Monthly Archives: juli 2012

Men snälla Ellos, jag vill inte ha er reklam!

Det händer ibland att jag handlar på Ellos. Mest ekologiska barnkläder och -skor, men även enstaka andra saker.

Handlar man hos Ellos så får man sedan per automatik deras reklam. Stora tjocka kataloger. Tunna extrakataloger. Tunna reakataloger. Kuverterade ”erbjudanden” och kuponger. Erbjudanden om att få låna pengar.

De saker jag vill köpa finns inte i katalogerna. De ekologiska barnkläderna hos Ellos finns bara på nätet. Katalogerna innehåller en massa skit, och en massa bilder på modeller som åmar sig på olika fåniga vis. Jag vill inte ha skiten. Dessutom är det oändliga mängder blankt papper som bara slängs helt i onödan.

Efter första gången jag handlar där för nåt år sedan så tröttnade jag till slut. Men det krävdes flera omgångar av kontakt med Ellos innan reklamen slutade komma. Och sedan bestämde jag mig för att inte handla där igen. Men så efter ett tag så hamnade jag återigen i sitsen att det faktiskt bara var från Ellos jag kunde få fatt i det som behövdes. (Ekobarnkläder och liknande är inte alltid så lätt att få fatt i – om man inte anser att barnen klarar sig med bara t-shirts och samtidigt inte har råd med de allra dyraste produkterna.) Så jag handlade där ändå. Mitt konto fanns kvar. Och efter att jg beställt så började reklamen komma igen.

Jag vill inte ha reklamen! Det är ingenting i den som intresserar mig! Och alldeles oavsett så är det inte i kataloger utan via webben jag letar när jag behöver något. (Ja, jag handlar saker för att de behövs. Inte för att någon skickat en reklamkatalog till mig och talat om vad som är trendigt eller påpekat att jag behöver utöka min basgarderob (vilket jag inte behöver) eller haft bilder på tjejer i ”oversized” tröja (som ser ut att vara alldeles normal i passformen.) Men jag vill inte heller behöva ringa Ellos tre gånger efter varje gång jag beställt nåt där för att få dem att sluta skicka reklamen till mig.

Det borde väl vara möjligt att handla hos Ellos utan att behöva få pappersreklamen? Hör ni, Ellos, den där pappersreklamen MINSKAR sannolikheten att jag ska handla hos er! Den gör mig bara mer negativt inställd! Det borde ju vara en skitsak att ha en ”ruta” i ert kundregister för kunder som vill slippa all pappersreklam (eller för den delen all reklam).

Om inte för miljöns skull så i alla fall för at ni borde inse att ni lever kvar på stenåldern. Vi som handlar via nätet, och hittar era produkter via nätet, har inget behov av era uråldriga kataloger.

Febern som kom och gick

I förrgår kväll klagade fyraåringen över att han frös och över ont i armarna.

Igår vaknade han med ordentlig feber. 38,7 grader. Klagade över ont i pannan och var påtagligt hängig. Fick alvedon och piggade på sig en aning, men var ändå riktigt tydligt sjuk och orkeslös. Åt inte mycket, drack än mindre. Lite flingor till frukost. En skål glass till förmiddagsfika (för vätskan och som kylning i värmen). Några gurkbitar till lunch.

Innan nästa omgång alvedon visade termometern 38,2. Kanske lite piggare, men allmänt hängig och ynklig.

I bilen på väg till mornor och morfar på sen eftermiddag somnade han. Sov sedan flera timmar. Var sedan ganska ynklig första stunden sedan han vaknat på kvällen, men åt sedan med god aptit, och var sedan pigg och alert hela kvällen.

Idag är febern borta. Knappt ett spår av sjukhet.

Sånt här med väder igen, då

Ja. Det är för varmt nu. Klarblå himmel, inte mycket vind, ungefär 24 grader varmt (och då är klockan bara halv elva).

Jag är inte en värmeälskare. Jag tycker att 22 grader är lagom – blir det varmare än så tycker jag det är för varmt. I alla fall när solen gassar.

Men det är praktiskt med det här vädret just nu. Smidigt att kunna sköta allt sågande och liknande utomhus. Smidigt att kunna förvara drygt fem meter långa golvbrädor ute. Smidigt att kunna äta ute och springa ut och in smidigt, givet omständigheterna.

Men jag vidhåller min rätt att tycka det är för varmt – även om jag är tacksam för det här vädret just nu.

Vi har ett bjälklag!

Efter diverse slöjdande i asfaltspapp, att lägga mellan bjälkar och underlag, och i lecablock, att stabilisera bjälkarna med, samt träbjälkar, som ju alltså ska bära isolering och golv, så har vi nu ett bjälklag.

Och jag har skrivit ihop en liten kort redogörelse på en pappersbit om hur det gamla golvet såg ut/vad det bestod av och när och varför vi bytte, och plastlaminerat med sådan där kall-laminering och stoppat ner där under bjälkarna – så att de som tar upp golvet nästa gång (förhoppningsvis dröjer det länge) ska få lite historik.

Tillbaka igen efter campingsemester men fortsätter att leva campingliv

Vi har varit på campingsemester på Öland en vecka (det är därför det varit så tyst här), och kom hem i fredags kväll. Sedan igår (söndag, väl? – jag är helt veckovill vid det här laget) är vi åter igång med golvfixandet. (Eventuellt kommer det ett campingsemestersinlägg senare, om jag hinner och orkar.)

Igår lyfte vi alltså ut de resterande golvbrädorna (som vi haft att kliva på) och de gamla golvbjälkarna. Sedan grävde vi ut lite löst grus till (framför allt för att bli av med så mycket som möjligt av organiskt material), kratsade ur de gamla bjälkhålen i grunden och sopade bort löst material i hålen och runt kanten.

Sedan återstod alltså en grusgrop.

Och det är där det fortsatta campinglivet kommer in. För matrummet ligger så att man måste passera det för att ta sig typ nästan var som helst. Eller, man kan beskriva det så här: På ena sidan ligger den renoverade verandan, hallen, trappan upp och därmed hela ovanvåningen. På andra sidan ligger den vanliga entrén, köket, kontoret, studion, badrummet och källaren. Och på tredje sidan ligger vardagsrummet, där vi för tillfället har matbordet och porslinet.

För att plocka ur diskmaskinen måste man passera grusgropen.

För att komma till matbordet och TV:n måste man passera grusgropen.

För att ta sig från sovrummen (på ovanvåningen) till toaletten måste man passera grusgropen.

Därför är det fortsatt campingliv. Vi äter i möjligaste mån utomhus. (Ja, vädret är välanpassat.) Vi går vägen runt huset (istället för genom grusgropen) när vi ska på toa. Även nattetid.

 

Och sedan började då arbetet med att bygga upp igen. Vilket förstås inte är det lättaste. För i vanlig ordning så är inte hålen som bjälkarna suttit i i grunden så användbara allihop (även om det var bättre här än i tidigare rum). Dessutom ska vi lägga fler bjälkar än det varit innan; de tidigare bjälkarna låg med bitvis så mycket som 140 cc (fast ner mot nästan metern på andra ställen) och vi vill ha ungefär 60. Alltså i med en extra bjälke emellan varje gammal bjälkes placering. Och för de nya bjälkarna finns det ju inga urtag.

Det är alltså specialslöjd, där bjälkar ska tas av i rätt längd, slöjdas till (med hjälp av både cirkelsåg och stämjärn) för att passa för stenar och urtag, stöd ska byggas av stenar och lecablock (som slöjdas med vinkelslip, fogsvans och huggmejsel), och så ska det kollas emd vattenpass så att bjälkar och golv hamnar rätt i våg på längden och tvären och dessutom rätt i höjd i förhållande till träsklar och annat.

Mycket tankearbete för att det ska bli rätt. Mycket praktiskt arbete för att få till det. Mycket mod för att faktiskt våga börja – och för att våga tro att det man åstadkommit är bra nog.

Dessutom två ungar som behöver roas samtidigt…

Kombinationen av att behöva tänka rätt och att behöva våga börja är jag sämre på än min man. Och ja, man ska utmana sig själv och jobba med det man är dålig på, men en del av det är att kunna stå och bara titta på och hänga med i tankearbetet, och… äh, jag vet inte. Dåliga ursäkter förmodligen. Han fixade med bjälkar, jag rensade i trädgårdslandet, vilket kändes betydligt roligare (tyckte jag) – men usch så dåligt samvete jag hade :-(

Idag har vi fortsatt med bjälkfixandet. Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt, och jag och fyraåringen har försökt vara delaktiga i byggandet lite grann. Jag har ägnat mig åt lite lecablocksslöjd med fogsvans och huggmejsel (fan vilket jävla tråkgöra!), och fyraåringen har sågat några småbitar läkt vi ska använda till att fästa en undergolvskonstruktion med.

För vi tänker köra på något liknande det som varit innan, fast i modernare tappning ;-) På sidorna av bjälkarna blir det längst ner små 25×25-läkt-bitar som fäste för mycket glest satta gamla golvbrädor, på vilka det ska ligga asfaboard (heter det så?). Ovanpå det 95 mm stenull. Och sedan Svanenmärkt 30 mm tjockt massivt Siljangolv (furu). Så idag har vi varit och storhandlat (asfaboard, isolering och golv). Dyrt blir det, för vi tänker inte skarva utan köra hellängder av golvbrädorna (det stabiliserar också), så det blir mycket spill – men det kommer också till nytta, förr eller senare ;-)

Nä, jag tränar inget nu i sommar

Det skrivs en del om träning nu i sommar – i bloggar, på twitter och så vidare. Folk är ute och springer och har sig, eller tränar på andra sätt.

Det borde säkert jag också, så det ger mig dåligt samvete. Fast jag brukar inte träna under semestern. De saker jag går på brukar ligga under terminerna, och när jag är ledig vill jag ändå inte lägga en massa tid på att ta mig in till stan.

Men jag borde säkert ut och cykla eller nåt sånt.

Å andra sidan så ägnar jag mig åt sånt som att

  • bräcka golv
  • skyffla bort grus
  • slå med lie
  • köra röjsåg
  • gräva
  • såga och snickra
  • skyffla ny sand i sandlådan
  • räfsa

och en massa annat sånt. Stundtals ganska ansträngande på sitt sätt. Jag sitter i alla fall inte och latar mig.

Nej, det är inte skittorrt längre

Men det är inte ovanligt blött heller. Nederbördsmängderna i juni slutade på ungefär de normala, efter en väldigt torr juni som hämtade upp sig på slutet. Hittills i juli har det regnat mindre än normalt.

På det hela taget känns det annars som en ganska normal sommar: enstaka ganska fina dagar, en hel massa helt okej dagar och en del dagar med riktigt mycket regn.

Men det är här, det. När det kommer till väder brukar vi visst knappt räknas till Sverige – när ”hela landet” ska få ett visst väder brukar prognosen och vädret här säga nåt annat ;-)

Möjligheten att kritisera saker och samtidigt visa vad det är man kritiserar

Det händer att jag till exempel skriver blogginlägg där jag kritiserar reklam, kampanjer och annat. När jag gör det så brukar jag länka till relevant webbsida, publikation eller liknande. Många andra som skriver den typen av blogginlägg gör istället skärmdumpar av det de kritiserar och lägger in i blogginlägget. Det brukar alltså inte jag göra.

Det finns två anledningar till att jag inte gör det. Den ena är lathet, eller vad man ska kalla det. Det är en massa jobb med att fixa skärmdumpar och lägga in etc. Den andra anledningen är att jag är osäker på vad som gäller. Man får ju inte använda andras bilder hur som helst, och även med skärmdumpar och liknande har jag känt att det är bättre och enklare att hålla mig på den säkra sidan.

Men det är förstås mycket effektivare och tydligare om man faktiskt kan visa upp det man kritiserar i anslutning till det man kritiserar. Dessutom finns alltid en ”risk” att det man kritiserar (artikel, pdf, bild eller vad den nu må vara) tas bort av sidägaren, och då finns det liksom inget ”bevismaterial” kvar, och min text blir ännu mer meningslös.

Alltså: jag tycker det är vettigt – för att inte säga nödvändigt – att kunna ta skärmdumpar eller motsvarande av det man kritiserar. Om man kritiserar något är det nödvändigt att andra också kan bilda sig en uppfattning om det man kritiserar.

Och att kunna kritisera, eller i vidare mening diskutera, saker man ser och hör omkring sig är förstås jätteviktigt. Vi måste kunna diskutera hur människor framställs i reklam, texter, bilder, ilmer, och så vidare. Alla tycker inte lika, men vi måste kunna diskutera och kritisera.

Vilket Genusfotografen nyligen gjorde i ett blogginlägg (numera censurerat).

Men så får man tydligen inte göra. Enligt nuvarande lagstiftning samt ett hovrättsprejudikat från 2009 är det okej att publicera faksimil i tryckta publikationer – men INTE på internet. Alltså: det är okej att framföra kritik, och återge det man kritiserar, om man håller sig till tryckta ”gammelmedia”, men på internet, där stora delar av debatten idag förs, är det förbjudet. (Läs mer hos genusfotografen.)

Vansinnigt!

För det första är det förstås fullkomligt orimligt att ha olika regler för tryckta media och internet.

För det andra: hur ska vi kunna ha öppenhet, yttrandefrihet och demokrati om vi inte kan diskutera, kritisera och samtidigt visa vad det är vi diskuterar och kritiserar? Om till exempel något av partierna inför nästa val har en vansinnig valaffisch, så får man alltså inte utan deras tillstånd publicera den på en webbsida för att diskutera den…? (I en tryckt tidning är alltså däremot okej…)

Så här kan vi förstås inte ha det. Om det är så här lagstiftning och hovrättsprejudikat ser ut, så bör förstås riksdagen åtgärda lagstiftningen.

Så – var står de politiska partierna i denna fråga?

Sannes supersmaskiga smakbitar (fläder- och citronkakor)

När jag nu gjort en marmelad som är så söt att den i praktiken nästan är omöjlig att använda som marmelad, så gäller det att hitta andra användningsområden. Om man till exempel bestämmer sig för att betrakta marmeladen som nästintill rent socker men med en lätt smaksättning? Med det utgångsläget gjorde jag följande kakor:

Blanda allt i matberedaren. Klicka ut i knäckformar. Grädda i ugnen (200 gr, 10 minuter).

De blev faktiskt riktigt goda :-)

Superkvinnligt?

Igår skrev ling0n på twitter:

Vill se omvänt makeover-program. Ta superkvinnlig kvinna och klä henne i bekväma kläder, kasta sminket, lär henne att sluta banta.

Jag håller med om tanken. Men jag hängde ändå upp mig på det. För så som det uttrycktes så uppfattar jag det som att kvinnan ifråga skulle bli mindre (super)kvinnlig av att ha bekväma skor och vara utan smink. Och därmed alltså att hon skulle vara mer (super)kvinnlig innan, när hon tydligen har obekväma skor men smink.

Det skulle ju i så fall innebära att jag aldrig skulle vara superkvinnlig ;-) Och visst, nog för att jag inte identifierar mig som ”superkvinnlig”, men ändå.

För när jag tänker på det, när jag funderar på när jag känner mig som mest kvinnlig (om nu det är det relevanta ordet?), så är det nog så som jag kände mig just igår eftermiddag. I dammiga jobbekläder, en sliten gammal universitets-t-shirt och ett urblekt huckle om håret. Påtagligt svettig under armarna. Barfota. När jag står där på gräset och känner hur jag finns, existerar, i varenda muskel och ända ut i det yttersta hudlagret. Känslan av att ha jobbat med kroppen. Känslan av att kunna. Av att åstadkomma – det här kan jag! Känslan av att vara jag. Njutningen i att ha trädgården, och huset, omkring mig. Detta som jag, som vi, åstadkommer. Känslan av att jag är jag och av att jag trivs med mig själv och med livet.

Ja, jag kan vara kvinnlig i klänning också. I alla fall om det är en klänning jag trivs i. Fast kvinnligheten sitter inte i klänningen. Utan i mig. I den känsla jag känner.