Monthly Archives: januari 2013

De enorma mängder som faller över en i affären

Ibland när jag går i stora affärer så liksom slår det mig, nästan fysiskt: vilka kopiösa mängder med varor det finns. Massor. Och då menar jag inte framför allt utbudet och valmöjligheterna, utan de gigantiska mängderna av samma sak.

Häromsistens var jag i en stor mataffär just när de fyllde på fläskfilé. Det var ett antal likadana stora papplådor – minst ett tiotal, tror jag – på en vagn, och hon öppnade den översta och började langa upp. Det måste ha varit kanske tjugo-trettio hela vakuumförpackade fläskfiléer bara i den första lådan.

Det är så bisarrt. Det handlar om delar av levande djur. Men en levande gris har inte 30 filéer utan två. Det innebär att en oherrans massa grisar slaktats för att producera fläskfiléerna i de där lådorna.

Nu tror jag ju inte på något vis att resten av grisarna slängts, det menar jag inte alls. Men det blir liksom ändå så bisarrt. För mig är liksom ändå det ”normala” att man slaktar ett djur, och då blir det en väldig massa olika sorters kött, som man också tar hand om i samma veva. Man kan inte bara köpa filéer. Man kan inte bara leverera tio lådor färsk vakuumpackad fläskfilé.

Eller jo, det kan man ju förstås, helt uppenbart. Det var säkert något erbjudande. – Vilket ju å andra sidan i sin tur förmodligen innebär att ett stort antal affärer i samma mataffärskedja hade samma erbjudande och också fick lådvis med filéer.

Men nej, känslan gäller inte bara kött. Den gäller oändliga hyllor med matvaror, och oändliga hyllor med prylar. Massor med galjar med kläder. Så oerhört mycket det produceras. Så oerhört mycket av det som måste produceras utan att man ens vet om någon nånsin kommer att efterfråga det. Det är liksom hissnande. Man producerar löjliga mängder, och radar upp det, med förhoppningen att någon ska vilja ha det. Och lite extra för säkerhets skull, så att ingen ska råka bli utan. För att någon blir utan fläskfilé eller julskinka eller vad det nu är man har erbjudande på eller som man tror ska bli modernt är ju värre än att det blir lite över.

Lite spill får man räkna med – eller?

Lite, ja. Men det här handlar ju knappast om lite.

Och det ger mig märkliga blandade känslor att stå där i allt överskottet. För på ett sätt äcklar det mig. Och på ett annat sätt vill mitt världssamvete att jag ska göra mitt bästa för att inget av det ska behöva slängas. Det finns en överhängande risk att jag köper lite mer än jag egentligen behöver av det som jag ser annars riskerar behöva slängas. Vilket ger mig mindre utrymme att använda saker jag själv odlat.

På nåt vis vill jag allt mindre besöka de där stora överfulla affärerna och bara klara mig på mitt eget. På hemodlade grönsaker och lammet jag köpt direkt från uppfödaren. I min del av världen, där man inte bara kan få en styckningsdetalj.

Jag är inte fantastisk men jag sitter här och duger

Jag fick en kommentar innan idag:

Jag upplever att du nedvärderar dig själv en del.. Kanske inte direkt, men indirekt och det är ibland värre.

*kram*

Jag tycker du ska uppvärderas lite ibland. Jag vill läsa ett inlägg där du listar ett antal anledningar varför du är fantastisk! :D

Och medan jag skrev svar på den så började tårarna rinna…

Nej, jag skriver inte om hur fantastisk jag är. Jag har nog väldigt långt kvar till att tycka att jag är det.

Jag tycker ändå jag har kommit långt. Jag har numera inga större problem med att stå för den jag är, jag har hämtat tillbaka ganska mycket där. Jag tycker det jag tycker och står för det (även om det är enklare när jag skriver än när jag pratar). Jag tycker generellt sett att jag har rätt i ganska mycket. Jag har gjort val jag trivs med och trivs generellt sett ganska bra med den jag är. Jag har bottnat i mig själv.

Men att tycka jag är fantastisk – det är liksom en helt annan sak.

Jag kan numera sträcka mig till att tycka att jag är bra på en hel del saker. Eller i alla fall ganska bra eller rätt bra. Jag tycker jag är ganska bra på att skriva. Jag tycker jag är en rätt bra mamma. Jag tycker att jag, givet förkunskapen, är ganska bra på det här med att renovera.

Nånstans i närheten av bra, alltså.

Men fantastisk – det är sånt där som fodrar nästan övermänskliga egenskaper. Det räcker inte att vara bra, att vara fantastisk är ju liksom att vara världsklass, den som vinner tävlingar, den som är bäst.

Det är jag inte. Inte på nåt nånsin. På sin höjd är jag liksom lite bättre än genomsnittet. I alla fall bland de som alls ägnar sig åt vad det nu vara månde.

Och för övrigt, så… har jag väldigt mycket sådant här väga in alla aspekter-seende. Jag är lite bättre än en del, men de hade säkert varit lika bra som jag om det inte vore för [valfri prestationssänkande omständighet].

Japp. Så har jag lärt mig att tänka.

Det är typ synd om alla utom mig – de har inte fått rätt förutsättningar på ett eller annat sätt. Och hade de varit jag så skulle de säkert ha varit bättre.

Bredvid den där Luther som sitter på min axel sitter Jante och viskar ”Du ska fanimej inte tro att du är nåt”.

Det är inte fint att tro att man är nåt.

Men det finns liksom inte heller några skäl att tro att man är nåt. Det är ytterst sällsynt, genom alla år, att någon sagt att jag är bra på något. ”Bra” är liksom i sig en enormt hög nivå – att någon säger att jag gjort något bra så är det sällsynt nog.

Är jag bra på något så är det garanterat nåt som är lätt. Eller nåt som inte är värdefullt. Eller något som just jag bara råkar ha tur att ha lätt för. På Body Balance-passet jag går på, säger ledaren (som annars är väldigt bra på det hela taget) när vi kommer till partiet med balans: ”Just balans är väldigt individuellt”. Och sedan säger hon nåt liknande när det kommer till stretch och smidighet. Och ja, självklart är det individuellt. Men det är styrka också. Och oavsett om saker är individuella eller inte så går de att förbättra. Eller? Nä. Jag får inte känna mig bra på de saker jag är bättre på, ens nu när jag är i ett sammanhang där inte alla andra är ännu bättre.

I skolan talade lärarna alltid bara om vad man inte var tillräckligt bra på. De sa inte ”du är bra p唝 eller ”du är bra” – de sa ”du är inte tillräckligt bra på det här för att komma upp till nästa betygsniv唝. Eller ”Du är visserligen fortfarande lika bra på det här som förra terminen, men nu har några andra blivit bättre, och då kan du inte längre få det här betyget”. Relativa betygssystemet, hette det. Alltid alltid jämförelse med andra, aldrig bra nog i sig själv. Och nejdå, det skulle absolut aldrig vara en jämförelse med andra i klassen, betygen i en klass skulle aldrig kunna ”ta slut”, det talade lärarna om – men sedan gjorde de själva tvärtom ändå.

Alltid en jämförelse med andra.

Och när jag grunnar på det där så dyker den här artikeln upp.

Personligheten har nästan lika stor betydelse för vilka betyg en elev får som hur hög intelligenskvot eleven har – och skolan ser ut att gynna elever som drivs av ångest och plikt. Det visar en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet.

Elever som drivs av ångest och oro gynnas

Det var framför allt betydelsen av att ha en speciell egenskap som förvånade forskaren och psykologen Pia Rosander.

– Ja, det var att samvetsgrannhet spelar så stor roll, att det nästan är lika viktigt som begåvning, säger hon.

Samvetsgrannhet, det vill säga att en person är plikttrogen, ordningssam och disciplinerad, hade enligt Pia Rosander ett klockrent samband med höga betyg.

Hon har personlighets- och IQ-testat 200 elever i starten av gymnasiet och sedan personlighetstestat samma grupp några veckor före studenten. Hon har även personlighetstestat 476 elever och sedan studerat vilka inlärningsmetoder de använde sig av. En annan avgörande egenskap för att få höga betyg var, enligt Pia Rosanders resultat, den egenskap som innebär att ångest och oro driver eleven att prestera bra.

– Det är framför allt begåvade flickor som drivs, motiveras av rädslan för att misslyckas.

Inte ett dugg förvånande, om du frågar mig. Visst var det pliktrogenhet och samvete som drev oss framåt. Hur mycket jag än hade gjort levde åtminstone jag alltid med en känsla av att jag borde gjort mer, ansträngt mig lite till. Jag hann aldrig fullt tillräckligt.

Det höll sedan på att ta knäcken på mig på universitetet.

Om det är något jag skulle gjort annorlunda i skolan så är det att jag inte skulle tagit det så blodigt. Inte försökt att göra allt jag blev tillsagd att göra. Ägnat mig mer åt de bitar jag tyckte var kul och intressanta. Och leva mer. Skita i skolan ibland. Det har jag tänkt många gånger. Fast jag vet ju att jag skulle gått i fällan igen…

Och ju högre upp i systemet man kommer – universitet, dansutbildning, arbetsliv – desto mer jämförs man ju med de bästa inom ett område. Vilket förstås skulle kunna göra att man kände sig utvald – men istället blir det svårare och svårare att nånsin få lov att känna sig bra på något alls. Ju äldre vi blir desto svårare att få lov att känna sig det minsta fantastisk. Och dessutom är det fler och fler som anser sig ha rätt att tycka till.

Inte ens när det gäller de riktigt jobbiga sakerna får man känna sig fantastisk. Som att man klarat sig igenom två förlossningar, eller orkat upp ur depressioner. Hade man gjort rätt hade ju inte förlossningen gjort så jävla ont, och man hade aldrig blivit deprimerad.

Men så slår det mig: Vill jag alls vara fantastisk?

Nej.

Visst skulle jag gärna oftare höra att jag är fantastisk, eller att jag gjort nåt bra. Det mår jag bra av att höra. Och för varje gång jag hör det har jag också lite lättare att tro det.

Men jag har ju faktiskt slutat sträva efter att vara fantastisk. Att sträva efter det är att sträva efter att vara bäst. (Det var det där relativa igen, ja.) Och jag vill faktiskt inte sträva efter det. Jag mår inte bättre av det. Det enda det ger mig är en känsla av att inte räcka till. Och av att vara sämre än andra. Det blir jag inte lycklig av.

Jag strävar ju faktiskt numera efter att vara just nöjd. Att göra saker lagom bra. Att hinna leva lite också. Att inte vara så hård mot mig själv. Att släppa på perfektionsjäveln.

Just det tycker jag att jag varit ganska bra på på senare år. Jag blir bättre.

Att strunta i att vara fantastisk ökar sannolikheten för att jag ska vara lycklig. Och lycklig är faktiskt mer eftersträvansvärt än fantastisk.

Jag duger. Det räcker faktiskt bra så.

Traditioner, seder och moral

När jag gick i ettan och alltså nyss hade börjat skolan så slickade jag tallriken för att få upp all den goda såsen. (Brunsås. Troligen pulversås? Precis som köpelimpa och apelsinsaft så var det ju lyxiga varor jag inte var van vid, i ett hem där det mesta gjordes från grunden.)

Så fick man förstås inte göra. Fy.

Jag slickar inte tallrikar längre, för det fick jag ju lära mig då att det var fult och dåligt. Men jag skrapar ofta ur det sista ur grytan med upppläggningsskeden eller nåt annat och slickar av när det är något gott. Ja, hemma i alla fall. Inte borta. För det är inte fint att skrapa ur och äta upp och slicka av det allra allra sista – så gör man inte, liksom. Det är inte fint att göra så.

Jag antar att det delvis handlar om att det är fint att inte behöva. Att man ska visa att man har ett sånt överflöd att man inte behöver äta upp det där allra sista? Och ja, jag gör ju det för att det är gott, inte för att jag annars riskerar att svälta. Men ändå. Jag tycker inte riktigt om när det är fult att göra det som egentligen vore klokast och bäst.

När man hälsar på någon anses det tydligen höra till god ton att ha med sig en liten present. Gärna något huvudsakligen meningslöst, som en så kallad presentbok. Eller en ask choklad (gärna av billig och tråkig choklad, helt utan eko- eller fairtrade-certifiering). Eller en billig, snabbt uppdriven blomma som inte klarar sig särskilt länge. Och så vidare. Bjuder man in folk ska man räkna med att få lite sådana saker. Hälsar man på någon förväntas man ofta ta med något sådant. Det hör till god ton. (Jag är skitkass på det. Jag har med mig presenter när någon fyller år, eller typ tagit examen. Inte för att jag är bortbjuden på middag. Jag är säkert ociviliserad.)

Däremot är det inte okej att önska sig saker. Herregud, det skulle ju antyda att man förväntade sig något! (Jämför ovanstående…) Speciellt är det inte okej att önska sig pengar. Inte ens om man gör det för att undvika att få saker man verkligen inte vill ha.

Det är för övrigt inte särskilt okej att ge pengar heller. Gör man det så måste de maskeras som presentkort. För herregud, tänk om någon skulle begripa hur mycket pengar det handlar om! Det är ju fult! Ja, visst, alla kan räkna ut hur mycket pengar det rör sig om, speciellt när det gäller presentkort, men ändå.

Men man måste bli glad för allt man får. Oavsett om man tycker det är saker som är skit – sånt man inte har användning för och som bara kommer att samla damm, eller för den delen saker man tycker ställer till med skada, till exempel på miljö eller hälsa. Man får absolut inte säga det, och helst inte tänka det heller. Man kan inte välja bort eller tacka nej. För då är man en sån där bortskämd i-landsmänniska. Även om skälet till att man är missnöjd är att man tycker det är dåligt att få skitsaker när pengarna och resurserna kunde kommit någon behövande till glädje och nytta, antingen i ett u-land eller bland behövande i vårt eget land. Och även om man vet att den skada den onödiga prylen orsakar främst kommer att ske i fattiga länder. Bortskämd är man likväl om man inte blir glad och tacksam över att få ytterligare en sak man inte behöver.

Bortskämd är man för övrigt om man ens tar upp det här ämnet till diskussion. Jag ska ju vara glad att jag lever här, där jag kan få den här onödiga skiten.

Men jag klarar mig ju även om jag slänger skiten i soporna. För någon annan kunde pengarna den där chokladkartongen, som inte ens är god, kostade vara skillnad mellan liv och död.

Det tar aldrig slut

Då och då drabbas jag av känslan att nu har jag inget att skriva om mer. Tomt i huvudet. Inga blogguppslag, betat av alla tankar, inte minsta lilla sak som ligger och gnager och kräver att bli skriven om.

Det är på ett sätt en skön känsla – jag slipper känslan av att ligga efter och inte hinna med, i alla fall på skrivområdet. Men samtidigt känns det tomt. Konstigt. Kommer det inget mer nu?

Det varar på sin höjd några dagar eller en halv vecka. För sedan väller det plötsligt in saker. Inte minst stora och komplicerade grejer som verkligen kräver tid för att orka skrivas om.

Det blir nästan överdos åt andra hållet. Och jag ångrar att jag inte njöt av tomheten.

Om man tror kunderna blir rädda av att få veta så är lösningen att hålla käft?

Behandlade citroner

Jag köpte ett nät med fyra citroner på Lidl. På etiketten står att produkten konserverats med imazalil och ortho-phenyl-phenol samt uppmaningen att inte använda skalet. Gott och väl, men informationen ges på tyska. Eftersom många recept har rivna citronskal som ingrediens borde denna information också ha funnits på svenska.

Hur är det för övrigt med behandlingen av citroner som köps i lösvikt där ingen information om kemisk behandling ges?

SVAR. Caroline Forshéll, kommunikationschef, Lidl: Texten står på tyska på grund av ett lastningsfel; dessa pallar skulle till Tyskland. Texten ska självklart vara på svenska i Sverige.

I enlighet med de handelsnormer som finns har vi angivit att citronerna behandlats med konserveringsmedel och vax. Leverantören har gått längre i sin konsumentupplysning än vad som är brukligt i Sverige genom att avråda konsumenterna att äta skalen. Alla citroner som säljs i Lidls butiker har lägre halt av bekämpningsmedel än vad som är tillåtet. högst en tredjedel av de nivåer som slagits fast på EU-nivå.

Då vi i Sverige ser risk i att texten kan skapa en överdriven oro hos våra kunder kommer vi framöver att anpassa oss till rådande standard och ta bort texten.

Ovanstående är hämtat från senaste numret av Råd & rön, som kom i brevlådan idag.

Jaha, Lidl. Ni tror att konsumenterna blir oroliga av att få veta vilka kemikalier som använts och av att man avråder från att använda skalet, och därför vill ni inte att kunderna ska få veta?

Ja, visst är det mycket möjligt att kunderna blir oroliga. Och? Det hindrar ju inte att det enda rimliga är att tala om det ändå. Även om halterna ligger under gränsvärdena, så finns ju ändå ämnena där. Vill ni inte stå för innehållet i det ni säljer?

Om kunderna får veta så är det sannolikt att fler av dem köper ekologiskt, åtminstone när de ska använda skalet. Det är väl bra? (Eller har ni inga ekocitroner på Lidl?)

Och nej, jag tror inte de andra livsmedelskedjornas citroner generellt sett är bättre, eller att de andra kedjorna har märkning som talar om att man bör undvika att använda citronskalet. Generellt är nog de flesta kedjorna lika goda kålsupare. Men därifrån och till att avsiktligt välja bort en information som man erbjuder kunder i andra länder, och dessutom tala om detta när man får chansen att uttala sig i Råd & rön!? Det rimliga borde vara motsatsen: att framöver erbjuda informationen även i Sverige. Och alla andra länder. Ta chansen att visa att man vill vara en föregångare! ta chansen till goodwill! – Men istället tar man chansen att visa att man faktiskt skiter i vilket, så länge man kan tjäna pengar.

Tja, man kanske ska se det som ärligt? ”Bryr ni er så handla inte hos oss”?

Pinsamt är vad det är.

Jag längtar mer och mer efter en ransonering av klimatgasutsläpp

För det känns så märkligt. Själv har jag dåligt samvete över att jag köper en bok. Och andra flyger kors och tvärs över jorden igen och igen och igen.

Jag har dåligt samvete, för boken är ju inte nödvändig för min överlevnad – det handlar om nöje och intresse. Men de som flyger har inte dåligt samvete; de anser att flygresorna är nödvändiga.

Och det är ju inte upp till mig att bedöma. Eller, jag kan inte göra den bedömningen, för  jag har inte all information i varje fall. Och det är svårt att ifrågasätta andras val, från person till person; jag måste ju ändå utgå från att andra människor inte är onda.

Därför skulle jag önska en ransonering. En tilldelad mängd tillåtna utsläpp av klimatgaser per person. Då blir det inte upp till var och en. Då blir det rättvist. För som det är nu så blir ju utrymmet mindre för dem som har ett större samvete och större för dem som skiter i konsekvenserna eller som har en tendens att uppvärdera sina egna åtaganden och önskemål jämfört med alla andras.

Är det därför män generellt sett har större klimatpåverkan än kvinnor? För att de av tradition tillåts ha ett större ”ego”, större tillåtelse att värdera sig själva och sina göranden högre än andras? Helt enkelt en vana av att tillåta sig själv ta plats – i det här fallet klimatutrymme?

Och ja, visst finns det sammanhang och ändamål och annat som helgar medlen. Det finns till exepel definitivt sammanhang där det är motiverat att flyga. Det finns alltså personer som skulle behöva överstiga sin ranoserande klimatgasutsläppskvot. Men det ska ju rimligen inte vara upp till var och en att bedöma. Det räcker ju uppenbarligen inte – det flygs helt uppenbart på tok för mycket. Det behövs någon form av dispensansökan, där någon oberoende bedömer behovet: är det här viktigt nog att personen ifråga ska få överstiga utsläppskvoten?

Ja, det är önsketänkande. Och? Önsketänkande är viktigt, annars kan man ju aldrig komma vidare. Vi behöver ju faktiskt en samhällsomställning, ett samhälle anpassat efter nya förutsättningar, med delvis helt nya spelregler, istället för bara små marginella förändringar.

Vi är så bortskämda!

Det är lite kallt i huset. Pannan har bråkat (det fastnar pellets i röret och brännaren tänder inte som den ska). Jag bestämmer mig för att tända en brasa i kaminen.

Det strular och trasslar lite, men till slut får det fart. Och jag skänker en tacksamhetens tanke till tidningspapper. Tänk trots allt så smidigt det är att ha tidningspapper när man ska tända en brasa!  Det är väl en lyx man kanske i framtiden får lära sig att klara sig utan?

För tillfället har vi inte heller någon fungerande toalett – vattnet rinner inte till som det ska. Men det går att spola, med en hink, så det är liksom ingen katastrof, bara lite mindre smidigt än vanligt.

Vi är bortskämda där också. Både vattentoalett och toapapper. Små vardagliga saker. Men jag är väldigt tacksam över dem.

Jag handlar också gärna på hemmaplan – problemet är att jag inte får

Före jul körde kommunen en kampanj. Flaggor med text i stil med ”Visa att du bryr dig – handla på hemmaplan”. Och jodå, det gör jag gärna. Det finns många goda skäl att vilja gynna hemortens handlare. Men nu är det ju inte fullt så enkelt.

Jag jobbar i Malmö. Varje morgon lämnar vi barnen på skola och dagis, och sedan tar vi oss in till kommunens huvudort – med bil eller buss – för att sedan ta tåget vidare in till Malmö. Vi får ha barnen i barnomsorg den tid vi arbetar, plus restiden fram och tillbaka.

Jag är alltså inne i Malmö större delen av dagen. Och min hemkommun kan inte lägga sig i hur lång lunch jag tar, det är arbetsgivaren som bestämmer över sånt. Det finns alltså inget som hindrar att jag utöver att stoppa i mig mat smiter ner ett litet varv på stan för att fixa ett ärende. (Det innebär för övrigt i praktiken ändå inte att jag tar längre lunch än en timme.) Likaså är det inget som hindrar att jag går fem minuter tidigare från jobbet än vad som krävs för att jag ska hinna lagom med tåget – och då kan jag också hinna köpa något längs med vägen jag går.

Men när jag kommer hem till hemkommunen, så är det raka vägen till dagis och fritids som gäller. Jag får inte ens stanna och köpa mjölk eller blöjor på vägen (men det har hänt att jag brutit mot det enstaka gånger).

På det sättet biter kommunen sig själv i svansen. Visst, det kostar kommunen pengar med barnomsorgen, och självklart ska barnen inte vara där längre än nödvändigt. Men det kostar rimligen också en hel del, i förlängningen, att pendlande föräldrar till barn i barnomsorgsålder i hög utsträckning handlar i andra kommuner. På det sättet krymper kommunens företagares omsättning och kommunens skatteintäkter…

Och ja, vi kan åka in till huvudorten på helgen. Men det känns miljömässigt dumt att köra in på helgen, ifall det finns möjlighet att lösa nödvändiga inköp utan extra biltransport en annan dag.

Buss? Bussen går nästan inte på helgen. Totalt fyra-fem turer i vardera riktning. Turer som måste beställas minst två timmar i förväg. Då får det banne mig handla om något riktigt kul eller livsavgörande.

Det räcker inte med god vilja och kunskap

Idag diskuteras det köttskatt i sociala medier, efter att Jordbruksverket typ sagt att det skulle åstadkomma det man vill men ändå absolut inte förslår det. (Exakt vad som faktiskt står i rapporten har jg inte hunnit sätta mig in i – jag har bara sett att det diskuterats flitigt i sociala medier idag. Både de som är för och emot verkar i alla fall tycka att Jordbruksverket är på deras sida ;-) För den som hinner läsa: här finns webbnyhet och rapport.)

Ett vanligt argument emot köttskatt i dagens diskussioner – bland annat förde Jordbruksverket fram det på twitter, om jag inte minns helt fel – är att man istället bör satsa på ökad kunskap och därmed få folk att äta mindre kött.

Jag håller förstås i grunden med. Jag skulle också önska att det räckte med att folk vet vad som är bra och dåligt för miljön, och varför, och att de därmed skulle göra kloka och genomtänkta val. Både när det gäller mat, resor och annat. Jag skulle önska att det räckte med folks goda vilja, rättvisetänkande, moral eller vad ni nu vill kalla det.
Men alltså, det är ju ganska uppenbart att det inte funkar! Det har informerats om miljöpåverkan från matproduktion, från resor och transporter, från tillverkning av prylar, och så vidare, under decennier. Ändå går utvecklingen åt fel håll. Folk äter mer och mer kött totalt sett (även om vissa av oss äter mindre), folk reser allt oftare på långa flygsemestrar, och så vidare.

Det behövs andra styrmedel. Lagstiftning och ekonomi är trots allt de enklaste att ta till isåfall.

För ja, även jag, som är medveten, faller dit. Jag, som har Luther på min axel, faller dit på att köpa saker för att de trots allt är billiga och tillgängliga. Även om jag vet att jag borde äta mindre kött, så faller jag till föga för att ”det vore gott”. Även jag som anstränger mig tycker lite för ofta att ”jag får unna mig”. Om det vore dyrare så skulle det vara svårare att falla dit – ekonomi är ett tungt argument. Inte konstigt att de som inte ens tänker i de banorna äter mer kött och köper för mycket prylar!

Och visst, köttskatt är inte okomplicerat. Ska man ha köttskatt behövs en differentierad skatt som gör skillnad beroende på hur köttet producerats. Kanske är inte skatt alls lösningen. Jag vet inte.

Men det jag vet är att det inte funkar tillräckligt bra att förlita sig till den goda viljan hos dem som är intresserade av att bli välinformerade.

För övrigt, om det räckte med den goda viljan så skulle vi inte heller behöva lagar mot att döda folk.

Och ja, självklart ska den som orsakar miljöproblemet också betala. Det är ytterligare ett argument för just köttskatt. Som det är nu så får vi alla lida av den skada köttfrossarna åstadkommer – det är självklart inte rimligt.

Är det inte dags att ta tag i kuvertproblemet?

För övrigt, apropå små men irriterande saker: Är det inte dags att ta tag i kuvertproblemet?

En gång i tiden fick man lära sig att kuvert fick man inte lägga i pappersinsamlingen om man inte först rev bort fönster ur fönsterkuvert. Sedan fick man lära sig att man skulle riva bort även klisterremsan. Och till slut – vilket är det som gäller sedan lång tid tillbaka – fick man inte lägga minsta lilla del av kuvert i pappersinsamlingen.

Det känns bisarrt. Varenda gång jag går iväg och slänger kuvert i de vanliga soporna känns det lika bisarrt. Borde det inte vara dags att hitta någon sorts lösning på det här problemet…?