Monthly Archives: mars 2012

Heja Leklust!

Gu’ så bra!

Sol, vår och trädgårdsarbete

Efter en hittills mycket dimmig vår har vi idag haft strålande soligt vårväder, med humlor och nässelfjärilar. Många timmar ute har det blivit (fastän det fanns gott om tråkiga saker vi borde gjort inomhus).

Det brukar ju heta när man pratar om miljövettig trädgårdsskötsel att man ska låta bli att räfsa. Så jag har lite dåligt samvete, för jag har (med barnens hjälp) räfsat bort en hel tätpackad sopsäck full med fjolårsgräs från gräsmattan. Jag har kammat det långa håret åt både ena och andra och alla hållen med stålräfsan. Men då är det ändå massor kvar… och vet man inte hur mycket vi fått bort och sett hur det såg ut innan, så skulle man tro att vi inte alls hade räfsat.

Vi har dessutom klippt bort fjolårsståndare från större delen av en av de tre rabatterna, samt repat en del moss och gräs där. Det innebär att rabatten nu ser ut som en ännu mindre välvårdad del av gräsmattan. Och ja, det är ett framsteg. Så långt tror jag aldrig förr vi hunnit så tidigt på våren, typ.

Åttaåringen har idag slutligen lärt sig cykla (det har varit lite si och så med motivationen innan). Och vi har hunnit med våfflor också. De blev riktigt riktigt bra den här gången. (Vi gör den variant som i Vår Kokbok anno 1964 kallas ”frasvåfflor utan grädde” – på jäst, mjölk, mjöl och smör. Vad gör ni andra för våfflor? Med grädde i? Eller äggvåfflor? Eller någon annan typ?)

Nu är jag helt slut i kroppen. Kroppsarbete, frisk luft – och så mens på det…

Lögn, förbannad lögn och statistik

Enligt siffrorna från 100koll-experimentet går det jättebra för oss. Extremt bra. Vi har minskat vår energianvändning gigantiskt jämfört med motsvarande period ifjol. (Temperaturjusterat och allt.)

Det är inte sant.

Vi har minskat vår elförbrukning massor. Inte vår energiförbrukning.

Vårt hus värms med pellets- och elpanna. I normalläget kör vi på pellets. Krisar det kör vi på el.

Krisar betyder i det här fallet till exempel

  • ingen har hunnit/orkat/kommit ihåg att bära in mer pellets
  • ingen har hunnit/orkat/kommit ihåg att sota pannan i tid, och alltså stannar brännaren (då blir det eluppvärmning istället)
  • brännaren krånglar av någon annan anledning
  • något annat kopplat till pelletsdelen av pannan krånglar
  • pelletsen har tagit slut i garaget, och av en eller annan anledning har vi inte kunnat få hem nya

Förra vintern hade vi betydligt fler incidenter med pelletskrångel, när brännaren av olika anledningar inte var igång och vi alltså värmde huset med el. Dessutom var det en svinkall snöstormsvinter. Hela vår infart var igensnöad med skitdjup snö i flera månader. Mitt i det tog pelletsen slut. Jag minns inte säkert om vi var helt utan pellets ett tag mitt i det värsta. Det jag vet är att pelletsen inte kunde levereras in till garaget utan fick stå på pallar i blåsten längst ute mot vägen resten av den säsongen. Betydligt större insats varje gång man inser att man måste fylla på pellets.

Den här vintern däremot har inte varit kall, pannan har varit snäll och min man har varit bra på att komma ihåg att bära in pelletssäckar. (Min rygg gör att jag undviker det för tillfället.)

Det är därför det ser ut som att vi har minskat vår energiförbrukning löjligt mycket. Det har vi inte. Vi har varit bättre på att elda pellets.

Svar från Livsmedelsverket

Jag skickade min undran om proteinbehov hos barn till Livsmedelsverket, och jag fick snabbt svar:

Hej Sanne!

Eftersom det alltid är helheten som gäller är det omöjligt att ge ett exakt svar på din fråga om hur mycket kött en 3-åring eller 8-åring behöver, för det beror på vad de äter i övrigt. Men det går till och med att helt ta bort köttet och ändå få till en bra helhet. Proteinet är inget problem, utan det som kan vara svårt att få tillräckligt av utan kött är framför allt järn. Du kan läsa om vegetarisk mat för barn på följande länk: http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Barn/Vegetarisk-mat-till-barn/

Hälsningar

Jag skickade omgående svar:

Hej och tack för svar!

Spontant har jag svårt att tro att järn skulle bli ett stort problem i mina barns kosthållning. De äter med glädje frukt och grönsaker (om än inte alla sorter), och det serveras en hel del fullkornsprodukter härhemma (som de äter). Dessutom är blodkorv en stor favorit :-) Och som sagt var så har vi ju inte tänkt bli vegetarianer, bara minska köttätandet.

Men du menar alltså att vi skulle kunna ta bort köttet helt, och ändå inte riskera att barnen fick proteinbrist – trots att de vägrar äta linser, bönor, kikärter och nötter? Det tycker jag låter väldigt konstigt.

Och visst, jag förstår att det är omöjligt att ge ett exakt svar. Det förväntar jag mig inte. Men någon sorts ungefärliga rekommendationer måste det väl ändå gå att ge? Hur mycket kött tycker ni att en normal unge under normala omständigheter vid dessa åldrar borde äta per dygn, om de i övrigt äter enligt rekommendationen? Med tanke på hur många olika rekommendationer ni verkar ha, av alla de slag, så tycks det mig som att det borde vara ”grundkurs”? ;-)

/Sanne

Sedan väntade jag. Och väntade. Och tyckte det var märkligt att det inte kom något svar nu, när det gått så fort första varvet. Och sedan insåg jag att det var en noreply-adress. Så, nu får jag väl göra likadanat igen och skicka länken till det här blogginlägget till SLV :-)

Ur led är kroppen

… eller i alla fall kroppens tidsuppfattning.

Det verkar som att jag har mens igen. Lika fjösig som sist.

Det innebär en cykel på två och en halv vecka den här gången. Ja, från första mensdag till nästa första mensdag.

Jäkla kropp.

Nu blir det namedropping ;-) (Trädgårds- och odlingsstatus)

Häcken på baksidan är nästan färdigklippt, bortsett från de allra högsta besvärliga toppinnarna på flädern. (Jag stod ute i utfallande dimma som övergått i dyngblötande småregn en timme i söndags och klippte.)

Krokusarna blommar i stora mängder i trädgården.

Inomhus har vi planterat om tomater och paprikor från pluggboxen som såddes i mitten av februari. (Ja, det var/är för tidigt. Jag vet. Vi är oftast för tidigt ute. Det är så svårt att hålla sig! Förmodligen ska vi i en omgång till nu någon dag – nu börjar det nästan bli för sent istället.) Årets tomatsorter är

Körsbärstomat

Ildi är vår favorit över alla andra. Ger alltid bra och är fantastiskt god. Nu gjorde vi slut på de sista tre fröerna vi hade, och bara två grodde. Jag har lagt en ny beställning från Impecta, med bland annat just Ildi, så vi får köra några extra i den nya laddning vi sår i pluggboxen.

(Det innebär också att det ligger tomatfrösorter i frökorgen som vi helt låtit bli i år. Eller om möjligen någon sort mer får åka med i den nya omgången.)

Vi ska också så extra av chili och paprikor. De kom upp väldigt dåligt, både chilisarna Sarit Gat (inköpt i år) och Corbaci (köpt ifjol) samt paprikan Sweet Banana (köpt ifjol). Ferenc Tender (paprika köpt i år) kom dock upp bra.

I en stor kruka växer två plantor av gurksorten Sherpa – det tredje av de frön vi hade kvar kom inte upp. Vi har alltså odlat sorten förr, med trevligt resultat. Jag brukar egentligen undvika F1-sorter, men det är sympatiskt med en partenokarp gurka (vilket betyder att den sätter frukt utan att behöva pollineras). Tidigare år har vi hunnit skörda ordentliga gurkor innan det varit dags att plantera ut den i stora krukor och ställa den där ute, men sedan har de inte riktigt klarat av omställningen när vi planterat om och flyttat ut. Därför har vi i år sått fröerna direkt i en stor kruka, där de faktiskt kan stå kvar hela säsongen, och så får vi se om vi har kvar dem inne eller ställer ut dem.

I en annan kruka står en hög sockerärt ihop med några adzukibönor. Mest för skojs skull.

Dessutom odlar åttaåringen tomater, pumpor, purjo, paprika och majs i sin pluggbox.

Och så har vi lagt potatisar att förgroddas i solljuset. Salad Blue, ekologisk Maris Peer, och så en drös slumpmässiga päror från påse vanliga ekologiska som hade blivit för gröna för att äta.

Varför tar nyheterna aldrig upp det positiva med att klädkedjorna säljer dåligt?

Ekonomi är ett favoritämne för nyhetsmedier. Inte minst handel gillar de att rapportera om.

De senaste åren har det varit många braskande rubriker om hur dåligt det går. Med jämna mellanrum kommer det nyheter om hur dåligt det går, hur dåligt det säljer. Att klädkedjorna sålt alldeles för dåligt, får rea ut alldeles för mycket. Likaså för andra varugrupper.

Det är alltid i negativa ordalag. Alltid. Och ofta analyser av varför kunderna sviker och spekulationer om hur man ska få dem att börja konsumera mer.

Aldrig ett ord om det jag tänker: Så bra för miljön! Mindre konsumtionshysteri. Mindre slöseri. Mer resurshushållning. Kanske kanske till och med mer återanvändning och mer kvalitet och mer långsiktigt tänkande (man kan ju hoppas). Mer Spara och mindre Slösa.

Men det är som att det liksom aldrig går fram – i alla fall inte till media: allt hänger samman. Miljö är inte bara något fristående, något som händer för sig själv i ett eget universum genom att man köper miljömärkt tvättmedel och släcker lampan när man lämnar. Miljö handlar om mycket mer. Miljö handlar betydligt mer om att inte köpa nytt hela tiden, att bara skaffa det man verkligen behöver, att inte leva slit- och slängliv.

Jag vill ha återlämning av mediciner på återvinningsstationen!

Det blir ju en del handlat på apoteket. Standardmässiga saker som alvedon, specifika saker man behöver under en längre period, och så sådant som behövs för tillfällig sjukdom, som antibiotika.

Sådant som används återkommande vid behov eller under längre sammanhängande perioder blir det ju sällan något kvar av som behöver slängas. Men för antibitioka innehåller förpackningen nästan alltid mer än vad som behövs enligt läkarens ordination. Allergimedicin som bara behövs på våren och bara vissa besvärliga år hinner också ibland bli för gammal. Och tillfälliga magproblem eller saker som muskelinflammation leder också ibland till kvarvarande rester som blir för gamla. För att bara ta några exempel.

Läkemedel ska absolut, under inga som helst villkor, slängas i vanliga soporna eller spolas ner i toaletten. Läkemedelsrester i naturen, vattnet, miljön är ett gigantiskt problem bara utifrån de mängder som passerar genom våra kroppar utan att brytas ner och kommer ut med kiss och bajs. Hormoner och hormonliknande ämnen påverkas vattenlevande organismer, som blir tvekönade, missbildade eller infertila. Antibiotika i naturen ger resistens. Och så vidare.

Som sagt var, det är illa nog med bara det som kommer ut i bakändan på oss. Därför är det viktigt att se till att inte överbliven medicin hamnar i soporna. Den ska lämnas in och förstöras på rätt sätt.

Nu kommer vi till det jag tycker är lite problematiskt. Var ska man lämna de gamla medicinerna? På återvinningsstationen? Nä.

Gamla mediciner ska lämnas till apoteken.

Det är fruktansvärt osmidig, tycker jag. Apoteket besöker jag oftast på vägen från jobbet. Jag går några minuter tidigare och smiter inom ett apotek, innan jag tar tåget hem. Då har jag inte med mig påsen med gammal medicin. Den vill jag inte släpa runt på i väskan. Jag skulle inte komma ihåg att ta med den på morgonen. Skulle jag mot förmodan komma ihåg den så skulle jag glömma att lämna den när jag kom till apoteket. Sedan skulle jag släpa runt på de där gamla medicinerna i min ryggsäck, tills jag plötsligt en dag upptäckte att de läckt ut och geggat ner och förstört väskan.

Alltså tar jag inte med dem. Alltså växer mängden gammal medicin hemma och blir ett ständigt dåligt samvete.

Jag vill kunna lämna de gamla medicinerna på samma ställe som jag lämnar alla andra sorters skräp. På återvinningsstationen. Det är dit vi åker när alla våra återvinningsbyttor blir fulla. Samordnat, på ett ställe. Rationellt, ekonomiskt, transporteffektivt. Istället för att behöva åka ett extra varv bara till apoteket.

Läkemedel är ju också farligt avfall. Och farligt avfall lämnar man på återvinningsstationen.

Lär ut HUR man grupparbetar!

Genom hela skollivet gör vi grupparbeten. Slumpmässigt, eller utifrån intressen, eller ibland utifrån vem vi väljer att jobba med utifrån vänskap, grupperas vi ihop med andra i klassen eller på samma utbildning, och sedan förväntas vi åstadkomma något tillsammans. Oftast med någon form av deadline.

Ibland strukturera vi upp arbetet inom gruppen: en person tar ansvar för vissa delar, en annan person för andra delar. Till exempel kan man dela upp efter olika ämnesområden. En annan uppdelningsvariant är att en person letar fakta, en annan intervjuar, en tredje skriver och en fjärde redovisar. Det finns hur många varianter som helst.

En väldigt vanlig variant är att en, eller flera, inte gör något alls. Och så får de andra göra den personens jobb också. Och alla klarar sig igenom. Icke-göraren kan klara sig igenom, halka med, och låta andra göra jobbet. I vissa fall beror det på att personen är lat och gladeligen utnyttjar situationen; i andra fall handlar det om bristande förmåga och dålig handledning/dåligt stöd från lärare och andra. Man dumpar helt enkelt problemet på de andra i gruppen.

Så kommer vi då, efter nio-tio år i grundskola, tre år i gymnasiet och ofta ett antal år på högskola, universitet eller annat utbildning, ut i arbetslivet. Och där, hör och häpna, består mycket av arbetet av just grupparbete! Fast det kallas inte så. Det är arbete tillsammans med kollegor på samma avdelning eller enhet, tvärarbeten med andra ämnesområden och enheter på samma arbetsplats, samverkan med andra myndigheter, företag, organisationer och så vidare som har samma mål eller intressen som ens eget, och så vidare. Som sagt var, grupparbete.

Och samma problem som i skolan kvarstår. Förstås. Det finns alltid folk som maskar. Folk som lyckas smita undan och låta andra göra jobbet. Folk som tar på sig för många uppgifter och därmed aldrig kommer att hinna allt utan som därför per automatik kommer att lasta över jobbet på de andra som tog lagom mycket ansvar. Och folk som helt enkelt bara aldrig har lärt sig att göra sin del eller samarbeta med andra.

Häromdagen när jag satt på något möte så slog det mig plötsligt: under alla dessa år har jag aldrig fått undervisning i HUR man gör när grupparbetar. (Har du?) Det har alltid bara antagits att man vet att man kan – eller att man lär sig ändå. Och visst, trial and error funkar ju till viss del. Men det resulterar ju också i ovanstående problematik.

Vore det inte bättre att lägga en del tid på att försöka lära barnen/eleverna/studenterna/whatever HUR man bör arbeta i grupp? Dels tala om teoretiskt hur man bör gå tillväga, vilka falluckor det finns och hur man undviker dem (och vad man gör när man fallit i dem). Dels ha praktiska grupparbeten där syftet är just att lära sig grupparbeta och där resultatet är av mindre betydelse, och där det sedan finns utrymme kvar efter att man egentligen är klar till att arbeta vidare med vad som gick fel och hur man borde gjort istället? Till och med lite rollspel och grejer. Och lära ut hur man får smitarna att göra det de ska.

Visst, det låter skittråkigt – men ack så värdefullt!

Eller är det jag som är född på stenåldern? Lär man sig kanske sånt här nuförtiden?

För övrigt tror jag det här är en viktig genusfråga. För till viss del tror jag att det är de ”duktiga flickorna” som gång efter annan får rädda upp situationen och göra det jobb som vissa lata pojkar inte gör. (Inte bara. Detta är självklart en ganska grov generalisering. Men jag tycker mig uppfatta en viss tendens till sådan ”uppdelning”.) Och ibland tror jag till och med att det är lärarna som förväntar sig eller kräver att de där duktiga flickorna ska göra just så. (Eller är det jag som är pessimist?)

Jag utmanar Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek

Jag har ju tidigare skrivit om min idé med pocketbibliotek. En hel del pendlare köper pocketböcker, läser dem – och sedan blir böckerna liggande hemma, samlar damm, och hamnar kanske i bästa fall hos en kompis eller på en loppis – i sämsta fall i soporna.

Det är ju förstås ett fasligt resursslöseri. Böckerna skulle hålla för många fler läsningar. Pendlare skulle kunna byta böcker med varandra istället för att springa och köpa nya böcker hela tiden.

Det som behövs är någonstans att byta böcker med varandra. Ett system. En bokhylla att lämna och hämta böcker i.

Därför utmanar jag Skånetrafiken att skapa pendlarbibliotek på sina resecentra. Utmaningen gör jag som en del i Earth hour 2012.

Jag utmanar Skånetrafiken att placera ut en liten bokhylla på varje resecentrum. I bokhyllan ska besökare fritt kunna lämna sina utlästa pockets – och hämta de böcker andra lämnat. Förutom bokhyllan behövs förstås en liten skylt eller lapp som förklarar hur det funkar. Länk till utmaningen hos WWF.

Om Skånetrafiken gör detta så lovar jag att skänka de pockets jag inte längre behöver/vill ha kvar.