycker att det där är sånt som liksom borde hamna i någon sorts… banalt och sånt där som man borde stå över. Det stör förnufts-Sanne att jag alls bryr mig om sånt där som vem ska böja knä för vem. Sånt hör inte hemma i rationella förnufts-Sannes värld. Men känslo- och fantasi-Sanne älskar det. Och känslo- och fantasi-Sanne behöver stöttas och motiveras och känna att hon är okej. Och just därför värmer dagens #ffse så väldigt mycket. Jag blir alldeles löjligt outsägligt rörd.

Älskade twitter

Twitter.

Twitter är en egen värld. Och ändå inte.

På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).

Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.

Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P

Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag “tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )

Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.

Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.

Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.

Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.

Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.

Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.

Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.

Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)

Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.

Är tweets som fångas upp av myndighets webbplats twitterfönster offentlig handling?

Försäkringskassans generaldirektör twittrade

Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!

Och delar av omvärlden protesterade och tyckte inte det var lämpligt av en GD.

Jag tycker det var lämpligt, och viktigt, för vi kan inte ha GD:ar som inte tycker saker.

Det är dock inte detta som får mig att skriva nu.

I Sveriges radios reportage har man pratat med en statsvetare (lyssna på reportaget) som tycker det är olämpligt att Eliasson twittrar rakt ut på Försäkringskassans hemsida, och menar att det då blir en offentlig handling.

Jag undrar om statsvetaren ifråga vet hur sånt där funkar. Det som finns på försäkringskassans webbplats, i högerkanten på pressidan, är förmodligen den typ av färdiga twitterfönster man lätt kan hämta hem kod för och stoppa in på en webbplats. I koden lägger man in vilka sökord eller twittrare som ska plockas in i flödet. Om den som lagt upp twitterfönstret valt att twittraren Sanne_skriver ska synas i flödet, så kommer allt twittraren skriver att synas där. Blir då allt jag twittrar offentlig handling för att myndigheten Försäkringskassan valt att plocka in det i sitt flöde? Det är i så fall en mycket märklig och tveksam effekt. Kan någon jurist svara kring vad som gäller?

I alla fall är det ju knappast GD Eliasson som själv lagt ut tweeten på Förskringskassans webb. Det borde även statsvetaren begripa. Och är han så dåligt insatt när det kommer till twitter och webb att han inte vet det så kanske man borde intervjua någon annan?