Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.
På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.
Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )
Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?
Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (”Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)
Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.
Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?
Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en ”feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.
Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, ”behöver” blir ett starkare ord. Precis som ”håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen ”Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.
Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.