Tid för oss två

Det är extremt sällsynt att vi har tid att umgås, bara han och jag.

Någon gång, någon kväll, efter att barnen somnat, finns det tid till att sitta bredvid varandra i soffan, utan att något mer akut nödvändigt behöver göras – som disk och tvätt. Fast för det mesta måste den stunden ändå användas till att reda ut saker som vi inte lyckas få prata om dagtid. Som praktisk planering av veckan eller hur man ska plocka ut föräldrapenning eller vem som ska göra vad eller när vi ska lyckas handla skor eller hyllor eller vad det nu är.

Bara umgås…? Nä, det är nästan omöjligt att nånsin hinna. Och skulle man ha en liten stund till det, någon gång kring halv tolv på kvällen, när man egentligen borde gått och lagt sig, så minns man ändå inte hur man gör. Umgås? Man skulle nog prata om något…? Vad pratar man om? Vad brukade vi prata om?

Jag tror det var förra julen. Ja, alltså, inte senaste julen, utan den för ett och ett halvt år sedan. Då fick vi pengar från min bror till att gå ut att äta, samt löfte om barnvakt. Och vid samma tillfälle fick vi pengar till bio, och barnvaktslöfte, av mina föräldrar.

Men jag var gravid. Jag hade verkligen ingen ingen ingen ork till att göra något utöver att försöka överleva var dag. Det skulle ha varit plågsamt att sitta och försöka hålla sig vaken på restaurang eller bio. Slöseri med pengar, när jag liksom inte alls ville. Så det fick vara. Och tröttheten varade hela graviditeten. Och sedan föddes ju lillplutt, och det gjorde inte saken mycket lättare, liksom. Så de där pengarna och barnvakterierna är fortfarande oanvända…

Ja, vi har varit ute en gång seda J föddes. Gått på JCS. Då var J 7 månader. Och det funkade över förväntan.

Det var dessutom mycket tidigare än vad vi gjorde något med S. Han var 10-11 månader när vi var på bio första gången.

Just nu är vi “till hälften” barnfria. S är hos mormor och morfar ett par dagar. Så igårkväll hade vi “bara” ett barn att ta hand om. Gud, så lugnt det var! Och samtidigt… så kunde jag liksom ana den där känslan, bli påmind om hur det kunde kännas UTAN barn. Och det var jobbigt att känna så. Att känna längtan efter att bara vara vi två, själva, en kväll. Bara vara hemma och typ laga mat – TILLSAMMANS! Småprata, kramas, prata i hela meningar, ta det i vårat tempo. Sitta där i varsitt hörn av soffan och läsa något, dricka te, lyssna på musik. Innan man är så trött att man blivit en zombie. Eller fixa något av allt det där man vill fixa men aldrig hinner eller kan. Bara sätta igång, utan att behöva planera och brottas med barn.

Jag saknar det!

Men usch, så FÅR MAN INTE TÄNKA. Eller ens känna.

Dels är det inte PK Har man skaffat barn så SKA man vilja vara med dem dygnet runt året runt tills de är 20 år.

Dels skrämmer det mig. Det finns en rädsla för att om jag längtar efter och önskar att få vara utan barnen någon dag eller så, så kommer det att hända något hemskt och jättedåligt, bara för att… Katastroftankar och ödestro. (Nej, jag tror ju inte så. Inte egentligen. Fast jag vågar inte ändå…)

Nå, de blir ju större. Om några år kanske man kan lyckas sitta ner tillsammans ändå? Eller åtminstone lyckas utnyttja barnvakteriet :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *