Jag har generaliserat ångestsyndrom. Jag oroar mig för saker.
Jag vill inte dö i ”den nya influensan”. Jag vill inte heller att min sambo eller mina barn ska göra det.
Jag är rädd.
Jag vill inte att någon av oss ska vara den där futtiga halva procenten som dör.
Nej, risken är inte stor.
Men med små risker funkar det så att jag EGENTLIGEN inte tror att det ska hända mig, och då måste jag liksom påminna mig om att jag faktiskt kan vara den som drabbas precis likaväl som någon annan, och då blir risken plötsligt väldigt stor, eftersom jag liksom måste visualisera det för att tro på det, och då blir det jätteverkligt. Jag intalar mig liksom på något sätt att jut jag/v ska drabbas, för att inte hamna i sitsen att jag inte oroat mig tillräckligt, för att inte behöva känna att jag inte tog det på allvar och skakade bort de. Så jag vacklar mellan någonsorts ”det där drabbar inte oss” och ”det där kommer att drabba just oss”. Sammantaget väldigt påfrestande.
Jag har ångest.
Jag är rädd.
Och som en konsekvens får jag någon sorts ansvarsångest.
Vad borde jag göra? Vaccinera eler inte? Hur göra med barnen? Äter vi tillräckligt med frukt och grönt? (Nej, det gör vi inte för tillfället.) Hur ska vi vara bäst rustade? Jag bryr mig inte tillräckligt om barnen och ägnar inte all tid åt dem – det borde jag ju göra ifall ifall att…
Blä.