Monthly Archives: september 2011

Varför folk är rädda för att ha en åsikt – några reflektioner

Jag läser det här (jag fick länken av en vän). Och jag funderar. Och så kommer jag på att en anledning kan vara att man faktiskt inte orkar med att behöva argumentera intill döden för sin åsikt. För idag är det så många som är övade i att argumentera (och det är förstås bra). Och rätt många är också bra på att hitta någon sorts länk som backar upp deras åsikt. (Däremot är kvaliteten på länken/”källan” ofta tveksam, vilket ju bara ger mer jobb åt den som ska argumentera emot. Och så ska man ju aldrig ge sig – så har man väl gett sig in i diskussionen så finns liksom inget slut. Och då vågar man inte ens börja. I alla fall gäller det ibland mig.

Ja, och så finns det nog en koppling till det här med att ju mer man lär sig desto mindre säker är man. (Vad heter nu den effekten?) Vilket innebär ett övertag redan från början för den som kan minst. Så de som kan mer ger sig mindre gärna in i diskussionen.

En annan del av det handlar om att det anses fult att kritisera. Argumentera emot är OK – men inte att säga att någon har fel eller gör fel. Speciellt inte om man faktiskt pekar ut en person eller en grupp. Ska man framföra kritik så måste man vara vag eller skylla på något annat än en människa – ett företagsklimat eller en naturlag till exempel. Eller ha extremt väl på fötterna. Att kritisera är helt enkelt inte politiskt korrekt ;-) (nu snurrar vi in oss här), eller i alla fall, den som vill göra ”på rätt sätt” undviker gärna att kritisera.

Ofta har jag dessutom upplevt att det finns ett märkligt tryck som kommer inifrån den egna familjen eller de egna sammanhangen. Där ska man hålla ihop och tycka likadant, eller i alla fall inte kritisera varandra. Är det någon det inte är OK att kritisera eller ifrågasätta eller ens diskutera så är det den egna familjen eller släkten. Även om det sköts helt ”internt”.

Jag har dessutom sedan barnsben haft problem som berott på det inte är OK att jag framför mina åsikter ”offentligt” eller ute bland folk, om mina åsikter varit obekväma och/eller inte delats med hela min familj. Det har till exempel handlat om när jag ifrågasatt (på diskussionsnivå) något någon annan sagt, eller inte rakt av accepterat vad jag tycker är fördomsfulla, dumma, olämpliga eller felaktiga uttalanden från andra. Ofta om miljö, men även om annat. Av någon outgrundlig anledning verkade/verkar min familj (och andra) anse att de på något vis behöver stå till svars för det jag tycker och säger och att jag därför inte alls ska uttala mig om inte de delar min uppfattning – eller om de inte vill behöva ta en diskussion. Jag tyckte (och tycker) att jag som tonåring var fullt berättigad att ha en egen åsikt och framföra den och stå för den, likaväl som jag har det idag.

Det är faktiskt inte så himla kul att bli familjens eller släktens svarta får. Det ska gå rätt långt innan man helt slutar bry sig om den problematiken, hur gärna man än vill stå upp för sig själv och vara sig själv. Det är inte kul när en enkel fråga leder till familjegräl där jag blir den som är skyldig för att någon annan inte vill svara och inte vill diskutera utan bara lägga locket på jämt.

Om vi återgår till det ursprungliga inlägget, så finns det också en liten bit av det, tror jag, som handlar om ren rädsla. Jag säger inte till den som står och röker i busskuren eller som cyklar på trottoaren, för att jag faktiskt är lite rädd att bli nerslagen. Det händer ju uppenbarligen ibland. Och likaså finns en risk att bli uthängd på mindre trevliga forum för saker man skrivit.

Det är tyvärr inte ofarligt att ha en åsikt.

Och så kan jag inte låta bli att fundera över avslutningen av ruuthas inlägg:

Tänk om! Tänk om alla istället skulle öva sig på att försöka bry sig lite mer istället för att låta bli? Våga vara de feminister, idealister som de (ofta) påstår sig vara? Det skulle jag vilja se. Då skulle jag bli inspirerad. Då skulle jag kanske också våga.

