Tag Archives: vett & etikett

Det får inte synas att man har ont. Och har man så ont att det måste synas så ska man hålla sig hemma.

Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?

Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).

Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.

Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.

Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?

Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.

Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.

Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.

Stackars de som har ont jämt.

Sånt där man inte pratar om

Min mens har alltid varit hopplöst oregelbunden. Cyklerna har normalt sett varierat mellan 21 och 28 dagar från första mensdag till första mensdag nästa cykel. (Jag har haft enstaka cykler som varit ännu kortare respektive längre.) Oftast rör det sig om 23, 24, 25 eller 26. Det är tillräckligt mycket variation för att jag egentligen inte ska ha en susning om när mensen tänker dyka upp. Eller ja, jag kan ju gissa på ungefär en vecka när. Som sagt var, det är ganska oprecist.

Och därför glömmer jag ibland bort att det snart är dags.

Det kvittar ju för övrigt om jag minns eller inte, jag vet ju ändå inte när den ska komma. Och nej, jag kan inte känna det heller. Eller, ibland känns det i flera dagar som att den ska komma när som, och andra gånger kommer den utan föraning. Men visst, ibland har jag en känsla som stämmer också.

Så antingen går jag och är föreberedd i upp till en veckas tid, med en binda (jag gillar faktiskt tunna bindor bättre än trosskydd, de förra har mindre tendens att knöggla ihop sig) i trosorna (ja, inte samma binda i en vecka, men ni fattar), ifall att. Eller så skiter jag i det, alternativt glömmer det. Och då går det som det går.

Och när jag väl inser att nu… har mensen kommit – eller känner att nu har den NOG gjort det – och sitter på ett möte och inte kan komma ifrån, ja, då är det tur att min mens trots allt inte flödar på så effektivt i allra första början och att jag ändå har jeans som det liksom inte läcker igenom så lätt, så det är bara trosorna som drabbas. Och numera har jag både så pass mycket erfarenhet och så pass god koll på var det finns affärer att akuthandla i ifall jag faktiskt inte har några bindor med mig alls i min allmänna tankspriddhet – och det är nog tjugo år sedan jag senast var tvungen att klara mig med toapapper i trosorna nästan en hel dag.

Men just ja… sådant här pratar man ju förstås inte om.

Eller så är det verkligen bara jag som råkar ut för sådant här. Ja, så är det förstås.

Klart man kan säga tack!

Det är väl inget konstigt att tacka för att ens partner gör hela jobbet – alltså inte bara sin egen bit – när man är sjuk?

Ja, det är kanske självklart att man hjälps åt. Och ändå inte. Man ska liksom aldrig helt börja ta någon människa helt för given och självklar.

Och man måste kunna visa uppskattning. Även för helt självklara saker. Senast var det min man som tackade mig för att jag skött det mesta nu när han varit sjuk. (Andra gånger är det tvärtom.) Och jag tackar barnen när jag är extra trött någon morgon och det verkligen vill till att vi hjälps åt, och de sedan faktiskt också är hjälpsamma.

Ja, det är självklara saker. Men man kan ändå visa uppskattning.

Tänk om man bara uttryckte när man var missnöjd eller besviken eller arg.

Det är så svårt att säga till andras barn

Våra barn är absolut inga änglar. De hörs och syns och märks, ibland betydligt mer än önskvärt, och kan säkert av en del upplevas som störande eller ouppfostrade. (Och jag kan säkert hålla med om det till vissa delar.)

Vissa sorters grundläggande hyfs har de dock. Av det slag jag liksom inte alls tänker på – just för att jag tycker den är så grundläggande och självklar. Jag blir liksom tagen på sängen och totalt perplex varje gång någon inte… fljer den mallen.

För jag räknar liksom med att en sexåring inte går och plockar saker fritt när man hälsar på hemma hos andra. Plockar ner modellera från en hylla och blandar ihop färgerna till en enda gegga. (Mina stackars barn blir så besvikna.) Går och äter vindruvor som står en bit in på en köksbänk. Plockar med ditten och datten oavsett vad det är för saker och var de ligger. Utan att fråga någon om lov eller på något vis kommentera det, varken till sina egna föräldrar eller värden.

En tvååring, ja. Men inte en sexåring.
Jag skulle ju aldrig acceptera det om det var mina egna barn. Men jag blir så perplex. Och vet liksom inte alls hur jag ska tackla det.
Det är liksom så svårt att säga till andras barn. Inte blir det lättare av att deras föräldrar finns inom hörhåll.

