Monthly Archives: maj 2009

Ska man behöva ta sönder sig för att komma ihåg och tillåta sig att ta hand om sig själv?

En föredetta vattenpöl (efter murare som blandat bruk). Geggig mark, sluttande nedåt, precis vid sidan om bilen, där jag skulle sätta J på plats. En liten lätt halkning åt höger – med drygatiokilosklunsen på vänster arm. Rycker till i ryggslutet.
Just då gjorde det inte så ont, mer än de stunder jag satt i bilen.
Under dagen (detta hände vid typ 11?) har det varit rätt OK.
Framåt sen eftermiddag började det bli värre.
Ikväll har jag stundtals känt mig småfrossig, lätt illamående.
Nu är jag, på två alvedon, i närheten av människa igen – gråter inte, kvider inte.

FAN.

Och ÄNDÅ, ÄNDÅ, är det så jävla svårt att tillåta sig att säga ”jag gör inget mer ikväll än att ta hand om mig själv”.

Jag vill ha möjlighet att göra det som faller mig in. Det jag känner för, har lust till.

Nej, det handlar inte om några avancerade grejer.

Jag vill kunna sätta mig ner och ta det lugnt en stund när jag kommer hem. Kolla igenom posten, ta en kopp kaffe, bläddra i tidningen.

Jag vill kunna sätta igång en tvättmaskin när jag ser att det behövs. Inte fem timmar senare, när klockan är elva på kvällen och jag egentligen vill gå och lägga mig.

Jag vill gå på toa när jag behöver. Utan att först be om lov, eller vänta på lämpligt tillfälle, eller lösa en massa praktiska detaljer och sedan skynda mig järnet.

Jag vill kunna hoppa in i duschen, duscha och tvätta håret, när jag känner att jag behöver det. Gärna direkt när jag kommer hem från jobbet. Inte behöva planera flera dagar i förväg för vilken kväll det ska kunna tänkas vara möjligt att hinna med.

Jag vill sätta mig och läsa en bok för att jag har lust, inte tänka att ”Den där boken skulle vara kul att läsa, det ska jag försöka komma ihåg om fem år”.

Jag vill hinna se på TV. Utan att ta hänsyn till att barn ska nattas. Åtminstone något program skulle vara kul ibland. Utan att det är klockan halv tolv på natten, och utan att behöva springa iväg och ta hand om någon som vaknar.

Jag vill kunna sitta och prata med min älskade sambo, om allt och inget, utan att bli avbruten, utan att ha en sovande bebis på axeln, utan att vara ständig standby eller för trött för att orka prata, och utan att det gått spå många timmar att jag redan glömt vad jag ville prata om.

Jag vill kunna drälla ett litet varv på stan, utan att vara stressad på väg till tåget, utan att känna dåligt samvete för att sambon får vara ensam en timme till hemma när jag redan varit på jobbet hela dagen och utan att äta upp av de timmar jag inte ens har på flexen.

Jag vill kunna ta en normallång lunch med mina kollegor utan att känna att jag inte har tid.

Jag vill kunna gå ut och njuta av den trädgård vi har, andas in vårluft, titta på växter och höra fåglar, utan att känna dåligt samvete över att det tar tid jag inte har.

Jag vill kunna följa impulsen ”det här vill jag fixa/göra nu!” istället för att stenhårt prioritera det som MÅSTE göras (diska, tvätta, laga mat, betala räkningar, natta barn…).

Jag vill att ”Jag vill” ska vara ett relevant begrepp. Inte bara ”borde”, ”ska” och ”måste hinna”. Utan att jag, JAG, ska vara betydelsefullt. Att det ska finnas utrymme för MIG som person. Att det finns utrymme för spontanitet, för infall, för att leva.

Jag vill disponera min tid, ha rätten till min tid!

Men jag tror att min vilja sitter i skogen…

Han avskyr ögondroppar.

I princip är det omöjligt att få i honom dem. Den variant vi kör med, det enda som är i närheten av att funka, är att jag ammar honom och sambon ger dropparna. Då har hans huvud stöd mot mig.

Det känns förfärligt. Som att vi är jätteelaka mot honom, på gränsen mot misshandel, både fysiskt och psykiskt.

Dessutom är vi nu tvungna att väcka honom på morgonen, innan jag går till jobbet, för ögondropparnas skull. Det finns verkligen ingen möjlighet att få i dem om vi inte är två.

Hur fan gör de som är ensamstående???

Han står långa stunder nu.

Han kan ägna långa stunder åt att upprepade gånger resa sig och sätta sig, resa sig och sätta sig, resa sig och sätta sig… Helst tar han tag i en leksak och håller i händerna medan han reser sig, och så lägger han ner den, tar tag i den igen, reser sig igen, etc. Eller så reser han sig, klappar händer, sätter sig, reser sig, klappar händer sätter sig.

Han står med fötterna tätare ihop nu. Inte alls jättebredbent, utan mer så att det ser ut som en ”normal vuxen” eller vad man ska säga.

Och igår såg jag att han flyttade över tyngdpunkten på ena benet. Fastän han stod själv. Som om han kände på hur det kändes att flytta balansen utan stöd. Ett liksom första försök för att kunna våga ta ett steg utan stöd.

Igårkväll hade jag duschat honom efter en bajsblöja och torkat honom i vardagsrummet. Sedan ställde jag honom vid fåtöljen, hängde upp handduken och hämtade en ny blöja att sätta på honom. När jag vände mig mot honom igen, pratade han på för fullt. Det var helt uppenbart att han berättade något för mig. Och något i hans långa pratsalva eller något i hans kroppspråk, eller snarast en kombination därav, fick mig att titta till framför, nedanför, honom. Lika självklart som att han faktiskt sagt att jag skulle göra precis det.

Där var det en stor kisspöl Han hade uppenbarligen talat om för mig att han hade kissat

En stund senare stod han och grejade med dammsugaren. (Han gillar dammsugaren, och han gillar att dammsuga.) Jag gick ut i köket och hämtade något, och när jag kom tillbaka berättade han något igen.

Den här gången hade han kräkts lite på dammsugaren

Kliande ögon. Röda ögon. Irriterande ögon. Svullna, trötta ögon.
Så igår morse var sambon och Jonatan på jourläkarcentralen och fick ut utskrivet ögondroppar samt annat flytande antihistamin, med antagandet att det är pollenallergi och instruktionen att börja med dropparna och sedan ta det andra om det inte hjälper.
Ögondroppar är INTE kul.

Men trots irriterande eländiga ögon lyckas han charma alla han möter: inskrivningssköterskan på sjukan, den gamle mannen i entrén på Coop Forum och tjejen i kassan på macken