Tankar om genus

Jag vill inte begränsa mina barn. Det är en grundläggande tanke.

En del av de som motsätter sig genustänk i uppfostran hävdar att “jamen de allra flesta flickor är si och de allra flesta pojkar är s唝.

Jag tror visserligen inte att de har rätt i detta. Jag tror att variationen är ganska stor – för att inte säga mycket stor – inom vardera könet. Jag tror likheterna är mycket större än skillnaderna. Om man har en normalfördelningskurva för hur kvinnor/flickor/tjejer är och en för män/pojkar/killar (hur man nu skulle kunna ha bara en kurva för vardera, med tanke på hur många olika aspekter och egenskaper man kan prata om – men i alla fall), så tror jag att mittpunkten visserligen inte hamnar på samma punkt, men överlappet mellan de båda kurvorna är STORT, och bara ganska få individer hamnar helt utanför det motsatta könets kurva. (Blev det begripligt, eller måste jag rita?)

Men om vi nu ändå bortser från detta. Om vi ändå antar att det bara är låt säga en av hundra pojkar som gillar rosa, en av tusen pojkar som gillar att pyssla, en av tiotusen tjejer som gillar att meka med bilar.

Det räcker.

Min grundläggande princip är att inte begränsa utifrån vilka fack människor stoppas in i. Och kön är det absolut dominerande facket man stoppar människor i (i alla fall i vårt land), och dessutom från extremt tidig ålder.

Jag vet hur det är att placeras i fack som inte stämmer med mina intressen och mina åsikter. När omgivningen antar – och kräver – och man ska vara på ett visst sätt utifrån den grupp DE placerat en i.

Om man inte begränsar barnen utifrån exempelvis kön, utan låter dem välja fritt från hela skalan av intressen och “smak”, så kan de utveckla sig själva, bejaka sig själva, och MÅ BRA.

Även om 99 procent av pojkarna mot förmodan skulle välja typiskt stereotypt pojkigt, av själ och hjärta, så är det jobbet värt att den hundrade också får välja som HAN vill.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *