Jag vet att jag ska betrakta det som otur, det här med ryggen. Jag hade lite småont i rygen, jag hade böjt mig en aning framåt och just då hostade jag, och så sträckte det till på nåt vis och blev massor värre.
Det är sånt som händer. Det är inte mitt fel.
Men det är skitsvårt För jag ser allt som orsak och verkan. Speciellt när det gäller mig själv. Saker ”händer” inte bara, de händer som en effekt av något annat, och så vidare bakåt. Som dominoeffekter och sånt.
Och det finns ju en hel massa saker som lett fram till det ryggonda.
- Stress och röra på jobbet: för mycket att göra och för dåliga möjligheter att prioritera. Jag spänner mig, biter ihop och jobbar på.
- Många små och stora konflikter med barnen. Jag spänner mig och reder ut det.
- Målning av fönster i obekväm ställning och kyla och drag.
- För mcket jag vill göra och för lite vila.
För att nu bara nämna några.
Ja, en hel del av det handlar om andra. Men skylla på andra får man ju inte göra. Om jag har för mycket och en ohanterlig situation på jobbet så ska jag ju säga ifrån och göra något åt det. Inte bita ihop. (Fast det handlar om en övergående situation, det är därför jag kört på.) Och barnen… dem får jag ju inte skylla på. Och om de är jobiga så slår det ju tillbaka på mig ändå – det är säkert jag som bemött dem fel.
Så… jag jobbar på att acceptera att det är sånt som händer. Men det är ju så svårt.