Mens

Jag fick min första mens när jag var elva år och knappt fyra veckor. Mamma hade förvarnat mig om vad det var, men jag var väl ändå inte helt förberedd – jag hade ont och var lite smått illamående i typ ett dygn innan första mensen kom. Andra mensen kom redan två och en halv vecka (18 dagar) senare, och jag hade ordentligt ont och kräktes på toaletten hos de vi var på besök hos.

Mens var något påtagligt, som påverkade tillvaron. Med intervaller på oftast 23-26 dagar kom den, och inleddes oftast med ett par dagar med riktigt ont och illamående, för att sedan lugna ner sig resten av mensveckan.

Det föll sig väldigt naturligt att berätta för de andra i skolan när höstterminen började. Jag tror jag berättade för de andra tjejerna på gympan – det var ju ändå så uppenbart när jag skulle duscha. Och jag har alltid berättat för dem jag haft omkring mig. Det har varit självklart för mig att förklara varför jag haft så ont att jag inte kunnat vara med på gympan, eller legat dubbelvikt på stolen på engelskan, eller gått till vilrummet ett par timmar, eller varit tvungen att åka hem utan att jag egentligen varit sjuk. Eller för den delen bara inte varit på humör för att hitta på något eftersom det varit jobbigt nog ändå. Detta helt oavsett könet på dem jag pratat med. Tjejer och killar har förstås haft samma behov av att veta varför. (Och ofta är det lättare med killar, för de har inga förutfattade meningar om hur det känns. En del tjejer tror inte på att man kan ha så ont eller må illa, bara för att de inte själva har det så.)

Med tiden har jag förstått att det inte är så man gör. Att många smusslar med att de har mens. Att det är lite konstigt att berätta det för vem helst som råkar befinna sig i ens närhet de där dagarna. Av någon anledning är det något man inte pratar om. Eller i så fall bara tjejer emellan. (Man berättar inte för kollegorna på mötet att ”idag är jag lite off, för jag har mens”, medan det däremot är helt normalt att säga att man är trött för att barnen är sjuka eller man varit på konsert eller fotboll kvällen innan.)

Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med varför. Är mens pinsamt? I princip alla tjejer har mens – vari består pinsamheten? Eller är den någon sorts gruppförstärkande grej, något man vill hålla killarna/de andra utanför? Fast i så fall hade det varit rakare även tjejer emellan. Och som sagt var, på vissa sätt är det enklare och mer okomplicerat att prata mens med killar – åtminstone i vissa fall.

_____________________

Det tog nog minst fem år efter min första mens innan någon tipsade mig om ipren, som sedan var min räddning under många år – en möjlighet att inte vara helt utslagen de där dagarna. Numera, efter två barn, klarar jag mig för det mesta utan värktabletter under mensen.

Cykla på trottoaren

Man går i vägkanten, eller på trottoaren eller gångbanan om sådan finns. Cyklar gör man på vägen, eller på cykelbanan.

Det är i alla fall jag upplärd med.

Men redan när jag var liten – eller, när jag var på väg att bli stor, alltså när jag var kanske 10-12 år – så började jag stöta på fenomenet med barn som cyklade på trottoaren. Till att börja med var det något som hände undantagsvis; det handlade om barn som var yngre än mig, och det var deras oroliga föräldrar (oroliga för att bilisterna körde ansvarslöst och för fort) som sagt till dem att cykla på trottoaren, av säkerhetsskäl.

Men det har blivit vanligare och vanligare, och de som gör det är äldre och äldre. Det är inte längre bara barn eller ungdomar som gör det. Snarast är det oftast vuxna. Jag antar att deti stor utsträckning är samma personer: de har en gång lärt sig att det är OK att cykla på trottoaren, och sedan helt enkelt fortsatt.

Fast det är förstås inte hela förklaringen. För dels är det många fler nu än då. Och dels är de inte yngre än mig allihopa.

Dessutom ser de isg inte för och tar inte hänsyn till gående på trottoaren. Och jag tycker inte om att bli nästan nercyklad när jag kommer gående runt ett hörn på trottoaren.

Det märkligaste av allt är att de inte ens verkar tycka att det är något att be om ursäkt för.