Monthly Archives: november 2011

En köpfri dag är en jättebra idé – men inte just på första advent

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag skriver mycket om konsumtion. Om hur viktigt det är att inte köpa saker man inte behöver, och att välja rätt produkter, både vad gäller tillverkningens effekter och effekterna av produkten, när man faktiskt köper något. Jag betonar att vi inte ska slösa med de resurser vi har utan hushålla, och jag skriver om återbruk och återvinning. Och så vidare.

Och ja, jag gillar idén med en köpfri dag. För även om det viktiga arbetet görs genom små beslut varje dag – att ständigt ständigt tänka igenom alla små och stora köpbeslut, så är det bra att ibland manifestera lite extra, för att en idé eller princip ska få större uppmärksamhet och synas bland vanligt folk.

Men jag gillar inte valet av dag.

Den köpfria dagen förläggs nämligen till första advent. (Eller strikt talat till sista söndagen i november – vilket i år och många andra år sammanfaller med första advent.)

Ja, det är nogsamt uträknat. ”En köpfri dag är medvetet förlagd till en av årets största shoppingdagar för att det ska bli någon utmaning att tala om” kan man läsa på bloggen En köpfri dag.

Det gör mig arg.

För mig är första advent julskyltningssöndag. Det man gör då är att man åker in till stan, går och tittar på julskyltning, lyssnar på sång, tittar på hantverk. Kanske köper en krans att hänga på ytterdörren eller en påse hembakat av några skolbarn. Blir bjuden på glögg och pepparkakor. Smiter inom den lilla världsbutiken när man för en gångs skull befinner sig i stan och köper lite te eller kryddor. Och ja, enstaka år har det hänt att någon julklapp har köpts den dagen – men det hör till undantagen. Och kanske stannar vi på vägen hem och köper med en flaska glögg att dricka av hemma, eller köper med några ljus till ljusstaken.

Utgifterna den dagen är små. Och går till saker som ur ett konsumtionshänseende är förhållandevis vettiga. Så varför i hela fridens namn ska jag avstå från att köpa just den dagen?

Nä. Det kommer jag inte att göra. Bara tanken gör mig arg.

Mitt förnuftiga köpbeteende försöker jag ha med mig hela tiden. Men ta inte bort min möjlighet att få njuta av glögg och pepparkakor på skyltsöndagen – en av de få gånger jag faktiskt går omkring på stan bara för att det är mysigt.

När bara den ene vabbar – i teorin, men inte i praktiken

För mig är det en självklarhet att båda föräldrarna ska dela ungefär lika på föräldraledigheten. Det har vi också gjort. Vi har plockat ut ungefär lika många dagar och varit lediga ungefär lika mycket. Och numera har vi dessutom båda gått ner i arbetstid. – Men i statistiken är det min deltid som syns som betald föräldraledighet. För det är bara jag som fyller upp med lägstanivådagar. Det är nämligen jag som har störst nytta av dem, SGI-mässigt. (Jag återkommer till det.)

Likaså tycker jag det är självklart att båda föräldrarna ska vabba ungefär lika mycket. Och det gör vi också. Vi håller visserligen inte exakt koll på dagarna, men på ett ungefär. Vi kollar av i kalendrar vem som just då har svårast att vara borta från jobbet, och så försöker vi se till att det ska jämna ut sig ungefär i längden.

Men i statistiken är vi ett av de där paren där mamman plockar ut all vab (eller strikt talat all tillfällig föräldrapenning,som det heter när man får pengar av Försäkringskassan för att vara hemma med sjukt barn).

De dagar min man vabbar kommer aldrig till Försäkringskassan. Det är ingen idé att han vabbar ”på riktigt”. Enda skillnaden är att han får mindre pengar. Men han måste likförbaskat göra allt sitt jobb. Hinner han inte när han är hemma med sjukt barn, så får han jobba ikapp (ofta på nätterna) senare. Alltså vore det en ren förlustaffär för honom att söke tfp.

Det är visserligen ingen som gör mitt jobb heller när jag inte är där. Inga vikarier eller så. Men i de flesta fall innebär det att jag får skjuta upp saker och prioritera hårdare. Och kanske jobba över någon gång. Men inte att jag måste jobba igen alla de timmar jag missat.

Men som sagt var, statistiskt innebär det att det alltid alltid bara är jag som är hemma när våra barn är sjuka. (Dessutom innebär det att min man jobbar för mycket. Det är en större nackdel. Och ja, det är en dålig lösning det här :-))

Och som sagt var, eftersom min man inte plockar ut någon tfp (och inte heller sjukpeng i normalfallet) så vinner han inte så mycket på att fylla upp sin deltid med lägstanivådagar.

*peppar peppar*

Bara för att man blivit förälder ska man plötsligt bli übersocial

Jag är som person inte extremt social. Eller ja… Jag gillar att ha folk omkring mig ibland. Jag gillar att det finns kontaktytor, möjlighet till kontakt när jag känner behovet och vill. Och ibland kan jag tycka det är skitkul mwed stora fester och massor med folk.

Men jag har ett oerhört stort behov av att vara själv en del av tiden. Rå mig själv, styra själv, göra saker själv, vara för mig själv. Självständig. Ensamvarg.

Det betraktas generellt som lite konstigt, lite märkligt och udda. Men ändå okej. Sån kan man vara, liksom. Folk är olika, det får man vara. Och så vidare.

Men så får man barn. Och DÅ plötsligt är det inte okej längre. Plötsligt är man placerad i facket FÖRÄLDER. Och alla föräldrar är, eller ska vara likadana. Passa in i mallen. Visst, man kan ha lite olika klädsmak och heja på olika fotbollslag, men i övrigt ska man vara lika. Till exempel ska man plötsligt älska att vara social.

Ja, dels då social med andra föräldrar. Fika, gå barnvagnspromenader, gå på föräldraträffar, babysim…

Men det värsta kravet kommer från bebisen (inte minst genom att omgivningen anser sig ha rätt att ställa krav å bebisens vägnar). För efter månader av ansträngning för både kropp och psyke när man inte kunnat vara sig själv (ja, jag snackar graviditet), så står man plötsligt där med ett knyte som kräver ens fulla närvaro i varje ögonblick.

Eller ja, det gjorde i alla fall jag. Min första hade som bebis ett extremt socialt behov. Han krävde min närhet och mitt engagemang precis hela tiden. De flesta bebisar har behov av närhet, men en hel del bebisar sover mer än min gjorde och är nöjda i alla fall korta stunder på egen hand – på en filt eller liggandes i en vagn medan mamma eller pappa kör vagnen.

Våra behov kom alldeles på tvärs. Jag, som redan normalt har ett stort behov av det som kallas egentid (eller ja, det är ju först när man blivit förälder det kallas det. Innan dess är det bara vanlig tid), hade efter graviditeten ett uppdämt behov av att få vara mig själv. Han hade ett stort behov av att vara nära och av att jag skulle roa honom, att det skulle hända något hela tiden. (Det är bara att inse: det är hans personlighet. Han har fortfarande ett väldigt behov av att vara tillsammans med någon, och fortfarande ett väldigt behov av att det ska hända saker hela tiden, annars blir han uttråkad, klättrar på väggarna, börjar göra ljud och så vidare.)

Det är förstås inget konstigt att en bebis har närhetsbehov, och även om min bebis behövde det mer än genomsnittligt, så är det självklart inget snack om att det var jag som måste anpassa mig och ta hänsyn till hans behov mer än mina (men ändå försöka hitta sätt att ta hand även om mig).

Men se DET är inte accepterat. För nu hade jag ju blivit FÖRÄLDER. Och alldeles oavsett mina tidigare behov, så måste jag ju inse att nu, som FÖRÄLDER, så var det min plikt att älska att umgås med min bebis. Från det ögonblick jag blev förälder måste jag, som genom ett trollslag, vilja vara med min bebis dygnet runt, vecka efter vecka och aldrig tröttna på det. Att tycka annorlunda som förälder är att vara konstig på ett felaktigt och otillåtet sätt. Att känna behov av egentid var att vara bortskämd, inte ha fattat vad det innebär att vara förälder, ja rentav att vara olämplig som förälder.

…när det ju som sagt var var en fråga om personlighetsskillnadskrock, som höll på att ta knäcken på mig. Och det har tagit mig ungefär ändå tills nu att komma på det. För det är inte så lätt att tänka klart när en hel värld talar om att an är fel, fel, fel och att man helt enkelt inte alls får känna så.

Ibland är återbruk och resurshushållning mysigt.

De senaste dagarna har vi gjutit ljus inför den stundande julen. Som råvara har vi gamla sparade ljusstumpar och ljus som gått sönder. Istället för att slängas kommer de till nytta. (Och ja, jag inser att det går åt energi till att smälta stearinet och paraffinet, men någon sorts miljönytta måste det ändå vara. Utöver myset.

Paketkalender och konsumtionssamvete (tankar från hon den där mamman som tänker för mycket)

Jag är uppvuxen med paketkalendrar till jul.

Hemma fanns det två stycken. En korsstygnsbroderad bonad, en massa tomtar och annat på röd botten, och så 24 fastsydda plastringar som det knöts fast paket i. Och en som mamma hade sytt av diverse tyglappar: ett höghus med ett antal fönster (och dörrar, skorstenar och annat) i allsköns avvikande tyger som var fickor – totalt 24 stycken.

Båda användes. Både jag och min bror skulle ju ha småpaket varje dag, från 1 till 24 december.

Dessutom fanns det paketkalender hos dagmamman; den var av samma princip som den första jag beskrev, med ringar att knyta fast paketen i. Och i den hängde det många paket. För varje dag fanns det lika många paket som det den dagen fanns barn hos dagmamman, inklusive hennes egna två. Eftersom mamma jobbade halvtid, på schema, så var vi inte hos dagmamman alla dagar, men de dagar vi var där fick vi alltså paket både hemma och hos dagmamman.

Det var ju förstås mest småsaker. Enkla änglar och tomtar att hänga i julgranen, blyerstpennor och suddin. Men ändå, det var spännande och uppskattat.

Vi har fått ta över lapphuset från mamma. Första gången det användes här var julen för snart fyra år sedan, när vi bara hade ett barn (i alla fall utanför magen), då knappt fyra år gammal.

Och… tja, det känns mer komplicerat nuförtiden. Jag vet inte om det är jag eller barnen som ställer högre krav nuförtiden :-) Det känns ju slösaktigt att ge en massa skräp – inte vettigt för miljön. Och därför ska det vara vettiga saker, helst varje dag. Men då blir det dyrare, och större saker. Och då blir barnen mer bortskämda.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inget sätt att göra rätt och bra på. Hur jag än vänder och vrider på huvudet så får jag dåligt samvete – det blir fel på minst en av aspekterna miljö/resurser, kvalitet och kostnad/bortskämdget.

Men visst, kalendern var uppskattad.

Ett par år senare hade vår legotokiga unge upptäckt det här med legokalendrar. Han fick välja mellan paketkalender och legokalender, och valde legokalender. På ett sätt en besvikelse, för det är ju mysigt att fixa och dona med att välja och slå in de där småpaketen,men samtidigt skönt att slippa allt vändande och vridande för att kunna få till det bästa möjliga trots alla dåliga samveten och aspekter.

Året därpå – alltså ifjol – körde vi paketkalender, för första gången till både barnen. Och med mammans samvete ännu mer ansträngt av alla samveten kring konsumtionshets, skräp, kvalitet, kostnader och bortskämdhet. I år har storebror valt att det ska bli legokalender (och jag har strikt talat inte frågat lillebror – det blir helt enkelt så.) Vi får se hur det blir nästa år.

