Monthly Archives: december 2011

Undras vad det egentligen finns inuti gravhögarna?

Här i trakten finns det gott om bronsåldershögar. Små gräsklädda kullar som sticker upp ur åkrarna.

Så här års finns det en sorts kullar till. Ofta lite mer avlånga, och klädda med torkat slaget gräs av särskilt slag. Närmre bestämt högar av skördade sockerbetor, täckta av halm i väntan på att fraktas till sockerfabriken.

Det gör att man börjar fundera. Kanske innehåller en del av de gamla bronsåldershögarna egentligen något helt annat – kanske är det gamla kvarglömda skördade grödor från forntiden?

Nån sorts försök till kryddat skållat julbröd

Fast det blev varken särskilt kryddigt eller juligt. Men gott, i alla fall.

Dag 1.

Koka upp 4 dl vatten. tillsätt 2 tsk malen pomerans 1 tsk ingefära och 1 msk hackad kanderad ingefära samt 4 dl rågmjöl. Lägg på lock, dra av från plattan. Låt stå ett dygn.

Dag 2.

Rör ut 25 g jäst med 1dl gräddfil (kylskåpskll) och 1 dl vatten (varmt). Tillsätt 2 dl rågmjöl, 1 dl mörk sirap och 7 dl rågsikt. Låt jäsa ca 3 timmar. Baka ut till två bröd, lägg ibrödformar. Jäs 30 minuter. Ställ in i ugn 230 grader, sänk genast värmen till 180. Låt stå i ugn ca 70 minuter. Ta ut, stjälp upp ur formar.

Enkelt grovt dinkelbröd

50 g jäst

7 dl ljummet vatten

en hutt honung

2 msk olja

15 dl fullkornsdinkelmjöl

Jäs ca 1 timme. Baka ut till tre bröd. Jäs ca 30 minuter. Ställ in i 250 grader ugn med en skål med vatten i botten. Sänk genast till ca 210 grader. Grädda i 40 minuter.

Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg

I Durban pågår COP17, nu i sin absoluta slutfas. Det är oklart vad som ska komma ur det. Men det står fullständigt klart att det som kommer är något alldeles för klent och fegt. Antingen får vi något tunt, urvattnat, icke bindande. Eller så får vi inget alls.

I klimatmagasinet Effekt läser jag att den tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer sagt

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Jag tycker den liknelsen är skev. För visst, det bästa vore förstås om vi kunde minska klimatutsläppen till ett absolut minimum direkt. Men det är det förstås ingen som tror kommer att hända. Och nej, det innebär inte att det enda återstående alternativet är att sitta på sin ända och skita i alltsammans, eller hoppas på att någon annan ska göra något. Nu är inte tillfället att vara fjantig och trotsåldersmässig och säga ”vi gör inget om inte ni gör det först” eller ”vi tänker inte bli bättre så länge inte ni också tänker bli det”.

Ja, liknelsen med ett åttiofemvåningshus är i högsta grad relevant. Vi sitter alla längt upp i ett åttiofemvåningshus, som är byggt efter en dålig ritning, med dålig planering, dåligt material och inte alls byggt för alla oss. Ett Nimis? Huset KOMMER att rasa samman. Men att någon börjar hoppa däruppifrån är förmodligen inte den vettiga lösningen.

Det viktiga är att vi ALLA börjar röra oss nerför trapporna. Och då måste någon börja. Alla steg nedåt är viktiga, små som stora. Det är ingen tävling om vem som är snabbast, det är en tävling om att få ner så många som möjligt så lång väg som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Alla insatser är värdefulla. Till och med de som bara står kvar längst uppe och tvekar är bättre än de som fortsätter att bygga uppåt till våning 86, 87 och 103, i alla fall så länge de inte försöker hindra andra att gå neråt.

Och någon måste våga gå först. Oavsett vad de andra gör.

Jag tror att det är där mycket av det fastnar. Både på personnivå, företagsnivå och för stater. Ytterst få orkar faktiskt ta de jättestora kliven direkt. Det finns för mycket att förlora och för lite att vinna. Det är så lätt att bli sedd som konstig. Och det är så lätt att känna att den lilla insatsen man själv kan göra gör så liten skillnad i det stora hela.

Om bara jag avstår från Thailandsresor och snabba bilar, och alla andra reser och kör bil för fullt, då går jorden under ändå. Och då är det bara jag som förlorat på det. Jag, som gjorde rätt, drog nitloten. Och då kan man ju lika gärna skita i det. Om jag köper en tröja mer eller mindre, vad gör det för skillnad i det stora hela, när min granne köper tio?

Vi måste känna att ALLA de där små stegen är viktiga. För det är de. Det är alla de små stegen som tillsammans gör att tillräckligt många av oss hinner tillräckligt långt ner ur det taskigt byggda tornet. Eller som gör att vi åtminstone kan behålla någon sorts möjlighet.

Jag är inte troende – jag tror inte på någon gud eller övernaturligt väsen. Men jag tror att det finns något som är rätt och något som är fel. Och vi måste våga göra det som är rätt. Vi måste våga vara Lot och tro att det finns de som vill göra rätt och att vi som vill det är tillräckligt många för att det ska göra skillnad.

Och vi kan inte stå där om några decennier och säga ”Nej, vi försökte inte. Vi visste att det var ett problem, och vi visste vad som behövde göras, men eftersom inte de andra ville städa upp så struntade vi också i det och levde livets glada dagar istället”.

Kan du stå där och säga det?

Varje litet steg räknas. Oavsett om du gör jättemycket, eller om du börjar i liten skala men i alla fall försöker.

Ta min hand. Nu går vi nerför trappan.

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Det gick att köpa skor på nätet!

Jag hämtade ut mina skor igår. Och nu har jag inte hunnit mer än att prova dem och gå några meter hemma i huset. Men jag kan i alla fall konstatera att det funkade att köpa skor på nätet.

Skorna är lagom långa. Möjligen känns de lite tajta på mina breda fötter. Men det är ju skinn och kommer sannolikt att forma sig efter mina fötter efterhand.

De känns i alla fall minst lika bra som om jag skulle gått och provat och köpt i en vanlig affär. Ärligt talat är det länge sedan jag kände så mycket känsla av rätt upp och ner bra ny sko på mina fötter.

Nu har jag alltså inte börjat använda dem ännu. Först ska jag hinna vara ordentlig och smörja in dem ordentligt och sånt. Och med skor är det ju alltid så att man inte vet förrän man gått i dem ett tag om det var ett bra köp eller inte. (En av anledningarna till att jag inte gillar att köpa skor.)

Men med de förbehållen så… känns det här lovande.

Det innebär alltså att jag nu har ett par snygga, bra nya vinterkängor som är miljömärkta och inte ett dugg dyrare än om jag hade köpt nåt motsvarande (fast omiljöigt) i en vanlig affär.

Vid grusvägen, där gladorna flyger och snön fyker, där bor jag – och trivs

Vi bor ute på landet. Våra närmsta grannar är grusvägen och åkrarna. Sommartid omges vi av sockerbetor, råg och korn. Ett par hundra meter bort finns närmsta hus, och sedan följer fler hus och gårdar med liknande intervall. En halv kilometer bort finns Stora vägen och busshållplatsen, och inom synhåll – ett par kilometer bort – finns byn, med affär och bensinmack, skola och bibliotek och en del annan service.

Vi har de fria vidderna omkring oss. Om somrarna ser vi gladan flyga över fälten och om våren hör vi lärkan drilla i skyn. Om vintern har vi stjärnhimlen över oss. Vi kan väsnas bäst vi vill i trädgården (och i huset) utan att det stör någon.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med blåsten?

Tja, visst blåser det ibland. Men inte alltid. Och jag tycker om vinden.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med mörkret och ensamheten och ödsligheten?

Men jag gillar ju mörkret. Och ödsligheten, eller vad det nu ska kallas. Fast det är ju inte ödsligt – det är ju inte alls långt till andra människor! Jag gillar dimman om hösten. Kargheten. Enkelheten. Råheten. Eller vad man nu ska kalla det. Jag tycker om dagarna när världen bäddas in i en stillastående intighet av dimma som aldrig lättar. Och jag tycker om dagarna när stormen ryter, regnet smattrar och jag kan se molnen fara förbi i hög hastighet över himlen.

Folk säger: men ni har ju inga riktiga vintrar i Skåne! Saknar du inte snön?

Jag är ingen vintermänniska. Jag gillar inte att ha månadsvis med snö, att behöva dra på mig (och barnen) massor av kläder så fort man ska ut. Eller all snön som dras in i huset. Och jag är inte mycket för skidåkning, skridskoåkning och iskalla tår.

