Tag Archives: Utöya

Minnen

22 juli. Vid det här laget skulle du ha varit död, enligt läkarens dystraste prognos, då den 11 april.

Vid ungefär den här tiden för sjutton år sedan var du i Taizé. Och jag var på Österlen med släkten för att fira mormor sjuttioårsdag. Jag tror jag skrev pappersbrev till dig.

Vid ungefär den här tiden för tretton år sedan var du också i Taizé. Och jag var ensam hemma en vecka, gravid med tolvåringen. Jag åt blomkål som visst var lite möglig och fick kli i halsen och ringde sjukvårdsupplysningen för att jag var rädd för om det kunde vara dåligt för barnet. Det tog 45 minuter innan jag kom fram i telefonkön och då hade kliet minskat, och hon på sjukvårdsupplysningen ansåg att det inte var någon fara för barnet, men hon tyckte att jag för min egen skull borde ringa en ambulans och bli körd till sjukhuset. Det gjorde jag inte.

Idag för fem år sedan hade vi barnfri vecka, med barnen hos dina föräldrar, och höll på att renovera tvättstugan – när plötsligt allt fokus flyttades till hemska händelser i Norge.

Idag har jag skrapat fönster och varit och vattnat växter vid din grav. Och nu är det tydligen några som skjuter en massa människor i München.

Omvärldens hemskhet når inte in

Hemska masskjutningar i USA.

I vanliga fall när den sortens hemskheter händer, så är det som att tillvaron stannar upp. Istället för det jag, vi, egentligen gör eller skulle göra, så övergår fokus till att följa nyhetsrapportering på ett eller annat sätt. Resten av tillvaron ställs på vänt.

Utöya.
Paris….och så vidare…

Men inte nu. Nu är liksom hela tillvaron redan placerad i vänteläge. Ett vänteläge av ett segt slag som världen utanför, långt därborta, inte lyckas ta sig igenom. Jag läser om det som hänt, är medveten om att det är teoretiskt sett hemskt, men det berör mig inte känslomässigt.

Jag lyckas inte ens använda det för egen räkning. Jag tänker, förnuftsmässigt, att jämfört med det som hänt i Orlando så har jag det bra, för det är trots allt mycket bättre när någon dör av cancer efter ett års sjukdom än när någon dör hastigt i ett hemskt dåd. Men jag lyckas inte nå fram till mig själv med detta, lyckas inte känna tacksamhet.

Omvärldens hemskhet rinner av min bubbla.

Tvättstugemålning

Jag verkar inte ha skrivit så mycket om målningen av tvättstugan i somras. Det kom bort nånstans under den förlamning som orsakades av Utöya. För nånstans i den där vevan målade jag trots allt tre av fyra väggar i tvättstugan med Linusfärg. Två av väggarna blev klara; den tredje blev bara struken en gång, för sedan tog färgen och tiden slut. Och den fjärde var vi ändå tvungna att vänta med tills putsmannen varit här och putsat lite på utsidan också.

Och sedan har det inte blivit tid att fortsätta förrän nu.

Så häromkvällen flyttade vi ut saker ur tvättstugan igen. Och igår förmiddags slabbade jag primer på den nyputsade ytterväggsinsidan, under nogsamt överinseende av en mycket intresserad treochetthalvtåring. Han ville gärna vara med och måla, men primern är så slabbig så jag ville inte låta honom hantera den.

Idag har jag målat med Linus. En ny burk hade vi köpt. På den nya sugande (trots primern) och lite grövre väggen blandade jag med rätt mycket vatten, för att inte få mistor i alla groparna. Två tredjedelar av burken gick åt till den ganska lilla väggen med stort fönster… Treochetthalvtåringen fick också måla en bit, och det gjorde han mycket bra, noggrant, med känsla. Han har öga för det, ser var det blir missat, jobbar extra på de ställen där det inte täcker, ser till att det ska vara färg in till kanten och noterar när det blir kladd/kommer utanför/där det inte ska.

Resterande färg räckte osannolikt nog till de delar jag kunde komma åt av den vägg som bara hade fått en strykning (en liten del blockeras av pelletsbingen, som ingen kommer att lyfta bort förrän i maj någon gång).

Så – fortfarande bara nästan klar, och återigen är färgen och tiden slut ;-)

Skakad. Skärrad. Rörig. Ofokuserad.

Jag tillbringade stora delar av kvällen igår framför datorn. Visst försökte jag göra annat. Men man blir ju nästan apatisk. I alla fall nästan handlingsförlamad. Kan inte hålla fokus vettigt…

Det var svårt att somna. Det var nog inte kallt egentligen. Bara jag som spände mig. Inte kunde slappna av. Inte kunde sluta tänka. Till slut fick jag ta en extra yllefilt.

Hela dagen idag har varit ofokuserad. Den sköna frihetskänslan av lite barnledighet har förbytts i allmän rörighet, förvirring, ofokus. Oförmåga att hålla en tråd, att få något klart. Och ointresse för att känna lyxen av ledighet, laga god mat och sånt.

Barnen, ja. Man ska prata med barnen om vad som har hänt. Men inte när de är långt borta! Nu är inte tillfället att rubba trygghetscirklar :-(

 

________

Det här går inte att ta in. Och det tycks bara bli värre och värre.