Monthly Archives: april 2012

Inget alls

En ärta är på väg upp i åttaåringens trädgårdsland – och flera av hans lökar har ”hoppat” upp och lagt sig ovanpå jorden samt efterlämnat hål (i ett av hålen låg en trädgårdssnäcka).

Blåregnets knoppar börjar sakta slå ut; det blir nog några blommor även ganska långt upp i år.

Jag har mensvärk.

Kräksungen har varit vaken sedan 05.30. Han har ätit lite citronfil, mått illa och velat kräkas men inte kräkts. Fast nu säger han att han har ont i örat igen.

Det duggregnar.

Jag är trött.

Tomatläget

Kort sammanfattning av läget: vi har för många tomatplantor, för få lämpliga krukor och är för tidigt ute.

Igåreftermiddag/kväll ägnade jag och den lille sjuklingen (som ju då var ganska frisk) en del tid åt att plantera om tomater. Tyvärr är det ju fortfarande för kallt att ställa ut tomaterna utomhus :-)  Till och med glasverandan är för kall (och skulle behöva tätningslister). Alltså kan vi inte plantera i de riktigt stora tomatkrukorna än utan bara de lite mindre. Och det finns alldeles för många tomatplantor kvar som skulle behöva planteras om. Och alldeles för lite plats, även om bänken i studion nu är nästan full.

Dessutom har vi paprikor som behöver planteras om. Och åttaåringens pumpor och tomater. Och en massa majs. Och…

Men tja, mer om det en annan gång. Nu sitter jag bredvid sjuklingen som inte riktigt kan somna. Och jag är av naturliga skäl ofokuserad…

Uppdatering

Fortsättning:

Vaknat till. Fått ett glas vatten, gått på toa. Gått och lagt sig i stora sängen. Legat i halvdvala en stund.

Och slutligen KRÄKTS.

För övrigt bubblar min mage lite. Och så väntar jag på mens, tror jag.

Dagen idag är en märklig dag…

Han vaknade vid kvart i sju i morse, pigg och alert. Han skulle gå på toa och sedan titta på TV. Jag hade ju hoppats på att få sova längre en lördagmorgon, men eftersom jag trots allt kände mig hyfsat utsövd gick jag upp och åt frukost.

När vi båda fått i oss frukost ville han måla (på ritpapper, med hobbyfärg). Jag ville ut i trädgården; jag hade ju planerat för en trädgårdshelg och han mådde ju bra, så då tänkte jag ändå göra det bästa av situationen och försöka få fixa i trädgården så mycket som möjligt. Dessutom behövde det hängas tvätt.

Han ville inte gå ut. Han ville som sagt var måla. Så under tiden jag hängde tvätt och körde vattenspridare kutade jag in och ut i huset och räddade upp situationer involverande färgkladd och konstnärsbesvikelser (”den färgen kom fel, hur tar man bort den?”).

Till slut följde han i alla fall med ut, och vi hade trevligt. Jag klippte fjolårsståndare i örtagården, han hjälpte till att bära lite, klippa lite, samt sprang runt och lyfte på stenar och tittade på (och bar iväg) diverse larver och tusenfotingar och sånt.

Sedan började han påtala att han tyckte vi behövde fika. (Han älskar att fika.) Så jag gick för att fixa rostmackefika. På vägen kom han på att han ville gunga, så vi gick till gungorna en stund. Så gick jag in för fikafixande. När det var klart hade han inte tid att komma. Och när han väl kom åt han ungefär en åttondels rostis. Sedan ville han ha äpple – och åt ungefär ett åttondels äpple.

Och sedan hann vi bara ut en liten stund innan det började regna. Så vi gick in.

Efter att ha fixat fram lite lunch (rester åt mig, köttbullar och couscous åt honom) och städat en del, hann vi ut en liten stund till i det jättefina vädret. Men nu var han på sämre humör. Klagade lite på ont i örat. Verkade  ganska trött. Ville inte vara kvar ute för att han hade ont.

Han gick före in. Och innan jag hann in hörde jag världens illtjut. Han hade sprungit med huvet in i kanten på köksbänken, och det tog en bra stund att trösta honom.

Jag placerade honom i soffan med en film på TV:n för att försöka lugna ner honom och avleda tankarna från det onda. Medan han tittade på film (nej, jag orkar inte alltid se oändliga mängder barnfilm) gick jag och pulade med småsaker i närheten.

Och  så såg jag de stackars auberginerna som låg och väntade. Den ena började blir lite smådålig i ena kanten. Jag måste laga något av dem.

Efter lite funderande kom jag fram till att det vettigaste faktiskt var att laga den där moussakan. Det blir ju bra lunchlådor om inte annat. Så jag började greja i köket: skiva aubergine och stoppa i ugnen, koka tomat- och linssås, skala potatis.

Då gallskriker han. Det onda i örat har blivit värre.

Släppa allt i köket. Ge alvedon. Sitta och krama och lugna och trösta.

Efter sisådär tjugo minuter somnar han i soffan. Kan klockan ha varit 17.30 då kanske? Han sover fortfarande i soffan. Jag har gkort klart moussakan, ätit moussakan, planterat om några tomater och paprikor, och nu sitter jag i fåtöljen bredvid soffan och håller ett öga på en småfebrig sovande skrutt samt hör avlägset åskmuller. Hoppas han mår bättre när han vaknar.

(Ja, moussakan var god. Jag hade varken feta, muskot eller piri piri, och bara torkad oregano. Nästa gång ska jag låta det stå inne i ugnen längre.)

Idag jobbar jag på att hitta golvet

Sådana där inredningstips som säger att man ska ordna de rum där barnen leker och vistas så att det blir lätt att plocka undan, de måste vara inriktade på att underlätta för föräldrarna, va?

Barnen skiter ju i vilket, de har inga som helst problem med att vada runt i drivor med leksaker, teckningar, pappersklipp, öcker, tidningar och allmänt damm och skräp.

Ändrade planer för helgen

Den här helgen skulle jag vara barnfri. Mannen skulle ta med barnen till släkten. Jag skulle stanna hemma. Kunna fixa och dona i trädgården på egen hand. Inte vara upplåst av att hålla koll på barn, roa barn, fixa mat åt barn. Kunna ta det som det kommer.

Jag hade skaffat hem aubergine för att kunna testa ett recept på linsmoussaka (barnen vägrar både linser och aubergine). Hållit koll på väderprognosen, som först verkat lovande men sedan hotat med allt mer regn.

Barnfritt – så skönt det ska bli!

Och samtidigt kommer alltid katastroftankarna smygande: tänk om det händer dem något! En bilolycka eller nåt!?

Förmodligen hänger just de katastroftankarna till viss del samman med att jag får dåligt samvete över att jag tycker att det ska bli skönt när de reser bort ett par dagar. Om jag vill att de ska vara borta så kommer något hemskt att hända.

Nej, inte rationellt. Katastroftankar är inte rationella.

Men i alla fall: skönt ska det bli att rå sig själv. Jag har lämnat barnen på dagis och fritids och åkt till jobbet. Idag kan jag ta det lite lugnt, hinna gå och träna, ta mig hemåt i det tempo jag själv önskar. Ingen tid att passa, och när jag kommer hem kommer de andra redan att ha åkt.

Klockan hinner bli nästan lunch och jag hinner få gjort en hel del på jobbet. Då ringer dagis. Minstingen har kräkts. Massor.

Jag släpper allt jag har för händer. Stänger datorn. Hämtar lunchlådan (som jag inte kan äta kall och utan bestick, men den ska ju hem) från kylen. Rusar ut. Inser att det är alldeles för tajt för att hinna med närmsta tåg, men hinner med en buss som tar mig en bit. Springer från bussen mot stationen.

Hinner inte med tåget. Köper en macka, väntar på tåget. Försöker ringa mannen gång på gång fast jag vet han är på kurs. Får slutligen fatt i honom (han behöver ju veta läget).

Till slut kommer jag i alla fall till dagis och får med mig en unge hem. En unge som legat och vilat sedan han kräktes och inte kräkts nåt mer. En unge som är pigg och alert och springer till bilen.

Han har fortfarande inte kräkts nåt mer. Ätit lite citronfil under eftermiddagen och lite rostmacka plus hallonsoda ikväll, tittat på massor med film, hjälpt mig plantera om tomater och skrivit tomatskyltar.

Men man skickar inte iväg någon som kräkts till lillkusinen.

Så där rök min lediga helg.

Blomningstid

Tulpanerna blommar.

Backsipporna blommar.

Buxbomen blommar.

En av tomaterna på bänken i studion blommar (ja, det är lite onödigt tidigt).

Pumpaplantorna och sherpa-gurkan är i knopp.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

För alla oss som av olika anledningar inte kan eller vill arbeta i Afghanistan finns det andra sätt att hjälpa till. Genom den här bloggposten vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten. © UNICEF/Asselin

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten. © UNICEF/Asselin

Om stolthet och skryt

Jag har lite smått följt en nätdiskussion om förlossningar med respektive utan kemisk smärtlindring och om ”svåra” och ”lätta” förlossningar. Diskussionen handlade om vad som romantiseras kring förlossningar – både av enskilda personer, media, samhälle och en massa andra nivåer. Bland annat diskuterades stolthet.

Ja, vem får egentligen vara stolt? Får man vara stolt över en förlossning som varit lätt? Det finns det förstås folk som inte tycker: har man inte haft ont och det inte pågått länge så har man inget att vara stolt över.

Får man vara stolt om man haft en lång och jävlig förlossning, då? Självklart finns det folk som inte tycker det. Har man haft väldigt ont och det tagit lång tid så är det möjligen synd om en (fast jag har för mig att jag i nätdiskussioner träffat på folk som typ tycker att det är ens eget fel, för att man inte bejakar kroppen på rätt sätt), men man har ingen rätt att vara stolt, för man har ju inte presterat en ideal förlossning utan liksom misslyckats.

Och har man av någon anledning fött barn med kejsarsnitt, finns det självklart de som tycker att man inte gjort någon prestation alls och därför definitivt inte har rätt att vara stolt.

Så vem har egentligen rätt att vara stolt?

Jag tycker att stolthet handlar om att överträffa sina (eller i vissa fall andras) förväntningar. Att man klarar något man inte hade väntat sig, eller något man inte kan kräva. Klarar något som inte är självklart.

Vissa människor har för övrigt högt ställda krav på sig själva (från sig själva eller från omgivningen) – jag ibland till exempel. Därför, och även ibland annars, kan man även vara stolt över att ha klarat just precis det som förväntades av en.

Vad gäller förlossningar så är det ju rimligen kvinnan själv som kan veta vilken nivå förväntningarna legat på. Har hon alls trott att hon ska klara det under graviditeten? Har hon alls trott hon skulle klara det under själva förlossningen? (Jag gissar på att jag inte är den enda som tvivlat under pågående förlossning.) Har hon hanterat uppkomna situationer under förlossningen bättre än hon förväntat sig? Känner hon att hon faktiskt har presterat något anmärkningsvärt – utifrån SINA förutsättningar? Då får hon absolut känna sig stolt.

Och hon som fått barn med kejsarsnitt då? Ja, det är samma sak där. Det är förmodligen hon själv om vet bäst. Har snittet gjorts efter en kämpig förlossning som gått i stå, och där kvinnan insett att det här är det rimliga valet, den bästa lösningen, då är det ett tungt beslut i en jobbig och pressad situation, och absolut något att vara stolt över. Om snittet är en konsekvens av medicinska avvägningar så kan hon känna sig stolt över att ha litat på medicinska råd, och över att kanske ha accepterat snitt trots att det inte var hennes önskan.

Om mamman har skäl att vara stolt är upp till henne att bedöma. Eller för att vända det åt andra hållet: mamman är den enda som kan avgöra om förlossningen var ”a piece of cake”, vare sig det handlar om det mentala eller det fysiska.

Jag är stolt över mina förlossningar. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom fast jag ville ge upp (ja, jag vet att man inte kan ge upp, men ändå). Jag är stolt över att ha lyckats kommunicera mina önskningar. Jag är stolt över att komma igenom med mig själv i behåll. Jag är stolt över att ha tagit med mig erfarenheterna från första gången till den andra gången och därmed bättre kunna formulera vad som är viktigt för mig och vad som funkar för mig. jag är stolt över att kunna stå på mig i en skitjobbig situation. Jag är stolt över att i huvudsak ha gjort det på mitt sätt, även när barnmorskor och andra velat att jag skulle göra på andra sätt.

Detta är jag stolt över. En del i mina ställningstaganden och avväganden handlar om smärtlindringsval. Men det väsentliga ur stolthetshänseende är ju inte vad jag valde, utan att jag valde utifrån vad som passade mig. Att jag gjorde mina val, och anpassade dem utifrån den erfarenhet jag skaffade. Att jag stod upp för mig själv och mina barn och det JAG bedömde var mest rätt.

Men det finns garanterat en hel massa människor som tycker att vi som fött barn – oavsett hur vi fött – inte har rätt att vara stolta alls, för då är vi nedvärderande mot dem som inte kan få barn alls, och så vidare…

Ett annat exempel jag minns från diskussioner på nätet handlar om barns framsteg. När får man egentligen vara stolt över sitt barn? Mina barn har varit tidiga med mycket (men abolut inte med allt). Då finns det folk som tycker att man skryter när man stolthet i tangentbordet talar om att de lärt sig gå eller läsa och tycker att man borde hålla käft. Man får alltså inte vara stolt över barnen om de presterar bra. Ibland verkar det som att det bara är föräldrar till barn med svårigheter som faktiskt får lov att vara stolta över barnens prestationer. Men varje barn som lär sig gå, prata eller läsa har utfört en stor prestation, och både barnet och barnets föräldrar får lov att känna stolthet över det. Om man inte känner och visar stolthet över det barnet gör, hur ska man då kunna ge barnet självkänsla och självförtroende? Att man visar sig stolt är ju att visa att man ser det barnet gör.

Och nej, självklart är det inte bara prestationer som genererar stolthet hos föräldrar. När barnen på olika sätt visar att de står upp för viktiga värderingar känner jag mig förstås också väldigt stolt. Det är lite olika sorters stolthet.

Men ja, grundproblemet är väl lite grann att stolthet över huvud taget anses fult. Stolthet förväxlas ofta just med skryt. Men stolthet är ju en glädje! Och man måste kunna få visa den glädje man känner och dela den med andra. Även när det är glädje över en prestation.

Om miljöbilar – svar på en kommentar

Jag fick en kommentar på inlägget om bilar och lån, från en Daniel:

Att köpa nyare dyra bilar är miljövidrigt när det finns så många gamla fullt fungerande bilar som skrotas i onödan.

Hade du varit rationell i ditt ”miljötänk” så hade du köpt en gammal billig bil (högst 4000 kronor) samt en cykel istället, samt anpassat ditt liv till att klara dig utan bil i allt annat än undantagsfall. Du hade då under ditt resterande livs samlade transporter förbrukat en bråkdel av de naturresurser som går till spillo när en ny bil tillverkas och en gammal omodern, men fullt fungerande bil, skrotas.

Och jag tycker det här är så pass viktigt, att jag lägger mitt svar på kommentaren här:

Nej, att köra gamla bilar är inte det rationella ur miljöhänseende. De drar mer bränsle, släpper ut större mängder av miljö- och hälsofarliga ämnen och kan inte köras på förnybara bränslen.

Dessutom finns det fler aspekter än bara utsläppen av just vår bil. Jag vill se en övergång till mer produktion och användning av biogas. Biogasen är ett förnybart bränsle, som till stor del kan tillverkas av till exempel av restprodukter från lantbruket och andra typer av organiskt avfall. Produktionen innebär dessutom minskade utsläpp av metan: genom att låta det organiska avfallet rötas under kontrollerade former så tar man tillvara metanet och använder som energikälla (biogas), istället för att släppa ut släppa ut metanet i atmosfären (metan är ju en värre växthusgas än koldioxid). Det pågår dessutom försöksverksamhet där man tar till vara tång till biogasrötning – på det sättet får man bort lite näring ur det övergödda havet.

Men för att biogasproduktionen ska ta fart så behövs det avsättning för den producerade biogasen. Och då behövs det folk som har gasbilar. Det är det bekanta hönan och ägget-fenomenet: något måste komma först, bilen eller gasen. Någon måste våga börja, typ.

Och om vi ska kunna få en fossilbränslefri fordonsflotta till 2030 (eller hur det nu är regeringens mål är formulerat – jag minns inte på rak arm) så kan vi inte vänta och först köra slut på alla gamla bilar. Om alla som bryr sig om miljön låter bli att köpa bil, och alla som skiter i miljön fortsätter köpa törstiga bensinbilar, så drivs inte utvecklingen framåt. (Samma resonemang tror jag jag utvecklat vad gäller kläder – om alla som bryr sig om miljön köper second hand så blir det ju ingen som köper ekobomull, och då finns det ingen marknad för det.)

Vad gäller att skaffa en cykel och anpassa mitt liv till att klara mig utan bil: Tja, jag är inte en miljöfanatiker. Jag gör andra avvägningar i mitt liv också. Jag (vi) har valt att bo på ett ställe där vi trivs och mår bra. Och för att vi ska kunna ha ett hyfsat drägligt liv här, utan att all tid ska försvinna till att förflytta barnen till och från skola och dagis, så har vi valt att använda bilen till det. Liksom till att få hem saker till husrenoveringen. Så nej, vi har inte valt den extrema variant som innebär ingen bilkörning. På morgonen skjutsar vi barnen till skola och dagis kör vi in till centralorten, ställer bilen och tar tåget till våra jobb.

Jag vill också gärna hänvisa till det här inlägget: http://www.sanneskriver.se/2011/05/27/extremism-igen/