Monthly Archives: april 2008

Huvudkänning

Den senaste veckan har jag kännt av huvudet mer än på mycket mycket länge. Inte vanlig huvudvärk. Nej, mitt tinningsonda som kom efter whiplashincidenten. Ont i vänster sida av huvudet. Någon sorts spänningsont, med muskulär koppling.

Det är absolut inte så att jag har jätteont. Mer att jag inte alls kännt av det överhuvudtaget på så länge – eller i alla fall bara så lite att jag inte tänkt på det. Nu känner jag till och från av det. Den där lätt rinnande känslan. Framför allt när jag åker tåg. Jag tror jag kände av det första gången i måndags.

Ja, självklart har jag funderat kring vad det kan bero på (Om jag inte hade något förslag på vettig förklaring, så skulle jag ju vara tvungen att tro att det helt enkelt blivit värre igen – och då skulle jag få panik och tro att nu är det kört, nu blir det bara sämre för all framtid )

Mina möjliga förklaringar:

  • Eftersom jag är så obekväm i kroppen och inte hittar några särskilt bekväma sätt att sitta på tåget, så har jag vid några tillfällen suttit ”på sidan”, med sidan av huvudet mot huvudstödet. Detta har varit påtagligt bekvärmare för min gravida kropp. Men det innebär ju att huvudet har skakats på ett annat sätt än det varit vant vid på länge (jag har inte vågat sitta annat än ”rakt” och ordentligt, p.g.a. min nacknoja), och det aktuella området har ju faktiskt varit det som legat an mot huvudstödet – vilket ju då inte hänt på länge.
  • Kroppen är allmänt obekväm och spänd på alla sätt och vis. Och nr man får spänningar i kroppen, så brukar de ju ha en tendens att vilja sätta sig där man har sina svaga punkter. Vilket ju förstås numera detta område i huvudet är.
  • Brist på massage och träning. Som den fegis jag är har jag inte varit iväg och fått ordentlig massage av nacken och dess omgivning nu under graviditeten. Jag har inte heller masserat huvudet (vilket jag vet hjälper) på länge. Jag har inte heller tränat sedan förra våren.
  • Jag har trappat ner sertralinet. Tänk om det bara är för att jag ätit sertralin som jag inte märkt av det onda – fast det hela tiden funnits där! Fast nej, det verkar orimligt, när jag tänker på det. Jag vet ju att jag gick hos sjukgymnasten och tränade för att bli av med det onda långt efter att jag börjat med sertralinet, ja, långt efter att jag kommit upp i full dos. Så det är nog den minst rimliga förklaringen. (Jag borde inte behöva oroa mig för att behöva äta setralin resten av livet för att slippa ha ont )

Men det oroar mig ändå lite – om än inte så mycket som jag själv skulle befarat För om det börjat märkas av nu, och jag har tolv veckor kvr av graviditeten… innebär det då att ajg ska räkna med att det blir värre under resten av graviditeten? Och att det faktiskt kommer att bli illa under förlossningen? För detta var ju mina farhågor redan från början, redan första hösten, alltså ett år innan vi började försöka på barn nr 2. Jag har bara ”glömt” denna farhåga, lugnad av det faktum att det onda så gott som försvunnit.

Så – hur ska det bli? Nu? Vid förlossningen? Och sedan, efteråt?

Jag borde väl ta min feghet vid hornen och boka en massagetid. Det SKA ju vara OK med massage när man är förbi de tre första månaderna – och det är jag ju
Men jag är en fegis. Och det är svårt att bryta fegisvanor. Så lätt att ta det säkra före det osäkra.
För TÄNK OM förlossningen drar igång alldeles för tidigt när jag nyss varit på massage? (Jag vet. Katastroftanke.)

Nå. När det närmar sig förlossning ännu mer, alltså framåt v 35 eller så, så ska jag nog våga mig iväg. För jag tror att det vore bra för hela min kropp med lite massage. Borde typ underlätta inför förlossningen om kroppen är lite i skick.

Idag är en dålig dag

Jag vet inte riktigt varför. Men av någon anledning så är allting plötsligt ännu jobbigare. Tröttheten i kroppen, eller snarast obekvämheten, är så mycket mer påtaglig. Jag har känt mig väldigt varm under eftermiddagen. Och jag var nästan desperat efter mat, energi, när jag kom hem. Jag blir konstig med för lite mat i kroppen. Och sedan blir jag jobbigt konstig på ett annat sätt när jag väl fått mat i mig.

Bebisen satsar annars på att göra det besvärligt för mig nu. Både igår och idag har den flera gånger satsat på rejäla knuffar/sparkar/vad det nu är upp mot revbenen på höger sida. Såpass kraftfullt att det är nästan omöjligt att sitta, utan manb skulle behöva sträcka ut sig raklång för att hantera det. Och ja, självklart tycker den att bästa tillfället för detta är när jag kör bil. Känns faktiskt nästan lite farligt…

Och när den inte misshandlar mina revben, så gör den istället krumbukter och runtknälningar riktigt riktigt långt ner. Också med effekten att jag egentligen skulle behöva sträcka ut mig ordentligt – men det har man ju då inte alltid möjlighet till.

Undras om det är så att den börjar tycka det är ont om plats…? (Isåfall vägrar den uppenbarligen acceptera det.) Och hur ska det då bli om ett par MÅNADER?

Det där har folk omkring mig för övrigt svårt att tro på. Jag tror jag svarar i alla fall ett par gånger om dagen, till undrande kollegor och andra ”halvbekanta”… Nästan alla säger något i stil med ”Nu har du väl inte lång tid kvar?”. Och jag förklarar att jo, det har jag visst det. För 12 veckor får väl ändå räknas som ganska lång tid?

Och två gånger de senaste dagarna har kollegor påpekat likheter mellan mig och mumintrollen

Fler saker till statusrapportering

  • Jag har (såvitt jag vet ) ännu inte märkt av några sammandragningar eller förvärkar
  • Nu funkar mitt hår ungefär som under förra graviditeten, d.v.s. jag behöver tvätta det väldigt sällan, det håller sig fräscht ändå. (Smidigt, med tanke på att jag inte orkar )

Statusrapportering

  • Jag mår inte illa längre Det har jag nog inte gjort sedan jag senast skrev om det. Däremot funkar jag inte om det dröjer för länge mellan måltiderna. Men illamående kan man inte kalla det.
  • Det jag trodde var foglossning som började, kom av sig och blev inget mer.
  • Jag har problem med ont i ryggslutet om jag står för länge eller ligger på rygg typ tre minuter.
  • Jag drömmer återigen mer på nätterna. Långa, krångliga drömmar, som nu dessutom har mer av mardrömsinslag eller vad man ska säga. Jobbiga, otrevliga drömmar. Och så svettas jag ju då.
  • Det börjar bli besvärligt att ta sig ur sängen. Och att vända sig i sängen, till och med. Men vända mig måste jag, för ligger jag för länge på samma sida får jag ont i höften. (Fast inte alls så snabbt och så illa som med ryggen.)
  • Jag är inte riktigt lika trött längre. Liiiite drägligare har det blivit.
  • Törsten minskade ett tag men har ökat igen.
  • Magen verkar ha stabiliserat sig och funkar trots järntabletterna.
  • Jag är trött och frustrerad över allt jag inte kan och orkar, och är därför säkert rätt irriterad enligt min omgivning.
  • Jag har ett minne som en guldfisk och är på det hela taget korkad. Jag kan inte hålla fokus eller ha en vettig struktur eller överblick över vad jag gör. (Ja, det är faktiskt graviditetens fel.)
  • Jag är obekväm i ungefär hela kroppen och skulle vilja ha massor av massage typ överallt, men mest i ryggslut och på fötterna.
  • Jag kan snart inte hitta något sätt att sitta drägligt på tåget – allt är obekvämt.

Så less på det här! :-(

Jag avskyr att inte kunna göra saker. Jag avskyr när min kropp begränsar mig.

Står jag för länge, får jag ont i ryggen (ryggslutet). Till exempel om jag diskar, lagar mat, klipper häckar eller något annat. Och ”för länge” är inte så oerhört länge, då…

Det är vår nu, och jag går ut i trädgården och ser kaoset. (Trädgården har varit lite nedprioriterad de senaste åren: Först var det whiplashen. Sedan när jag började må bättre, så kände jag mer brådska att komma vidare med renoveringen, och sedan kom graviditet och trötthet…) Ogräs. Massor. Och jag vill ta itu med det, börja i en ände och göra skillnad, se förbättringar.

Ligger jag på knä och rensar ogräs får jag ont i ryggen.
Sitter jag på huk, så protesterar den lill* i magen (det blir väl ont om plats).
Och den stooora magen är i vägen.
Jag blir trött och yrslig och får ge upp efter ett par minuter.

Det behöver flyttas saker uppe på vinden, för att fortsätta projektet ”få ordning”. Men jag orkar ju inte lyfta sakerna. Kraftlös. Och lyfter jag ändå, så har jag liksom ingen kraft alls kvar sedan utan mår skit och får gå och lägga mig.

Men jag kan ju inte säga till sambon att göra allt. Han är ju ändå bara EN person.

Och jag avskyr att liksom inte själv kunna bestämma över min kropp. Att inte ha ork, kraft, möjlighet.

Jag vill ha tillbaka min kropp!!!!!!!!

…men sedan

bökade den faktiskt runt en stund här på förmiddagen

Hördu din lilla luring!

Jag tycker inte om att du har såna stillsamma dagar som idag! Jag vet, det är bara två dagar sedan du levde om som världens rövare, men nu har du varit stillsam igår och idag. Ja, jag känner enstaka fladder med långa mellanrum, men du VET ju att jag så lätt oroar mig Så, sparka nu till ordentligt!

13 veckor till BF

Och tre månader till BF.
Samt inne i tredje trimestern.

Prata med bebisen?

Den hör ju nu, bebisen. Eller sedan ett tag tillbaka, till och med.
Och då ska man prata med sin bebis, och sjunga för den.

Det låter så fint och självklart. Men ack så omöjligt.
Förra graviditeten kunde jag liksom aldrig komma mig för det. Det kändes så fånigt.

Den här gången skulle det vara annorlunda, nu skulle jag ”våga”.
Åhå.
Men det känns precis lika fånigt den här gången. Om inte värre.

Alltså, jag har inga som helst problem att tänka på bebisen, eller att liksom gå och småprata med den – eller med mig själv, för den delen. Men jag gör det tyst. Inne i huvudet. Och det gör ju i praktiken ingen skillnad för bebisen. Att jag ”pratar” inne i mitt huvud gör inte att bebisen lär sig känna igen min röst. Den lär sig inte känna igen några melodier.

Men jag kan liksom inte förmå mig. Det känns så fånigt, så konstruerat. Vitsen är ju att barnet ska lära sig känna igen mamma – inte att jag ska spela teater för mitt barn och låtsas vara någon jag inte är.

Järntabletter och deras bieffekter [inte för känsliga]

Jag känner igen det sedan sist.
Först blir bajset mörkare, nästintill gråsvart.
Sedan, efter några dagar, kommer ränneskiten.
För nej, jag blir inte hård i magen av järntabletter. Tvärtom.
*spudderibudderiplutt*