Ja… Tänk om alla skulle vänta på att någon annan skulle våga först. Är det kanske det som är problemet?

Läs också Om att ta ansvar och vara präktig där jag skrivit om ungefär samma ämne som ruutha.

Varför lyssnar de inte på mig?

Jag tycker det är höst. SMHI tycker inte det.
Varför lyssnar flugorna på SMHI?

Till alla rökare

Nu blir det reklam! För här kommer lösningen på era problem :-)

(Ibland är det någon nytta med Facebookreklamen, märkligt nog. Intressant att det var just detta jag skulle finna intressant – jag som aldrig har rökt.)

Skadad

Jag blir irriterad på att det inte går att trycka ”gilla” på andras kommentarer när jag läser bloggar.

Och på att det bara går att skicka trackbacks till bloggar – inte till andra texter och sidor.

Underbetyg åt svenska barnmorskor

Aftonbladet skriver att gravida kvinnor hellre ställer frågor på forum på nätet än till sin barnmorska på MVC.

Jag förstår precis varför. Jag har ju själv i stor utsträckning gjort likadant under mina graviditeter.

Barnmorskor på MVC är, efter vad jag uppfattat, generellt sett dåligt pålästa och uppdaterar sig inte i tillräcklig utsträckning med nya rön. Det är inte alls ovanligt med felaktiga råd. Några exempel:

  • Maten. En viktig sak att tänka på under graviditeten är vad man äter. Dels för att få i sig vad man själv och barnet behöver. Men kanske viktigare (om vi kan anta att de flesta redan innan graviditeten har ett hum om hur man äter nyttigt) för att undvika sådant som är extra farligt under graviditeten. Tyvärr förmedlar många barnmorskor gamla råd som står i strid med det Livsmedelsverket går ut med eller som baseras på deras eget tyckande – helt utan vetenskaplig förankring.
  • Behov av kunskap om diverse funderingar under graviditeten. Kan jag fortsätta träna det här? Är det OK att få massage? Får jag bada i simhallen? Dessa och liknande frågor får du olika svar på beroende på vilken barnmorska du frågar. Och ofta verkar BM:s svar vara baserat på hörsägen, på hennes egen åsikt eller på vad hon vilt gissar i stunden. Ställer man istället frågan i ett föräldraforum så får man ofta flera olika svar som kan vägas samman, viktas utifrån vilket förtroende man har för dem som svarar – och ofta får man en länk till en säkrare källa, alltså i praktiken mycket bättre underlag än man skulle fått hos barnmorskan.
  • En del barnmorskor hänger inte med, läser inte på nya rön, och fortsätter att ge gamla, dåligt underbyggda råd, som faktiskt kan vara förenade med livsfara för mamman eller barnet. Fruktansvärt många BM säger till exempel fortfarande till ALLA gravida (eller gjorde i alla fall för ett par år sedan) att ta järntillskott i slutet av graviditeten. Visst, många gravida behöver det – för att deras Hb sjunker. Men hos en del gravida sjunker inte Hb:t – hos en del stiger det till och med. För dem som har högt Hb eller får det under graviditeten är det mycket farligt att ta extra järn. Det händer att barn dör i slutet av graviditeten på grund av detta. Man ska alltid kolla Hb innan man rekommenderar järntillskott!
  • Det finns tyvärr många många exempel på att blivande mödrar oroat sig för att barnet i magen rör sig mindre, och då har fått lugnande svar från sin barnmorska om att många barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att det inte är något att oroa sig för. Det är inte sant! Och tyvärr har detta i många fall lett till att barnet ifråga dött. Istället hade mammans oro kunnat tas på allvar och barnet hade kunna räddas.

I de två sista exemplen vågar jag nog säga att olika gravidforum på nätet – där föräldrar med tidigare erfarenhet kunnat svara utifrån sin erfarenhet och utifrån den vidare kunskap de sökt – har räddat liv. Troligen många gånger.

Det verkar på många sätt saknas nationella riktlinjer för vilka råd en barnmorska ska ge. När det gäller fosterrörelser pågår ett upprop på Facebook.

En annan viktig faktor är att det ofta är ont om tider hos barnmorskor. Många oroliga och nyfikna förstagångsgravida får vänta framåt vecka 14 eller däromkring innan de får träffa en barnmorska. Vad ska de göra fram till dess?

På det stora hela taget vet man att ens oro eller frågeställningar inte alltid tas på allvar av barnmorskor. Risken att ens oro viftas bort är stor. På nätet kan man ofta hitta någon som funderat i samma banor och som kanske haft skäl att leta vidare information. Eller i alla fall någon som är beredd att lyssna.

Jag tycker att gravidforum på nätet är bra och viktiga. De ger möjlighet till erfarenhetsutbyte och kan hjälpa till med kunskapsspridning när den källa som borde räcka inte gör det. Men självklart ska man, som alltid på nätet, inte utgå från att all info är korrekt (men det är den ju inte hos BM heller) och noga välja vem man litar på. Samt i möjligaste mån dubbelkolla informationen och allra helst leta reta på ”riktiga” källor. På nätet vet man ju att man ska göra det. Med sin BM borde man kunna lita på att inte behöva dubbelkolla…

____________________________

Allt ovanstående baseras förstås på min egen lilla erfarenhet (ett par barnmorskor) och framför allt på vad som framkommit i många många diskussioner jag deltagit i eller läst på nätet.

Jag ska väl tillägga att jag vet inte hur det är idag. Min minsting är ju tre år nu, så de senaste åren har jag inte deltagit så aktivt i graviditetsdiskussioner på nätet. Men det skulle förvåna mig mycket om det skett någon drastisk förändring hos barnmorskekåren.

Och ja, ungefär samma sak gäller när barnet väl är fött. Visserligen finns det nog oftare (min uppfattning) klara riktlinjer för hur BVC ska gå tillväga. Men å andra sidan verkar det vara ännu fler bland BVC-sköterskorna som predikar sitt eget evangelium och ger råd utifrån sina egna åsikter snarare än utifrån senaste forskningsresultat :-) Jag upplever att det är färre som har förtroende för sin BVC-sköterska än för sin MVC-BM.

Det som slutligen fått mig att överge föräldraforumen på näten, trots allt gott de gett mig, är inte bristen på faktakoll, utan allt skitsnack och alla bråk i trådarna. (Samt att jag inte känner något större behov längre.)

Ryska spammare?

Jag vet inte riktigt vad det är som är så spännande med det här inlägget, men det fortsätter hela tiden att locka många kommentarsspammare. Väldigt många av dem skriver på ryska (?).

Kan någon förklara?

Vaddå bokhyllan i singular? :-)

Tydligen är det poppis att visa upp sin bokhylla i olika bloggar för tillfället.

Ni kommer inte att få några bilder av mig :-)

Men det jag fascineras över är just att det står ”Min bokhylla” (min kursivering). Alltså singular.

Vi har många bokhyllor (och de är förstås gemensamma): två i vardagsrummet, två i kontoret (fast där är det bara böcker i övre halvorna, och pärmar och sånt nertill) och tre (tror jag?) i studion. Och så en liten i köket. (Sedan har förstås barnen också egna bokhyllor.)

Och hade vi haft plats för fler bokhyllor så hade det stått fler bokhyllor här. För det står ett antal lådor med böcker i uthuset, och det står lådor med böcker på golvet i vardagsrummet, och det ligger böcker ovanpå de stående böckerna i hyllorna… Och ibland gör vi några små försök att lämna iväg lite till loppis, eftersom vi drunknar i böcker – men det är svårt.

Ämnen? Filosofi, religion, biologi, miljö, arkeologi, husrenovering, hobby, barn, jämställdhet/feminism, och en hel massa annat. Plus förstås skönlitteratur.

