Tag Archives: vetenskap

Saklighet, vetenskap och varför en del män tror att de alltid vet bäst och har rätt

Det är åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Föräldravrålet efterlyser fler män: nästan tre fjärdedelar av dem som gillar facebooksidan är kvinnor.

Någon (vi behöver inte prata här om vem) argumenterar att män är mer sakligt sinnade – och att det här är en vetenskaplig fråga.

Ja, klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, det är helt riktigt. Och ungefär 98% (eller någon liknande siffra; det beror lite vilken sammanställning man grundar sig på) av klimatforskare är överens om att människan påverkar klimatet etc.

Och jag VET inte, men jag skulle gissa på att ganska många – förmodligen en bra bit över hälften enligt mina fördomar – av dessa forskare är män. (Helt enkelt baserat på att i stora delar av världen är det fortfarande bara män som “har möjlighet” att forska.) Gissningsvis är alltså väldigt många av dessa mycket sakliga vetenskapspersoner/forskare just män.

Men. Bland klimatskeptiker, klimatförnekare och andra kategorier av ifrågasättare kring klimatet är också män i majoritet. (Ja, det baserar jag bara på det jag själv sett. Jag har inga vetenskapliga sammanställningar av detta. Men alltså, ärligt talat, det är NÄSTAN bara män som framför den sortens argument.)

Dessa män som alltså enligt personen som uttalade sig skulle vara mer sakligt sinnade.

Jag tror inte at det handlar om saklighet. Jag tror att män, generellt sett, har lärt sig att tro mer på sig själv. Att de lärt sig att tro på sig själva för jävla mycket. Så mycket att de faktiskt många gånger tror att de vet bäst. Så hittar de något där de tycker att de själva hittat den logiska förklaringen, eller någon liten detalj de kan ifrågasätta, så är de mer benägna att faktiskt tro att de själva har rätt. De har ju lärt sig att det är så! Ja, att de har rätt, alltså. Lärt sig att tro på sig själva.

Och då är det ju skitsamma att en massa forskare kommit fram till något annat.

De här personerna kan ju uppenbarligen i många fall läsa seriösa forskningsrapporter och sedan hävda att rapporterna är bevis för motsatsen till det som forskarna kommit fram till. Trots att det är forskare som har många års utbildning och djup kompetens inom området. För de här snubbarna vet minsann bäst och kan mest och kan tolka allt korrekt. Även om de inte egentligen har någon kompetens inom området och alltså förmodligen inte ens kan begripa det de läser.

Som tjej har jag ju då istället “lärt mig” att ifrågasätta min egen kompetens, att utgå från att det förmodligen är jag som kan för lite, begriper för lite, är för dåligt insatt och borde läsa på ännu mer och plugga ännu mer innan jag alls får uttala mig och kanske komma med en antydan till att tro att jag kansk eventuellt fattat nåt. Det jag lärt mig är att jag alltid vet för lite.

(Och så ska jag väl påpeka att ja, jag vet att jag generaliserar väldigt grovt nu. Väldigt många av de män jag har i min närhet är “kvinnor” utifrån det här sättet att resonera. Men det beror väl samtidigt också på att jag inte gärna umgås med den sortens skitstövlar som utgår från att de själva alltid vet bäst.)

Hur mycket man läst och vem man litar på

Nej, jag har inte själv läst alla forskningsrapporter som kommit inom klimatområdet. Självklart inte. Jag ser ingen poäng med att jag ska läsa allt, lika lite som jag ser en poäng med att göra forskningen själv. Jag inser att jag kan de allra flesta detaljområden det handlar om för dåligt för att ens kunna tolka forskningsresultaten rätt. Även om jag är naturvetare.

Det gör inte på något sätt att jag inte har rätt att uttala mig. Det betyder inte att jag inte läst tillräckligt. Jag har läst tillräckligt för att veta att läget är allvarligt.

Men jag har inte läst allt som finns att läsa. Jag har läst lagom mycket. Och jag litar på slutsatser och analyser från dem som är mer insatta och som jag har goda skäl att ha förtroende för i övrigt. Som till exempel SMHI och Naturvårdsverket. Och kollegor och vänner med kunskap inom området. (Det betyder förstås inte att jag blint tror på allting bara för att något kommer från SMHI eller Naturvårdsverket eller någon jag känner. Eller att jag alltid håller med och tycker de agerar rätt eller drar rätt slutsatser. Det är en sammanvägning. Men när alltsammans pekar i samma riktning så blir det förstås tungt vägande.)

Och det faktum att de allra flesta relevanta forskare är överens när det gäller människans påverkan på klimatet är också tungt vägande. Även om jag inte läst alla dessa forskningsrapporter och -artiklar. Det finns det andra som gjort. Artiklar och rapporter på den nivån granskas, och det görs av folk som också är kompetenta på området.

Och ja, självklart handlar det om vem man har förtroende för och litar på. Jag har generellt sett förtroende för och litar på myndigheter och forskare.

Prognoser är prognoser men ändå det vi måste arbeta utifrån

– Men alltså, Världsbankens rapport är ju bara en prognos, en beskrivning av hur det eventuellt kan bli. Ingen vet ju säkert hur det blir.

Absolut, självklart är det så. När det gäller framtiden finns det förstås bara sånt: beräkningar, kalkyler, prognoser, scenarion. Självklart är de osäkra. I många fall skiljer de sig ganska kraftigt åt. Det är ganska logiskt att det är så: det är många olika faktorer man ska räkna på (bara en sådan bit som att vi inte alls vet hur stora utsläppen kommer att vara påverkar ju rätt mycket). I många fall finns det återkopplingar, som gör att en faktor påverkar en annan, på väldigt komplicerade sätt. Och i många fall går det inte riktigt att veta hur naturen reagerar – det enda fullskaleexperiment som gjorts är ju just det pågående… Därför spretar alltså scenariona. Även de scenarion som kommer från samma forskare – för man laborerar med att öka och minska de olika parametrarna i sina beräkningar. Man kan möjligen tala om hur stor sannolikhet det är för det ena eller det andra.

Men trots detta, så kan man sammanfatta med att de allra flesta forskarna inom området är överens: stora förändringar i klimatet är att vänta. Det som skiljer sig åt är snarast prognoserna (och min gissning är att forskarna i huvudsak inte ser detta som något konstigt alls, alltså inte som ett argument för att de andra skulle ha fel).

Och hittills så har det tyvärr stämt, om man ser det som helhet. Eller, i stor utsträckning är det värstascenariona som stämt. Vilket ju knappast talar för att forskarna som helhet skulle ha fel.

Men ja, det ÄR bara prognoser. En sorts väldigt kvalificerade gissningar. (Vilket nog en del mer filosofiskt och vetenskapsinriktade skulle hävda gäller för ALL forskning :-)) Samtidigt så är prognoser allt vi kommer att få, fram tills dess att vi har facit. Och då är det ju redan försent att göra något. Det är nu åtgärderna behövs, och då måste vi utgå från prognoserna.

Framför allt behövs prognoserna för att få folk att förstå vad klimatförändringarna konkret kan innebära. För att visa att det här faktiskt är allvarliga saker.

Däremot gör det ingen större skillnad för åtgärderna vilken av prognoserna som stämmer. Det är samma åtgärder som behöver genomföras för att begränsa klimatpåverkan. Utsläppen av klimatpåverkande gaser behöver minskas så mycket som möjligt så fort som möjligt. (Däremot påverkar det förstås vilka klimatanpassningsåtgärder som behövs.)

Pinsamt DN – inse att familjeliv.se inte är en bra källa!

DN skriver idag nästan varannan mamma vill bli hemmafru.

Källa? En undersökning på familjeliv.se (där dessutom bara 9500 av nästan 70 000 tillfrågade svarat).

Ursäkta? Ska detta säknas som seriös nyhetsjournalistik?

Alla vi som varit inne på familjeliv vet att familjeliv INTE är representativt för verkligheten. Att diskutera på dylika forum har absolut sina poänger. Men att dra statistiska slutsatser av undersökningar där är bara pinsamt. Ännu pinsammare är att överhuvudtaget ta upp nyheten i en seriös tidning.

Och ja, delar av skulden ska självklart gå till TT, som skickat ut nyheten. Men en tidning som DN borde verkligen inte ta in en nyhet av det slaget. Ingen seriös tidning borde det. Jag tycker det är fånigt nog när Lokaltidningen hämtar material från familjeliv – men å andra sidan väntar jag mig inte alls lika mycket av den tidningen.

Skärpning!

EDIT 2011-10-25 kl 12.50: Enligt uppgift har TT dragit tillbaka nyheten. Och den verkar vara borta även från DN. (Attsingens att jag inte skärmdumpade!)

EDIT 2011-10-25 kl 13.42: Nyheten ligger fortfarande kvar på SVD och Rapport. Lika pinsamt det.

Granskning av intelligent skapelsetro

Jag är biolog, och tycker att evolution och genetik är jättespännande. Dessutom tycker jag att det är principer för vad som vetenskap är ett intressant ämne.

Därför har jag med glädje läst Lars Johan Erkells granskning i 32 av avsnitt av boken Intelligent skapelsetro av Anders Gärdeborn. Jag rekommenderar verkligen denna granskning. Inte bara för biologer och andra naturvetare, men också för andra vetenskapsintresserade samt för alla som gillar att granska sakligheten hos och bevisen för andras argument.

En helt annan granskning hittar ni för övrigt i en annan blogg: ett antal personer som bestämde sig för att granska “källorna” i Pär Ströms bok Sex feministiska myter. Bra initiativ, Feministisk motaktion!

Att ha behov av oredigerad sanning i en tid av bearbetning

Jag håller på att lära mig Photoshop Elements. Av jobbmässiga skäl, och jag borde gjort det för länge sedan. Så när tid ges (jobbtid) så tittar jag på dvd-kurs med små filmer om hur man gör.

Det är spännande och intressant och lärorikt. Och så vrider det sig samtidigt rejäält någonstans i mig.

För sådant där gör man inte.

Alltså, det är absolut ingen nyhet eller överraskning att bilder redigeras på alla möjliga sätt. Problemet är att JAG ska göra det. Eller, det ska jag ju inte i någon större utsträckning – strikt talat är det nog inte så mycket mer än att beskära, ändra upplösning och storlek och lite sånt jag måste kunna. Fast det är nog bra om jag kan göra lite mer ibland.

Och det är ju fel.

Jag är sådan att jag absolut vill ha bilderna i exakt kronologisk ordning i fotoalbumet. Allt annat är historieförfalskning och lögn.

Och foton ska ju liksom se ut som de ser ut. De är dokumentation – inte dekoration. Att fippla och dona med dem är förfalskning. Möjligen möjligen ljusa upp om bilden är lite mörk eller så – det kan jag ju förstå poängen med. Men egentligen tycker jag att en bra bild ska vara bra för att fotografen lyckades. Inte för att redigeraren hade ett bra datorprogram att trolla med.

… tycker min mage, då.

Undantaget är förstås om det är på någon sorts deckar/bevisnivå: om man genom att laborera kan få fram detaljer som ur forskningshänseende är viktiga och som annars inte går att få fram. På samma sätt kan det vara okej att rädda urgamla (alltså sådär 30-50-100 år gamla) bilder som nästan helt förstörts genom att skanna och sedan försöka rädda vad som räddas kan efter blekning och annat. Men det är ju lite en annan grej.

Och jag har väldigt svårt att förstå den epidemi av fotobearbetning som går just nu. Plötsligt vill alla hippa människor att varenda bild de tar ska se ut som om den är tagen med en polaroidkamera, och att bilden sedan solblekts, skavts och slitits rent löjligt mycket.

Jag kan förstå att det är kul att kunna göra det. Att testa och se att det går.

Men det är fult. Ja, det tycker jag. Och jag kan verkligen inte fatta att det är något man gör igen och igen och igen, och på helt vanliga bilder.

Men det är jag det :-)

Vi ser mycket natur- och vetenskapsprogram på tv i den här familjen

Det går ofta på en bra tid – vid åtta på kvällen – när barnen är vakna men ganska trötta.

Alla i familjen tycker det är intressant. Sjuåringen läser själv textremsan om det är på engelska, och treåringen tycker det är tillräckligt intressant som det är utan att förstå allt.

Dessutom är det harmlöst, inte läskigt (i alla fall för det allra mesta) – eller så är det läskigt på sätt som inte riktigt framgår för den som är minst.