Men jag är ändå barnsligt förtjust i snö – i känslan av snöfall, att se snön singla ner och bli liggande. Eller yra runt.

Och vi får får beskärda del av snö och vinter. Oavsett om det är en hård vinter eller en mild så brukar vi alltid drabbas av åtminstone något snöoväder.

För när snön kommer här, så kommer den väldigt ofta tillsammans med ganska kraftig vind. Och då faller inte snön rakt ner, utan snarast horisontellt. Och sedan ligger den inte kvar där den landat, utan fyker vidare och bildar snödrev. Därför behövs det inte heller så mycket snö, räknat på SMHI-genomsnittssätt. För på de platta fälten far snön bara vidare. Där kan snön vara helt bortslipad eller lämnad i bara mycket tunna lager. Snön stannar inte förrän det finns något som hindrar den. Och där det finns hinder blir istället stora mängder snö liggandes. Som vid hus, bilar, häckar och liknande. Det vill säga över hela vår tomt. Eller där det är svackor eller kullar eller krökar längs vägen. Så det kan bitvis vara drivor jämnhöga med mig – i vår trädgård, på vår infart och på vissa vägpartier – och samtidigt nästan barmark på åkrarna och på andra delar av tomten.

Och då får tåg och bussar problem. Tågen blir försenade på grund av snö i växlarna, avgångarna glesas ut, och i värsta fall kör tågen fast i snödrivorna. Och bussarna kan inte köra för att vägarna är oframkomliga. Det kvittar ju att plogbilen kört förbi, när snön bara blåser tillbaka. Nej, det är inte busschaffisarna som är fega, i alla fall inte på vår linje. När bussen slutligen är inställd på grund av snöoväder, då är det en mycket tydlig signal om att nu ska man verkligen inte ge sig ut och köra, för nu går det inte. Punkt.

Vintertid håller vi (eller jag, i alla fall) koll på väderprognoserna, oftast flera gånger per dag. Numera har jag ofta en aning flera dagar i förväg om att ett väder nalkas som kan innebära problem, och när det närmar sig så håller vi koll både genom SMHI.se, trafikverket.se, skanetrafiken.se och okulär besiktning av utomhuset. Så att vi kan åka hem i god tid (ifall det tar längre tid än vanligt och så att vi kan få hem barnen innan det blir för illa) eller så att vi tar hem saker att jobba med så att vi kan jobba hemifrån ifall det inte går att åka till jobbet.

För så blir det ibland. Ibland kommer någon av oss faktiskt inte hem för att räls och väg inte är farbara. Och ibland är vi faktiskt insnöade, i praktisk bemärkelse. Visst, vi har hittills alltid lyckats ta oss genom ytterdörren (okej, dörrhålet) (men ibland har det varit svårt). Men ibland är det riktigt farligt att försöka ta sig iväg. Och ibland är det praktiskt sett omöjligt att skotta bort så mycket snö som skulle behövas. Speciellt innan snön har lagt sig stilla och det har slutat blåsa – då är det rentav meningslöst, eftersom snön blåser tillbaka igen på en kvart. (Grusvägen utanför är det minsta problemet. Där kör en granne snöplog, och det partiet hålls efter bra. Men inte heller han kan ju motverka vinden.)

Och det är liksom så det funkar. Ibland har vi snöoväder. Ibland tar vi oss inte ifrån huset på ett par dagar. Ibland är vi ytterst tacksamma bara över att komma hem, lyckas få in bilen på infarten och få in barnen i huset. Ibland ägnar vi halva dagen åt att skotta fram en gång så att vi kan ta oss ut till vägen.

Och några dagar senare regnar snön bort, och sedan har vi inte snö igen förrän en månad senare.

Det är så vintern funkar här.

Och det märkliga är att jag gillar det. Det har sin charm att det är vädret som bestämmer förutsättningarna, och att vi helt enkelt får anpassa oss. Det har en charm att bo i en trakt där alla liksom vet hur det funkar när snöstormarna slår till, där det finns rutiner för det på skolan och det betraktas som något normalt. Och ja, jag längtar efter snön.

Förmodligen kommer jag ändå att beklaga mig över snöskottningen när snön kommer. (Jag har ju ont i ryggen nu också!) Och väglaget, och det allmänna trasslet. Men jag vill ändå ha snön.

Fast i prognoserna nu är det ont om snö. Vilket ju inte behöver betyda något alls, det kan mycket väl dröja till februari. Tyvärr är det väl dock så att vi på lite sikt får vänja oss vid att snö blir en sällsynthet. Och trots att forskarna säger att det kan bli mer extremväder, så är det nog knappast snöstormar det handlar om – snarare rejäla stormar men utan snö.

Buxbom, almar och sjukdomar

Vi har ju förstås redan en del buxbom som inte mår bra. Men så har det ju varit länge: det är ett parti som var litet och förtorkat och förkrympt och långamt döende redan när vi flyttade dit. Och nej, vi vet inte varför. Å andra sidan så mår de allra flesta av våra buxbomar bra och växer så det knakar, trots att de är gamla och har fått växa lite för mycket och sedan klippts ganska hårt och så vidare. Och de blommar och frösår sig.

Undrar om det har någon del i det förresten. Jag antar att de allra allra flesta buxbomsplantor som säljs är sticklingar. Det vill säga väldigt väldigt många av dem är genetiskt sett samma individ – det är bara fråga om en vegetativ förökning. Och det innebär ju förstås att de är väldigt utsatta: det finns ingen genetisk variation, och det som tar kål på en planta tar förmodligen kål på alla som är från samma ursprungsplanta (eller i alla fall väldigt många av dem). Fröförökade plantor borde alltså ha bättre odds för att vara friska/inte smittas. I alla fall generellt.

För övrigt har vi ju även en hel massa häckar av en annan väldigt utsatt växt: alm.

Att döma av gamla flygfoton har det tidigare (fram till för 25 år sedan, kanske?) funnits ett antal stora träd på tomten som nu inte längre finns kvar. Vi gissar på almar, och att almsjukan tagit död på dem och att de tagits ner.

Men almhäckarna har vi kvar. I mängder. Enstaka plantor ser inte ut att må bra, eller är nästintill döda. Men de allra flesta växer och frodas (och behöver ibland klippas flera gånger per år för att kaffegrottan ska förbli en grotta och inte ett ogenomträngligt snår och för att det ska gå att köra ut och in bilen på infarten).

Undras om de hårt klippta häckalmarna inte är gynnsamma för almsplintborren? Om det helt enkelt behöver vara stammar över en viss diameter för att insekten ska kunna ta sig in – eller för att svampen ska kunna få fäste?

Ja, hur ska det gå för våra buxbomshäckar?

Buxbomshäckarna är det som ger hela strukturen och karaktären i vår trädgård. Och buxbomen hotas av en svamp, det har man kunna läsa många artiklar om de senaste åren.

Än verkar problemet mest ha nått kyrkogårdar, plantskolor och större planteringar. Så kanske kan våra häckar klara sig ett tag till. Men förr eller senare lär väl smittan dyka upp även hos oss.

Då är det kanske kört för våra vackra skånska buxbomsträdgårdar :-(

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Så stod det på sidan 3 i Fria tidningen när jag slog upp den i lördags morse.

Uppropet var underskrivet av en mängd olika människor, allt från KG Hammar och Bengt Brülde till Nina Björk och Birger Schlaug. Och en kort stund senare även av mig.

För självklart skriver jag under på följande:

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

I skrivande stund har 2400 personer skrivit på. Skriv på du också!

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Brunkål

Grunden är Vår kokbok från 1964, eller min mamma, eller kombinationen därav.

Skär vitkål i bitar. Alltså, skär av en bit av huvuden,  skär delen på ena ledden, skär strimlorna på andra ledden. Gör detta med åtminstone ett kålhuvud, gärna två.

Smält smör i gjutjärnsstekpanna. Häll i så mycket kål som funkar. Ringla över lite mörk sirap. Fräs en stund. Häll över i långpanna. Fortsätt fräsa kål i omgångar tills långpannan är full. Har du varmluftsugn kan du göra två långpannor.

Gör buljong på köttbuljongtärning. Häll på en halv liter per långpanna.

Ställ in i ugn, ca 200-220 grader. Rör ungefär var 20-30 minut. Späd eventuellt med mer vätska. Låt stå i ugnen 1½-2 timmar.

Låt svalna. Frys in i lagom mängder.

Vid användning, värm sakta i gryta på spisen med mer vätska (buljong/skinkspad/vatten).