Katastroftankar

Jag skulle ju låta bli sånt här. *arg på mig själv*

Men det är fascinerande hur snabbt man flyttar fokus. Bara för att jag kanske kanske kanske skulle kunna vara gravid, så är det genast det som skulle kunna vara skadligt för barnet som blir det viktigaste.

Och det är spännande hur snabbt tankarna far iväg och man ställer in sig på – eller snarast börjar fasa för – det värsta. För det är liksom alltid det jag utgår ifrån. Worst case scenario. Kan det hända, så ska jag liksom utgå från att det gör det. Jasså, risken är liten? Jamen, den finns. Och finns den, så ska jag utgå från att jag kommer att drabbas. Som att liksom inte vanliga sannolikheter gäller för mig. (Men jag kan utifån sannolikheter och förnuft ägna mig åt att lugna många andra och säga att det ordnar sig.)

Okej, det är väl inte toxoplasmos jag borde oroa mig för. Det verkar sannolikare med listeria, inser jag efter att ha surfat lite mer. (Inte mycket mer – man ska ju inte leta för mycket fakta och jaga upp sig för mycket ) Och genast ser jag framför mig ett liv med ett barn med grava skador, orsakade av min försumlighet, mitt ofurnuft, mitt slarv.

Fast, om jag är gravid, så är det ännu ganska tidigt. Risken att embryot ska smittas är ju då ganska liten. (Å andra sidan kan visst inkubationstiden vara lång?) Men skulle det smittas nu, så skulle det förmodligen skadas så allvarligt att det ledde till missfall. Vilket ju känns som ett bättre scenario. Men nej, självklart vill jag inte gå och hoppas på missfall!!

Däremot kommer jag ju att gå och oroa mig för missfall, när/om jag blir/är gravid. Hur mycket jag än försöker intala mig att låta bli. Åtminstone en bra bit förbi vecka 8, så att jag är förbi alla blödningar i tidigare graviditeter och så.

Som sagt var, KATASTROFTANKAR. Jag vet.

Jag skulle ju försöka låta bli sånt den här gången. Jag skulle ju låta bli att hetsa upp mig över minsta lilla. Inte leta efter risker i en höstack. Slappna av, ta det som det kommer, lita på förnuftet. Inte noja mig över minsta lilla. Inte utgå från att allt ska drabba mig.

Det börjar inte så bra, va? Fundersam

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *