Smink och rakning

Jag fick mitt första smink i julklapp, av mamma. Jag kan kanske ha varit 14 eller 15 år. Det var många små paket, med en liten penna eller mascara eller annat i varje paket.

Jag hade inte önskat mig det. Inte väntat mig det heller. Jag blev förvånad. Eller kanske mer förbryllad. Och besviken. Inte besviken som i principiellt eller så. Utan besviken på det sätt man blir när man får saker man bara inte är intresserad av, när man inser att man kunde fått något annat istället. Meningslösa saker som man ska låtsas bli glad över.

De låg länge oanvända. Jag sminkade mig inte, jag hade inget intresse av att sminka mig, jag förstod inte alls poängen.

Det som slutligen tvingade mig att börja var dansföreställningar. Skulle man stå på scen behövde man smink. (Och ja, det är helt riktigt – i stark scenbelysning blir man ruskigt blek utan smink.)

Jag erkände som det var: jag kunde inte sminka mig. Alls. Hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Det kändes pinsamt, men jag erkände.

Helt uppenbart trodde man mig inte ändå. Det verkade som att det var något många sa – som en ursäkt för att man inte tyckte man var bra på det – men ingen kunde verkligen tro på att jag inte kunde för att jag aldrig hade sminkat mig.

Till slut lärde jag mig i alla fall. Med tiden blev jag så bekväm att jag faktiskt sminkade mig ibland privat också – i alla fall enstaka gånger till fest.

Med tiden lärde jag mig till och med att våga leka, och ritade stjärnor och månar med kajal i ansiktet.

Allt det där är länge sedan nu. I samband med senaste graviditeten slängde jag allt kvarvarande smink – det var ändå ett antal år sedan jag senast använt något av det. Och fortfarande fanns mina första kajaler och ögonskuggspennor kvar (men mascara har jag nog gjort av med ett par-tre stycken).

Rakning är ungefär samma historia. Jag fick en rakapparat, typ i födelsedagspresent. Senare än sminket, tror jag. Jag hade inte önskat mig, ville inte ha, såg ingen poäng med. Den blev liggande. Min två år yngre kusin fick syn på den någon gång när hon hälsade på och undrade om hon kunde få låna den. Visst. Jag använde ju inte den.

Jag tror att det även i det fallet slutligen var scenframträdanden som fick mig att börja. Man står inte på scen i ärmlös dansdräkt med stora tofsar i armhålorna (om man inte har en särskild agenda). Fast under lång tid nöjde jag mig för det mesta med att klippa håret i armhålorna (inte raka).

Och ja, under någar år hände det faktiskt att jag rakade framsidan på smalbenen, och ibland bikinilinjen.

Min första rakapparat skrotades för ett par år sedan. Jag tröttnade på att batteriluckan var trasig och måste hållas fast med handen.

Numera rakar jag armhålorna enstaka gånger då och då. Sällan jag orkar bry mig… Men ja, nu när sommarklänningarna åker fram så gör jag ett halvhjärtat försök. I ärmlösa kläder trivs jag bättre utan alltför mycket hår under armarna. Men de flesta skulle säkert fortfarande tycka att det är alldeles för mycket hår kvar ;-)

One response to “Smink och rakning

  1. Pingback: » ”…som vi alla vet…” Sanne skriver

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *