Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)
Idag har jag inga problem med att svära.
Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.
Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en ”riktig” svordom kan ge.
Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.
Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.
Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.
1 kommentar
3 pingar
Roligt att läsa! Skulle nästan kunna ha skrivit det själv. Men jag tycker inte att det är sunt att ha förbud mot svordomar i skolan. Det är att gå för långt. Det är i grund och botten en rättighet att få svära – och som du själv säger, det har en förstärkande funktion!
Däremot kan man i enskilda fall, då man vet att de personer man talar med i stunden inte trivs med det, välja att låta bli. Men jag tycker att det är ett val utifrån ett personligt samspel. Det hör inte hemma i ett förebyggande välmenande på kollektiv nivå. Var skulle vi hamna då? En skola där ingen får svära, ingen får äta fläskkött, ingen får ingen får prata om Gud mm, allt för att låta bli att eventuellt såra någon annan.
Nu har inte mina barns skola förbud, men skulle det införas skulle jag protestera vilt : )
/Lisa
[…] men efter att ha letat efter inlägget får jag till slut inse att jag nog aldrig gjort det. Som svordomsinlägget häromsistens, som jag skrev när jag insåg att det nog inte fanns något gammalt inlägg att […]
[…] tycker jag att svordomar är helt harmlösa. Varför skulle det vara ett problem att programledarna svär? Vad menar du att det skulle göra […]
[…] Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P […]