Tag Archives: VAB

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

Bilden av den ömma modern som torkar pannor och läser böcker

Jag vabbar. För tredje dagen i rad.

Och med vabbandet kommer den där romantiska bilden av hur det ska vara att vara hemma med ett sjukt barn. Det sjuka barnet ska ligga snällt i sängen, så där lagom utslaget. Och bredvid ska modern sitta och läsa sagor hela dagen. Klappa det sjuka barnets panna. Sjunga sånger. Torka den febriga pannan med en fuktig trasa.

Okej, det sista var väl kanske att överdriva. Men ändå. Det finns någon sorts märklig bild av hur det ska vara att vabba.

Och jag har väl lyckats skaka av mig en del av de där föräldraidealen och kraven. Men i det här fallet lyckas jag dåligt.

Extra dagar att umgås med barnet!

Ja. Barn som klättrar på väggarna och är uttråkade.

Jag var inte förtjust i att vara föräldraledig. Och det är liksom inte min grej att vara hemma hela dagar och ständigt liksom vara uppassning. Men vabbar jag så känner jag att barnet ska vara i fokus. Att det är där min prio ska vara. Ännu mer än när det bara är en ledig dag.

Jag kan ju inte göra något sammanhängande, utan måste vara ständig redo. Får jag för mig att göra något som kräver lite fokus en stund så blir jag genast avbruten. Det enda sättet att slippa det är att bara pyssla med sådant som inte skadar att avbryta – då behöver ingen mig.

Jag är en sådan där människa som behöver få gå upp i saker. Fokusera. Ägna mig åt ordentligt. Och vara själv.

Onsdag och torsdag förra veckan jobbade jag på distans, med fyraåringen med mig. Fredag och lördag var vi kvar hos mina föräldrar, med fullt med folk överallt. Söndag åkte vi hem. Måndag blev jag sjuk. Tisdag var jag hemma med fyraåringen. Igår vad jag hemma med två sjuka barn.

Idag är första dagen på över en vecka som jag inte är typ dygnet runt på samma ställe som fyraåringen.

Ja, jag älskar honom. Det bara inte riktigt funkar för MIG att ha det så – jag behöver få vara ifred.

Dessutom är jag sjuk själv, och skulle behöva ta det lugnt, krypa ner i sängen, släppa allt fokus, bara bry mig om mig själv. Men det går ju inte när man är hemma med en sjuk fyraåring. Då måste man lik förbaskat släppa sig själv ganska mycket. Då är det liksom svårt att vara sådär självisk som man egentligen mår bäst av att vara när man är sjuk. Då borde man egentligen maratonläsa sagor.

Idag är jag hemma med “bara” nioåringen. Vi är krassliga båda två. Men med honom är det lättare att säga att okej, vi är sunkiga båda två – spela du dator hela dagen så sitter jag och dumsurfar hela dagen. (Vi har spelat alfabet också.)

Jag känner mig seg och mör i skallen. Jag har inte varit på jobbet mycket på sistone – snöstormar, eternitdistansarbete, påskhelg, förkylning. Nu ska vi vara bortresta i helgen, och sedan är jag borta i två dagar till med jobbet.

Det känns rörigt. Jag vill ha lite vanlighet.

Därute är det vår. Soligt. Trädgården drar i mig – det finns massor att dra igång med, som bäst skulle göras snarast. Men jag är inte pigg nog att orka. Det frustrerar mig.

Idag fick vi lite fröer i jorden, jag och nioåringen

Jag har vabbat idag, med en äänu för sjuk för skolan-nioåring. Så vi passade på att stoppa lite fröer i jord, han och jag.

Först stoppade vi lite grejer i såjord i en pluggbox. Paprikor, chili, tomater och gurkor. Tanken är att kunna ställa ut dem på glasverandan sedan; verandan kan funka som växthus och vi kan få en tidig första skörd. Om det funkar, alltså. Vi fyllde inte pluggboxens 49 pluggar (och alla som är frötokiga kan inse att det krävde självbehärskning av oss båda), men vi kommer ändå att få mer än vad som får plats på verandan om allt gror. Jaja, det är ju ändå ett kärt problem, och förresten har jag ändå hotat att ha med mig några plantor i rummert på jobbet.

Sedan tog vi en säck med vanlig jord (den var frusen och fick stå inne och värma sig en stund först) och fyllde några vanliga krukor. Och så sådde vi basilika, rucola och Yukina Savoy. Plus en kruka med runda morötter (Paris Market). För det har jag läst nånstans att det ska funka i kruka, och det vore ju himla kul om det skulle funka och vi kunde få morötter i matrumsfönstret :-)

Vem är egentligen sjuk?

En gång i tiden var det så enkelt. Var man sjuk så var man sjuk. Det var innan barnen.

Ja, visst, jag överdriver, det fanns komplikationer då också – men de är fler nu.

Ofta så blir man ju sjuka mer eller mindre samtidigt. Eller, någon i familjen kommer hem med någon sorts smitta och smittar i sin tur ner resten av familjen, så man går om lott. Även om det är en som blir sjuk först, så hinner liksom sällan den personen bli frisk innan nästa person blir sjuk.

Fast så ser inte byråkratin ut. Man måste bestämma sig för VEM som är sjuk. Framför allt måste man bestämma sig för om det är barn eller vuxen som är sjuk. Och förstås även i viss mån vilket barn som är sjukt.

Är man hemma för sjukt barn så är man inte själv sjuk. Oavsett hur trött, snorig, hängig eller kräkig man är. Man får inte vara den som har ansvar för att ta hand om det sjuka barnet om man inte själv är arbetsför. För då kan man ju inte vabba – och alltså inte få ut ersättning. Skulle man vara så sjuk så måste man själv vara sjukskriven. Och då måste den andra föräldern vabba – om man nu är två.

För är man sjukskriven så kan man ju INTE ta hand om barnen. Då ska barnen vara på dagis, fritids etc. Är man sjuk så är man. Orkar man ta hand om barnen är man inte sjuk.

Så har jag i alla fall uppfattat det. Rätta mig gärna om jag har fel.

Och sedan ska man begripa hur det är meningen man ska fylla i när man ska begära ut den tillfälliga föräldrapenningen också. När jag varit hemma och vabbat en dag, min man sedan är hemma med barnet två dagar (men av olika skäl inte ska ta ut någon ersättning), och jag sedan är hemma en dag till med barnet. Fortfarande samma sjukperiod. Ska jag anmäla en ny omgång vab/tfp? Och om jag gör det, ska jag sedan ange det som att jag kommer att “ansöka om ytterligare dagar i direkt anslutning till den här perioden” eller inte? Det är ju i direkt anslutning till, sjukdomsmässigt, men det är ett par dagar emellan. Tja, hur man ska göra framgår inte. Och när jag häromsistens bestämde mig för att faktiskt ringa och fråga, så var FK:s växel så överbelastad att jag inte ens placerades i kö. Så jag fortsätter som jag gjort hittills: jag fyller i som en ny omgång och ny ansökan för varje period dagar JAG vabbar. Bättre vara på den säkra sidan…

Finns för utlåning: den där Luther

Vabbar med fyraåring. Och själv fryser jag och har ont i kroppen och är helt klart på väg att bli sjuk.

Jag orkar inte mycket. Vi glor på film och jag sitter med datorn i famnen och slösurfar.

Idag har jag verkligen ingen nytta av den där Luthern på min axel. Men han sitter där ändå och tycker att jag borde göra nåt vettigt, hitta på nåt roligt med fyraåringen, eller i alla fall plocka ur diskmaskinen.

Så: en styck Luther lånas härmed ut till den som behöver honom.

Efter vad jag vet finns det många som skulle behöva en sådan. Till exempel Anders Borg. (Mer om hr Borgs bristande miljöansvar: svarta listan.)

En av de knepigaste sakerna med att vara förälder är att göra ingenting

Jag är dålig på att göra ingenting. Dålig på att vänta, sitta bredvid, titta på. Jag vill göra saker. Extra svårt är det att göra ingenting om jag samtidigt ska vara standby hela tiden.

Att vara förälder innebär att göra ingenting och stå på standby en stor del av tiden. Det är frustrerande.

Som när treochetthalvtåringen inte vill gå på toa. Han dansar runt som hysteriskt, kan inte stå stilla, och det syns mycket mycket tydligt att han är kissnödig så att han håller på att gå åt. Men nejdå, han är inte kissnödig, han ska inte gå och kissa.

Så man får vänta, med is i magen, och vara beredd. Fråga igen efter en stund, och efter en stund igen.Och hela tiden vara beredd på att springa och hjälpa honom – för när han själv inser så är det panik. Och då ska han kanske – men inte säkert – ha hjälp med att få ner byxorna, eventuellt hjälp att bli upplyft på toa (har man bråttom och är väldigt kissnödig så är det svår att själv ta sig upp). Fast man får bara hjälpa till så mycket som han vill.

Sedan måste man finnas standby precis utanför toa. För om han bajsar behöver han hjälp att torka. Och när han väl är klar så gapar han färdig-färdig-färdig-färdig så att man håller på att bli tokig. Han har inte tid att vänta!

Eller som att vabba. Inte sjutton är det så att jag gör saker med den sjuka ungen hela tiden. Det vill ju inte han. Men däremot ska jag finnas standby hela tiden. Så på hela långa dagen kan jag inte göra mycket vettigt (och försäkringskassans ord klingar i huvudet – jag är hemma för att ta hand om barnet, inget annat!), jag får inget gjort men är ändå hela tiden bunden. (Ja, den riktiga föräldraledigheten var mycket värre, jag minns.)

Kanske är det därför jag inte är så himla förtjust i att leka heller? För det jag förväntas göra är oftast att sitta med och vänta på instruktioner om vad jag ska göra. Det är sällan jag får bestämma, jag är en skuggfigur.

Eller när man faktiskt bestämt att man ska göra något tillsammans med barnen. Oavsett om det är leka, läsa eller pyssla, eller gå ut i trädgården, eller åka iväg på en utflykt. Man får tjata och vänta, vänta och tjata, även när det som krävs bara är att de ska få på sig kläderna och sluta springa runt och göra annat. Processen med att komma i säng på kvällen (med de enkla stegen pyjamas, tandborste och toa, i valfri ordning) tar ofta löjligt lång tid (och involverar mycket gnäll och “måste jag!?”. All denna tid som skulle kunna användas till något roligt. Jag antar att det är den tiden en del människor använder till att åka till simhallen?

Och samtidigt… så har vi en märklig kultur där vi vill att barnen ska göra saker själva istället för tillsammans med oss. Eller är det bara jag som funderat på det? När barnen ritar eller pysslar eller bygger, så vill vi att de ska göra klart det själva. För att kunna visa upp och säga “den här han XX gjort när hen var Y år”. Eller “vad bra att du kunde laga maten själv!” Det är liksom väsentligt att kunna reda ut vem som gjort vad och att klara sig själv? Men barnen vill, åtminstone ibland (inte alltid) samarbeta, göra tillsammans. “Mamma, kan du rita dit sjörövaren?” Tja, det borde jag ju kunna lika bra som honom, eller?

När bara den ene vabbar – i teorin, men inte i praktiken

För mig är det en självklarhet att båda föräldrarna ska dela ungefär lika på föräldraledigheten. Det har vi också gjort. Vi har plockat ut ungefär lika många dagar och varit lediga ungefär lika mycket. Och numera har vi dessutom båda gått ner i arbetstid. – Men i statistiken är det min deltid som syns som betald föräldraledighet. För det är bara jag som fyller upp med lägstanivådagar. Det är nämligen jag som har störst nytta av dem, SGI-mässigt. (Jag återkommer till det.)

Likaså tycker jag det är självklart att båda föräldrarna ska vabba ungefär lika mycket. Och det gör vi också. Vi håller visserligen inte exakt koll på dagarna, men på ett ungefär. Vi kollar av i kalendrar vem som just då har svårast att vara borta från jobbet, och så försöker vi se till att det ska jämna ut sig ungefär i längden.

Men i statistiken är vi ett av de där paren där mamman plockar ut all vab (eller strikt talat all tillfällig föräldrapenning,som det heter när man får pengar av Försäkringskassan för att vara hemma med sjukt barn).

De dagar min man vabbar kommer aldrig till Försäkringskassan. Det är ingen idé att han vabbar “på riktigt”. Enda skillnaden är att han får mindre pengar. Men han måste likförbaskat göra allt sitt jobb. Hinner han inte när han är hemma med sjukt barn, så får han jobba ikapp (ofta på nätterna) senare. Alltså vore det en ren förlustaffär för honom att söke tfp.

Det är visserligen ingen som gör mitt jobb heller när jag inte är där. Inga vikarier eller så. Men i de flesta fall innebär det att jag får skjuta upp saker och prioritera hårdare. Och kanske jobba över någon gång. Men inte att jag måste jobba igen alla de timmar jag missat.

Men som sagt var, statistiskt innebär det att det alltid alltid bara är jag som är hemma när våra barn är sjuka. (Dessutom innebär det att min man jobbar för mycket. Det är en större nackdel. Och ja, det är en dålig lösning det här :-))

Och som sagt var, eftersom min man inte plockar ut någon tfp (och inte heller sjukpeng i normalfallet) så vinner han inte så mycket på att fylla upp sin deltid med lägstanivådagar.

*peppar peppar*

Att betala för något man vet man inte kommer att kunna utnyttja

Om man går en danskurs eller på annat sätt tränar terminsvis, så betalar man normalt för ett visst antal gånger som i praktiken innebär en termin. Terminen består till exempel av 12 träningstillfällen – betalar man en kurs så får man gå 12 gånger.

Normalt missar man ju någon gång för att man är sjuk eller bortrest. Nå, en eller två missade gånger av 12 känns ju ändå rätt OK.

Som förälder får jag dock räkna med att missa betydligt mer. Barnen blir sjuka, så det ska vabbas. Och eftersom barnen släpar hem sjukdomarna så blir jag själv också sjuk oftare. Jag ska vara glad om jag lyckas komma mer än hälften av gångerna på en termin.

På många ställen har man förstås möjlighet att “ta igen” missade tillfällen genom att gå på någon annan klass istället.

Ja, men jag har EN kväll i veckan som är min kväll. Ska jag ta igen så innebär det att jag måste gå två gånger samma vecka. Vilket i princip är omöjligt.

Det är surt att betala för saker man redan från början kan räkna ut att man inte kommer att kunna utnyttja.

Tack och lov finns det ställen där man kan köpa enstaka lektioner eller tiokort.