Dessutom har vi för det mesta högvis med låneböcker.

Kan nån förklara för mig?

Sen eftermiddag. Stooor, nästan tom, parkeringsplats utanför skola. (Vi snackar plats för kanske fyrtio bilar, varav en eller två platser är upptagna.)

Bil kommer. Bil parkerar med högra halvan av bilen på handikapprutan och vänstra halvan utanför parkeringsrutan, på det som inte är en parkeringsruta utan mitt framför gångvägen in/ut från parkeringen (där man alltså inte får parkera).

(Nej, jag har inte kollat om vederbörande har tillstånd att parkera på handikapplats. Jag har goda skäl att inte tro det. Men det är sant, jag VET inte.)

Eller för den delen, samma parkeringsplats, ungefär samma antal bilar (fast det är irrelevant). Bil står parkerad, ingen i den – men motorn står på. Bilföraren har uppenbarligen lämnat bilen igång medan hen följer barnet in på skolan en bit bort. Och nej, det är inte vinter och kallt så det finns inga sådana skäl att låta bilen stå igång. (Fast jag tcker man stänger av motorn när man går ifrån bilen i flera minuter – även om det är 20 minus.)

Fiskblock och portioner

Det är spännande det här med hur storleken på matförpackningar styr vårt matintag.

Som exempelvis fisk.

Ganska mycket av den fisk vi äter är ”fiskblock”. (En viktig anledning är att färsk fisk här huvudsakligen säljs i fiskbilar, som står på ett torg en dag i veckan på en tid anpassad till hemmafruar och pensionärer – till exempel 9-13 eller 13.30-14.30 – vilken normal arbetande människa har möjlighet att handla vid den tiden?)

Fiskblock är i princip alltid på 400 gram.

När två vuxna personer har ett hushåll ihop är 400 gram en ganska vettig mängd. Rimligen blir det lite över, om man inte är jättehungrig, men ändå, en ganska vettig mängd.

Med ett barn – till och börja med ett litet barn – är 400 gram alldeles utmärkt.

Med två barn – där det första barnet faktiskt börjar bli ganska stort och ibland äter lika mycket som mamma och pappa (och gillar fisk lika mycket som dem) såär 400 gram väldigt lite. Det tycker till och med mamman, som trots allt jobbar på att man ska minska intaget av kött och fisk.

Å andra sidan, två paket – 800 gram – är alldeles för mycket. Onödigt mycket i alla fall. Visst, man kan göra lunchlådor om det blir rester. Fast det tror jag ju inte det kommer att bli. Det kommer att ätas upp. För fisk är gott. Vi kommer allesammans att äta mer än vi borde.

Så då får man trolla så att det ska funka med 400 gram.

Men det börjar kännas ruskigt lite…

Olika karaktär hos olika kulörer av linoljefärg

Igår fortsatte jag verandafixandet:

  • målade lite grönt på insidan av några lister (som har hållit de provisoriska plywoodskivorna på plats och på sikt ska sitta på utsidan av fönstren), samt kompletterade grönt på några andra ställen, bland annat målade över de skruvhuvuden som utifrån håller fast reglar för den invändiga panelen :-)
  • oljade den invändiga panelen (eller i alla fall de delar som hunnit komma på plats), samt kompletteringsoljade på en del gröna ställen. (Med linoljefärg kan man göra så: när färgen börjar bli lite matt och trist så kan man bättra på med en omgång ren linolja.)
  • målade ett lager blått på insidan av de smala fönstren. (Nu har de alltså två lager grönt på utsidan och ett lager blått på insidan.)

Jag gillar det här att olika kulörer av linoljefärg har så olika karaktär. Och då menar jag inte kulören i sig, men karaktären hos färgen. Det är väldigt olika att måla med den kromoxidgröna, den ultramarinblåa och den zinktitanvita. Olika konsistens, olika viskositet, olika sätt att hantera penseln. Svårt att riktigt förklara – men de ÄR olika!