Monthly Archives: januari 2012

Den bisarra längtan efter snö när våren nästan är här och hösten aldrig tagit slut

Snödropparna är i knopp. Mamma ringer och berättar att blåsipporna är blåa och snöklockorna blommar. Det är inte nermörkt när jag hämtar barnen vid femsnåret.

Det går åt rätt håll. Ljuset är på väg tillbaka. Jag är trött på mörkret, jag behöver fler timmar med dagsljus.

Ändå spanar jag efter snö på väderprognoserna. Känner ett lyckligt pirr när prognosen visar snö. Blir besviken när prognosen, gång efter annan, ändras så att snön skjuts på framtiden, ändras till regn eller helt enkelt bara försvinner.

Jag längtar ju inte egentligen efter kyla – längtar inte efter att behöva bylsa på mig tjocka kläder och frysa. Jag vill inte skotta snö och vänta på inställda tåg. Och vi har väntat alldeles för länge på vintern redan, det är dags för vår nu.

Men ändå. Ändå längtar jag efter snön. Det är som att jag behöver snön och kylan, som någon sorts markering, som en övergångsrit.

Det kan liksom inte bli vår om det aldrig varit vinter.

På tjugoförsta dag Felicia kastades julen ut

Ja, igår åkte slutligen julen ut. Pyntet plockades bort och ner, och den barrande granen kastades ut. Och hos husrenoverare finns det ju alltid saker som blockerar på något vis. Granen togs in via den nyrenoverade verandan, men nu står sakerna från tvättstugan och blockerar den utgången. Och vi ville inte dra en fruktansvärt barrande gran genom det extrasmala dörrhålet ut till köket. Så vi kastade ut granen genom ett av fönstren på framsidan istället.

Men vår vana trogen har vi kvar en del säsongsbelysning, som hängstjärnor i fönstren och slingor på diverse ställen i trädgården. Det är ju så mörkt och tråkigt annars.

Lyxen av att sova – och alla måsten och viljan att hinna med sig själv

Jag är ofta uppe sent på kvällarna. Senare än jag egentligen borde – senare än att jag ska hinna få den sömn jag behöver.

Det finns flera anledningar. Efter att barnen somnat – runt niotiden (eller ja, vid den tiden ska de i alla fall vara i säng *suck*) – så finns det oftast en massa saker som måste göras, behöver göras, borde göras – disk, tvätt, städning, sortering, förberedelser inför morgondagen, planering etc. Och så finns det saker som jag någon gång vill hinna göra, för nöjes skull/min egen skull. Dessutom finns ett behov av att bara vara. Kanske prata några ord med min man :-) eller sitta ner och skriva något i bloggen.

Oftast är jag egentligen för trött. Oftast vill jag egentligen gå och lägga mig samtidigt med barnen. Men samtidigt vill jag ju ha ett liv. Och hinna de där måste-, borde- och vill-sakerna. Så jag stannar uppe och försöker. Fastän jag är ruskigt ineffektiv. Fastän jag lätt bara blir sittande framför datorn, tänker att jag snart ska gå och lägga mig, ska bara försöka orka nåt litet först… och så blir jag sittande och får inget gjort och ingen sömn.

Och så kommer jag till slut i säng. Och slås, gång efter gång efter gång, av vilken sanslös härlig lyx det är: att gå och lägga sig. Lägga sig och få sova. Flera timmar när jag (nästan) inte behöver göra något. Så skönt!

Och till nästa kväll har jag glömt igen.

Är det verkligen korrekt att säga att drakar och monster inte finns?

Vår treochetthalvtåring är väldigt intresserad av drakar för tillfället. Drakar är lite läskiga. Eller ibland väldigt läskiga, beroende på humör. Men mest trivselläskiga.

Men när de känns läskiga på riktigt, så förklarar vi på klokt och förståndigt föräldravis att drakar finns ju inte på riktigt. Det är bara hittepå, de finns i sagor och böcker och på film, men inte på riktigt.

Dinosaurier är också spännande, tycker han. Och lite läskiga, eller ibland mycket läskiga.

Och vi föräldrar förklarar att dinosaurier visserligen har funnits, men att det är jäääättelängesedan, och nu finns det inga dinosaurier längre; i alla fall inga levande.

Så numera funderar han förstås en del kring det där, med vad som finns på riktigt och vad som bara är hittepå. Drakar är hittepå. Monster finns inte heller utan är också hittepå. Likaså Bamse och Pippi. Men Eva finns på riktigt, fastän hon är på film. Det är lite konstigt. Så han frågar om en massa saker, om de finns eller inte. Men det är lite svårt att greppa. Finns drakar verkligen inte? Vad betyder det att de inte finns?

Och vad menar vi egentligen med att drakar och monster inte finns?

Okej, det finns inga eldsprutande drakar. Men det finns komodvaraner. Så hur definierar vi egentligen drakar? Är det utseende, form, funktion? Vad är egentligen kraven för att det ska vara en drake? Ibland känns det som att vi snarast utgått från andra hållet: drakar är något som inte finns. Att det liksom är grundkriteriet för en drake. Men är det så självklart att det är det väsentliga?

Eller om vi istället tar monster. Monster finns inte, det tycker vi är självklart. Men vad ÄR ett monster? Om vi nu bortser från det märkliga kriteriet att det är något som inte finns. Jo, ett monster är en (oftast) pälsbärande varelse med ryggrad. Monstret är stort (oftast), farligt, läskigt och kan dyka upp på oväntade ställen, gärna där det är mörkt. Och vi vet för lite om dem, och de ser ut på sätt som vi inte riktigt hade kunnat föreställa oss.

Sedan finns det ju mer specificerade monster i olika filmer och böcker – med märkliga färger och konstigt antal ögon och så vidare. Just dessa finns ju inte, säger jag som biolog.

Men om vi håller oss till det mer ospecifika monstret. Läskigt farligt pälsryggradsdjur som vi vet för lite om. Ja, självklart finns de. Sannolikheten att de ska dyka upp under barnens sängar är förstås så liten att den är irrelevant. Men att säga att monster inte finns känns ändå märkligt.

Är inte monster bara ett samlingsnamn på en massa okända varelser vi vet väldigt lite om, men inser att de kan vara rejält farliga – kanske delvis just för att vi vet för lite?

 

Om mod och mode

Jag har aldrig brytt mig om mode.

Nä, så får man ju inte säga.

”Det är klart du bryr dig.”

”Självklart blir vi alla påverkade.”

Tja, det beror ju på vad man menar.

Men jo, jag har min klädsmak. Den förändras självklart – jag har inte samma klädsmak nu som på högstadiet – men mycket långsammare än modets växlingar. På mellan- och högstadiet var min klädsmak långt mer avvikande från modet än idag. Jag stod upp för min klädsmak, sydde själv och utstod spott och spe (okej, det var nog mest spe) för min smak.

Idag klär jag mig inte direkt avvikande. Jag orkar inte längre; det var länge sedan jag orkade. Eller, det är inte lika betydelsefullt för mig med kläder längre.

Men jag har fortfarande min smak, även om det inte är samma smak som då. Jag klär mig i kläder jag gillar. Andra kläder köper jag inte och tar inte på mig. Oavsett mode.

Det innebär att vissa år sammanfaller modet hyfsat väl med vad jag gillar. Det vill säga de åren hittar jag fler klädesplagg än jag behöver som jag gillar. (Det säger ju dock inte så mycket; man behöver inte så många plagg på ett år, och det är ändå så att de flesta kläder inte intresserar mig och en del är hemska.) Dessa år kämpar jag med att inte förköpa mig. Andra år (de flesta år) är det istället ytterst få plagg jag tycker är ens acceptabla och fruktansvärda mängder med kläder jag inte förstår att folk vill ta på sig. Dessa år är jag tacksam om jag kan hitta baströjor och jeans jag gillar, så att jag kan fylla på när saker slits ut. Och ibland blir jag förstås tvungen att köpa saker jag inte helt gillar, därför att de är de bästa av de alternativ som erbjuds vid det tillfället.

Så ja, modet påverkar mig. Det påverkar ju vad som finns tillgängligt, och utifrån detta tillgängliga är jag tvungen att välja om jag inte själv ids sy (och det ids jag inte så ofta nuförtiden).

Modet påverkar också vad folk i allmänhet accepterar. Så beroende på vad modet för stunden dikterar blir det olika svårt, eller krävande, för mig att tillåta mig att klä mig som jag vill. Att avvika kräver ju som bekant att man pallar med mentalt stryk. Att avvika från modet kräver mod ;-)

Vad gäller det här med tillgänglighet så stör det mig. För jag tänker trots allt på kläder som något med en funktion: något som ska skydda och ge värme, typ. Och funktionellt settborde folk ha ungefär liknande behov från år till år. Till exempel bör det rimligen alltid finnas behov av normala byxor (vilket man ju alltså inte kan tro vissa år i affärerna). Andra saker har man behov av beroende på ens livssituation, hälsostatus etc. ”Mammakläder” (borde heta gravidkläder…) har ju de som är gravida behov av, när de är gravida. Men nä, det är tydligen också en modegrej, det märkte jag vid mina båda graviditeter: när jag var gravid andra gången så var det uppenbarligen mycket mer modernt att vara gravid och många fler affärer hade mammakläder.

Och långkoftor har jag inte känt behov av innan. Men nu när jag har ont i ryggen är det jättebra med något varmt som går ner om ryggen. Och tack och lov har jag en långkofta som mamma lånade mig när lillplutt var liten och jag ville ha något varmt men öppet fram att amma i. Den är rätt sliten, koftan. Det kunde vara läge att skaffa en till, innan den gamla helt lägger av, eller ändå, för att ha något att byta. Och långkoftor har jag ju sett i affärerna.

Jaså, jaha, det var visst för några år sedan? Det var då det var modernt… inte nu.

För övrigt skrev Sydsvenskan om leggings häromdagen :-)

Åka långt iväg och förstöra miljön för en blå plaskbalja?

Jag brukar inte bry mig om att titta i turistbroschyrer som kommer från sådana där researrangörer… Jag har aldrig åkt på charter och jag lockas inte nämnvärt av att flyga långt iväg för sol och bad. Men häromdagen satt jag av en händelse och bläddrade i en av de där broschyrerna. Det är ju svårt att helt undvika dem, trots alla sorters nej tack till reklam, eftersom de ligger inbladade i dagstidningar, och jag hade väl tråkigt för stunden eller nåt.

Det var uppenbarligen resor till många olika platser. På varje sida fanns fyra rutor (alltså åtta per uppslag) med vardera ett resmål och en paketresa. Priser, ytterst kortfattad info, och en bild. De allra flesta bilderna föreställde… en blåbottnad pool utanför ett fult hotell.

Är det de bästa, snyggaste, vackraste, mest intressanta/spektakulära de har att visa upp på resmålen? Är detta vad de vill ange som skäl för att få folk att lägga en massa pengar på? Är dettta något folk är beredda att förstöra klimatet för att uppleva?

Jag fattar inte.

Ja, sol och värme kan visst vara trevligt. Men herregud, nåt vill man vill uppleva? Nåt vill man väl försöka få turisterna att tro att de ska uppleva?

Plötsligt kan jag på något vis förstå att Lalandia kan ses som ett intressant alternativ.

Det absolut rörigaste jag skrivit på länge (och det säger inte lite) om ryggont och sånt

Jag är så trött på att ha ont. Det stressar mig. Hela tiden måste jag tänka på vad jag gör.

Inte så att jag försöker låta bli att göra saker för att jag har ont. Tvärtom. Gör jag för lite får jag mer ont. Sitter jag stilla en massa, eller står statiskt eller i fel lägen, så får jag mer ont. Så röra på sig är bäst. Det är stressande. Det är stressande att veta att man bör se till att hitta på saker att göra för att röra sig, för att inte stelna till. Inte sitta för långa stunder. Inte ta det som det kommer. Utan hela tiden se till at få lagom mycket bra rörelse. Och om inte tillfällena dyker upp eller finns ändå aktivt skapa möjligheter.

Jag vet ju att om jag bara sitter och väntar på att det ska bli bättre så blir det sämre. Så jag vill jobba aktivt för att det ska bli bättre. Vill ha konkreta övningar. Och vill se att det går åt rätt håll, hela tiden. Inte hattar upp och ner.

Det har varit på väg åt rätt håll nu. Men idag är det sämre igen. Och jag är otålig. Jag vill märka att det går över, klart och tydligt. Jag gillar inte att gå omkring och vara osäker på om jag gör rätt eller fel eller om jag borde göra något annat, om jag har helt fel strategi eller vad… Och i övermorgon börjar jag jobba igen. Jag vet att det blir sämre när jag sitter en massa på jobbet.

Egentligen började det ju tidigare under hösten. Med ont i ryggslutet och lite effekt ner i benen. Allmän anspänning av en massa verandafönstermålande och liknande, och för lite pauser i arbetet, och ovanpå det stress och skit. Och sen blev det då värre den där tisdagen i slutet av oktober, när det sträckte till i ryggen när jag hostade på morgonen samtidigt som jag böjde mig för att fälla upp toalocket. Men det var ju liksom bara droppen.

Och sedan bättrade det ändå på sig hyfsat snabbt under de närmsta tio dagarna (från skiiiit till drägligare), tack vare bland annat ipren, alvedon och liniment; jag var sjukskriven, hade semester och jobbade bra någon dag.Och de närmsta tre veckorna därefter var jag hemma halva veckorna med vattkoppsbarn och satt inte alls stilla en massa på jobbet.

Men sedan blev det värre igen.

En timmes besök hos min massör i början av december gjorde inte mycket skillnad.

Naprapat veckan efter och en gång till veckan efter det gjorde en del skillnad, vacklande åt olika håll.

Och sedan har jag haft jullov i princip hela tiden. Inte suttit på jobbet. Men rört mig för lite – det är inte så lätt att hitta på sätt att röra sig på när man är hemma med båda barnen och det blåser halv storm större delen av tiden… (Ut och gå i det vädret gör verkligen inget bättre.)

Från några dagar innan nyår och en vecka framåt körde jag ju med ipren gel. Sedan har jag klarat mig utan (man ska ju inte ta längre tid).

Naprapaten sa att om det inte blev bra nu så kunde man inte utesluta påverkan på disk. Men jag tycker det känns orimligt Det är ju inte så det onda sitter, tycker jag. Det sitter på ena sidan. runt någon sorts ”knöl” i höftbenet på vänster sida, och i musklerna.

Jag tror ju egentligen på någon sorts kombination av inflammation och sträckning. Fast jävligt envist. och att kyla och fukt så här års gör det värre.

Men jag är så less på det. Och vill veta säkert och komma vidare och veta att det blir bra.

Det vore kanske läge att gå till läkare (men vad säger en sådan? Ta en voltaren och gå hem?) eller en sjukgymnast? I alla fall få lite vettiga övningar…

____________________________

Det är märkligt för övrigt: Det gängse är väl att människor med ont i ryggen vill ta det lugnt, inte göra en massa saker, mest sitta, inte röra på sig? Eller är det bara i böcker och på film?

 

Den kreativa konflikten

Som sagt var, en batikad tröja blev det idag. Rosa. (Det fanns blå och rosa batikfärg hemma – de övriga har gått åt  och han valde rosa.) Knyt- och sybatik.

Det är roligt att batika. Ja, jag gillar den sortens pyssel. Jag gillar att vara kreativ. Jag gillar att göra konkreta saker, tillverka, skapa – både praktiska och vackra saker. Och det vil jag föra vidare. Både känslan av att göra och kunskapen om hur man gör. Och en massa saker kopplat till det.

Men.

Det innebär en tröja till. I det här fallet – och det blir ju totalt fler tillfällen. En tröja till som han egentligen inte alls behöver. Och utöver det färg, fixermedel, salt, energi och tvättmedel. Samt vatten. Och snöre.

Slöseri. Totalt onödigt.

*ruskigt dåligt samvete*

För övrigt så är det säkert resurssnålare med bröd bakat i bageriet också.

Om att vara hemma med bara ett barn i några dagar

Det är sanslöst så mycket man får gjort på en dag när man bara har ett barn hemma. Och till på köpet det något stillsammare, nöjdare barnet. Trots att vi gick upp sent har vi hunnit baka två omgngar bröd (den ena blev i slutändan bullar), batikat en tröja, ha har målat lite fanergrejer, spelat lite datorspel, vi har tittat på Bamsefilmer… och jag har säkert glömt nåt.

Stillsammare och nöjdare, ja… När båda är hemma så går en hel massa tid åt till konflikter. Det är konflikter mellan barnen. Och i dem är det väl ofta den yngre som är orssakande. Han gör saker han inte får och inte ska, saker som retar storebror. Och storebror är inte sen att reagera.

Men att lillebror gör allt detta beror förstås till stor del på att storebror är väldigt mån om att marker att han är större, kan mer, får mer, har mer – i alla fall i alla situationer då det är en fördel.

Ja, och så har vi ju alla de konflikter som är mellan något av barnen och oss vuxna. Men alla varianterna tycks liksom avklinga när det bara är en vuxen och ett barn hemma. Och i betydligt högre utsträckning när man är hemma med bara minstingen.

Jag undrar lite hur det hade varit om han hade varit första barnet istället, hur det hade varit om de hade kommit i omvänd ordning. han hade nog behövt få vara äldst ibland, hade behövt få vara ensambarn innan han fick syskon han med.

Men så funkar det ju inte.

Men… vi borde komma ihåg att ge dem den chansen lite oftare. Båda två. Att vara ensam med någon av föräldrarna. Få blomma ut. Och bara vara.

Och det ger även mig bättre möjlighet att bara vara mig själv. Så att han kan få lära känna mig, och inte bara mamma=en av projektledarna i hushållet.

Hon och han

Treochetthalvtåringen skiljer fortfarande inte på pojkar och flickor. I alla fall inte vad gäller pronomen. (Eller i alla fall inte på konventionellt sätt?) Han använder ”hon” och ”han” om vartannat, enligt en logik som ingen annan än han själv begriper. (Jo, jag tror det finns en logik, för jag tror han oftast är konsekvent: den som är hon en gång är det oftast även nästa gång.)

Jag tror han använder ”han” mer än ”hon”, men jag är inte alls säker.

Jag antar att fenomenet i alla fall på något vis betyder att uppdelningen i pojkar och flickor fortfarande inte är viktig eller självklar eller ens påtagligt intressant för honom. Jag tror inte han bryr sig.

(Däremot är det väsentligt med skillnaden mellan bebisar och barn.)

Och ja, även storebror blandade pronomina friskt länge.