Monthly Archives: juni 2008

Lätta tendenser till mensvärk

långt ner på höger sida.

Förlossningstankar och annat

För övrigt så tror jag att jag faktiskt känner av sammandragningar ibland. Det är liksom inget påtagligt eller så. Men jag har väl snarast insett att ibland när jag känner på magen så är den påtagligt hårdare. Annars märker jag inte särskilt mycket av det. Det är inte direkt obehagligt, och absolut inte smärtsamt.

Det börjar kännas skrämmande när nu. Mindre än fyra veckor kvar. Vilket innebär att det mycket väl kan vara mindre än två veckor. Hjälp, hur ska jag hinna?! – Vad det är jag ska hinna? Tja, läsa lite om förlossningar igen. Eller snarast, läsa de noteringar jag själv gjort tidigare under graviditeten, när jag läst om förlossningar. Titta igenom mitt fölossningsbrev igen. Och titta på de papper om avslappning som jag fick när vi var på fölossningen och pratade igenom förra förlossningen – och se om jag kanske kan ge mig på lite av övningarna. (Känns inget lockande – jag avskyr egentligen avslappningsövningar.)

Och så finns det väl vissa praktiska småsaker kvar att fixa.

Och jag borde väl börja fundera på att packa BB-väskan – eller i alla fall fundera ut vad som ska ner i den.

Men framför allt så känns det liksom bara så fjärran. Så obegripligt. Jag fattar verkligen inte alls att det ska komma en bebis.

Och så vill jag hinna vila lite nu. Ta det lugnt och hinna komma lite i form (=bli mindre trött) innan det är dags att orka med en jobbig förlossning och sedan sömnlösa nätter.

På något vis har jag samtidigt väldigt svårt att ta in att det inte skulle ske just runt BF. Förra gången var jag nog med beredd på att det kunde avvika från BF (fast då var väl siktet mest inställt på risken/sannolikheten att gå över). Men eftersom Simon i princip tittade ut enligt tidsplan, så är det liksom det jag räknar med nu också. Jag försöker tala om för mig själv att det inte alls behöver bli så, men det går liksom inte riktigt in.

Det är liksom svårt nog att fatta att det förmodligen inte börjar med vattenavgång den här gången.

Och så har jag börjat oroa mig för det som kommer efter. Och då menar jag de fåniga småsakerna. Det här med att behöva vara så nitisk med hygienen varje gång man kissar i början. Jag tyckte jag var jättejättenoga förra gången. Och ändå åkte jag på någon skit sist, 12 dagar efter förlossningen, med feberfrossa och elände, och mådde riktigt riktigt dåligt. Jag har ju egentligen aldrig fått svar på vad som hände – de hittade inget när de undersökte mig (syntes inget på ultraljud), men jag fick i alla fall penicillin. Hoppas jag slipper sånt den här gången. Men det är svårt att slappna av och tänka att det ordnar sig… känns liksom som att jag måste vara ändå noggrannare den här gången.

BM-besök: allt väl

Idag frågade faktiskt sköterskan mig om jag ville kolla urinen Och jag tyckte att ja, det verkar väl vettigt, med tanke på sist.
Men urinprovet visade idag inget noterbart.

Jag bad också om att få kolla Hb, eftersom det inte gjorts vid de två senaste besöken. Hb:t var 136 nu, så det har stigit påtagligt sedan sist (då 122). Detta trots att jag slarvar med järntabletterna (eller ja, glömmer att ta dem ibland). Så… jag tänker fortsätta slarva Tror själv ärligt talat att det räcker att jag tar varannan dag. (Jag frågade inte BM, för det var inte min vanliga, och det blev ett ganska summariskt besök – de har väl fullt upp när de ska täcka upp för varandra nu under semestrarna.)

Blodtryck: 113/74
Vikt: 88,8 kg
Hjärtljud: 132
Huvud: nedåt, ruckbart
SF-mått: 35

Som sagt var, det var inte min vanliga BM, och hon påpekade att SF-måttet kan avvika från kurvan när det är en annan person än vanligt som mäter, men jag tycker det verkade stämma bra in på kurvan.

Och så frågade jag om TENS-apparat. Jo, de hyr fortfarande ut. Men den var visst uthyrd nu (har de bara en?), till en tjej som är beräknad senare än jag… Verkar inte så lovande. Så hon tipsade mig om att hyra typ via nätet. Får väl kolla upp det.

Men jag vill inte ha era spådomar slängda på mig! Och ville jag det så skulle jag fråga själv.

Skulle säga hejdå till en kollega igår, inför ledighet och så. (En tant, en av de där i mina föräldrars generation.)

Och så vände hon mig om. Jag funderade på om hon tänkte ge mig en försiktig lyckospark ellr nåt sånt.

”Jo, men det ser ut som att det blir en påg till.”

Ursäkta, men jag har inte frågat dig. Jag vill inte ha dina spekulationer och spådomar. Jag är inte ett dugg intresserad av att få veta vad du tror och tänker. Håll det för dig själv. Låt mig slippa höra.

…sa jag förstås inte. För jag kom inte på vad jag skulle säga. Och det är så svårt att svara så där irriterat och bitskt som man skulle vilja göra till någon som själv tror sig vara hur trevlig som helst.

Och jag hatar att man ska behöva vara på sin vakt för sånt där – för det kommer alltid när man minst anar det. Jag vill inte behöva gå omkring med en bitsk kommentar färdig i munnen jämt. Risken är så stor att det liksom slår igenom och man blir bitter.

Just det, måste komma ihåg att fråga BM om det här med att hyra TENS

Den BM jag har den här gången är mycket sämre på allt sånt där.

Hon glömde att lämna moderskapsintyget till mig, så jag fick det en månad efter att hon hade skrivit på det.

Min förra BM frågade mig om jag ville gå på vattengympa, och skrev sedan remiss. Denna har inte nämnt vattengympan med ett ord – fastän jag skulle varit i MYCKET större behov av det den här graviditeten.

Och så vidare…

Och jag som tyckte att den förra ibland var virrig. Men den här verkar mer köra på rutin – på ett sätt som innebär att saker glöms bort för att hon gjort det så länge, eller nåt sånt.

Nå, måste påminna mig själv. Fråga omTENS, fråga om TENS, fråga om TENS…
(Tror dessutom att det är vikarie nästa gång jag ska dit.)

En månad till BF.

En ynka månad.
Eller en evighetsmånad.

Kräktes idag igen.

Svårt när man hostar så mycket slem…

En stund senare frågade en annan kollega

om magen sjunkit.
Jag vet inte, sa jag.
Det är så svårt att se sådant på sig själv. Men jo, jag har haft funderingar åt det hållet. Det känns lite mindre trångt upptill. Och något mer påträngande nertill (alltså mer känsla av att jag blir kissnödig för minsta lilla). Men som sagt var, jag vet inte.

”Du ser ut som om vattnet ska gå när som helst!”

sa en kollega nyss till mig.

”Näe, det är en månad kvar”, påpekade jag.

Annars är det varmt. Eller mest kvavt, tror jag. Och jag är less på att jobba. Nåt så fasligt.

För övrigt så kräktes jag i morse. Hade mycket slem att hosta loss, och så tog reflexerna överhanden. – Fast det är inte så länge sedan sist. Hände för knappt två veckor sedan också (eller när det nu var).

Idag är det rent löjligt

Förkylningen är ändå på väg åt rätt håll. (Snoret har ändrat konsistens och färg sedan några dagar, och ögonen rinner inte längre.) Så det är inte det det handlar om.

Men jag är så totalt slut, rent fysiskt. Varje litet steg jag tar är jobbigt. Ljumskarna vill inte vara med. Och jag orkar ingenting – verkligen. Varenda liten småsak känns mig övermäktig.

Jag hoppas verkligen det lättar en aning igen. Så här kan jag inte ha det en månad till