Det är svårt det här med mysighet, pyssla om och skämma bort lite lagom när man tänker för mycket och har insett en massa. Och jag antar att jag för över ganska mycket dubbla känslor till mina barn. Helst vill jag ju behålla paketkalenderkonceptet, men fylla den med bra, små, billiga, miljövettiga saker som kan inspirera dem på ett bra sätt. Men tyvärr står det still i mitt huvud. Ja, alla idéer välkomnas – men var beredd på att de kommer att genomgå en hård prövning av en nitisk och kritisk domare: jag.

Det här är inlägg nummer tusen i den här bloggen

Det ger mig lite prestationsångest. Nummer 1000 – då bör jag ju skriva något extra genomtänkt och klokt. Och därför ligger det liksom i vägen och hindrar mig från att skriva. För jag kan ju inte slarva bort nummer tusen på vad som helst.

Därför skriver jag nu ett ickeinlägg. Så att jag blir av med nummer tusen och kan komma vidare.

Och dessutom är det ju inte nummer tusen i den här bloggen, strikt talat – för det är ju inklusive alla inläggen, och rätt stor del av dem är skrivna i tidigare bloggar och överflyttade hit.

 

Vi har en glasveranda!!

Fönstren sitter på plats. Vi har en glasveranda.

Okej, vi har två :-) Den andra har vi ju inte alls börjat renoverandet av.

Och den vi har renoverat på är ju inte alls klar. Det kvarstår en hel del av målningen, både på trä och betong (golv/fundament). Det ska sättas panel på några ställen till. Det fattas ledstänger på utsidan vid trappen. Och taket har vi inte alls gjort nåt med. Vi är inte alls klara, inte på långa när.

Men fönstren sitter där de ska (ungefär). Vi har en glasveranda. Ett vindfång inför vinterns snöstormar. Ett mysigt halvvägs ute-krypin.

Som renoverare betraktar jag det som en framgång och en milstolpe.

Klar blir man ju ändå aldrig.

Dricks, skatt och mutor

City skriver om dricks och pratar med en servitris som ”tycker du ska dricksa om du är nöjd” och ”undrar vad de tyckte var fel” om hon inte får dricks.

Om jag skulle få dricks för det jobb jag gör så skulle det räknas som mutor.

Betalning för det jobb man gör får man i lönen. Lönen ska vara satt så att man får betalt för det jobb man gör – inte så att man förväntar sig dricks om man gör ett bra jobb, eller anser sig behöva dricks. Då är nåt snett.

Och de som får en massa dricks och betraktar det som en mer eller mindre självklar del av inkomsten – skattar de för dricksen? För de uppmanar väl inte oss att betala svarta extralöner vid sidan om på restaurangen? Eller?

Och ja, visst har det hänt enstaka gånger att jag gett dricks. Men det är mycket sällsynt.

… och apropå märklig marknadsföring…

…så har jag fortfarande väldigt svårt för den där glasögonkedjan, vilken det nu är, som envisa med att ge ”din ålder i rabatt” – alltså, en rabatt som motsvarar ens ålder (i år) i procent.

Jag tycker det är diskriminering. Det är fruktansvärt missgynnsamt för unga människor. Och vem sjutton skulle då gå dit med ett barn?

Personligen ser jag det som ett starkt skäl att INTE handla hos dem. Rent principiellt.

(För övrigt så undrar jag sedan länge hur de hanterar de 101-åringar som kommer dit – får de betalt för att beställa glasögon? Men jag har varken frågat eller läst det finstilta.)

Snart fars dag

Och i tidningen kan man läsa märkliga annonser som går ut på att far inte behöver några kalsonger, men att han däremot verkligen behöver någon sorts hydra sensitive after shave balm.

Det är märkligt att man kan ha så totalt olika uppfattning om vad man verkligen behöver. Men jag antar att man kan använda den där balmen både som kläder och mat…?

Själv brukar jag inte köpa så mycket alls till far på fars dag. Den här gången har jag köpt en björk. För träd anser jag vara något vi alla verkligen behöver.