Tag Archives: vuxen

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (“Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en “feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, “behöver” blir ett starkare ord. Precis som “håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen “Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.

Om när man blir vuxen

Jag läste följande på twitter innan idag:

Skulle som självvalt barnfri vuxen önska mig en berättelse om att bli vuxen utan att få barn som inte beh. handla om att festa hela natten

Att det här att bli vuxen på andra sätt faktiskt kunde få betyda att bli vuxen, inte att få förbli tonåring.

Och så fanns det en länk till en artikel, varifrån jag hämtar följande citat:

Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.

Jag är förälder. Jag är vuxen. Men jag tror inte att det är föräldraskapet som gjort mig vuxen. Jag var vuxen redan innan jag blev förälder.

Det där med att bli vuxen är ju förstås en gradvis process, som pågår under lång tid. Det går att peka ut flera viktiga steg, både i form av aktiva steg och händelser man/jag inte själv haft kontroll över men som ändå påverkat. Saker under studietiden, saker som hänt på andra områden.

Men om jag ska peka ut en enda avgörande sak, för min del, så var det att skaffa hus.

Vi skaffade hus innan vi skaffade barn. Och vi skaffade inte hus för att vi planerade barn (jag tror nog inte vi funderade aktivt på barn på det sättet förrän vi redan hade flyttat till huset) – det hade liksom inget med barn att göra. Vi skaffade hus för att vi ville bo i ett hus. “Sätta ner våra bopålar” – det låter förstås jättefånigt, men ändå. Under alla de år jag under studierna när jag bott i lägenhet så har jag aldrig känt mig hemma, aldrig landat, aldrig känt att det var lönt att göta fint omkring mig. Jag behövde ett hus. Ett riktigt hemma, med möjlighet att göra saker, greja med huset, odla min trädgård. Leva. Finnas. Vara. Landa.

Jag behövde. Det var (och är) ett behov. Men samtidigt är ett hus och ett husköp ett jävligt stort ansvar. Så mycket att sätta sig in i. Så mycket man måste kunna. Så mycket man måste vara beredd på och kunna reda ut. Och man låser fast sig, tar ett väldigt stort beslut. Kan inte längre fara vind för våg. Inte för att jag på något vis gjorde det innan, tvärtom, men det är känslan.

Detta tror jag är det mest avgörande steget i mitt vuxenblivande.

Och om jag ska försöka sammanfatta, så tror jag att vuxenblivandet handlar om att våga bestämma sig: Det här är jag. Det här valet gör jag. Och därmed väljer jag bort vissa alternativ.

Att inte bli vuxen borde därmed på något vis vara att inte vilja välja, att fortsätta intala sig att man fortfarande har alla vägar öppna, fastän man för länge sedan egentligen är förbi den tiden?