Sydsvenskan börjar ta betalt för artiklar eller läsning på nätet. Jag ser det som problematiskt.
Alltså, jag förstår dem till fullo. De måste självklart ta betalt för sitt arbete – det funkar självklart inte i längden att de ska erbjuda sin tidning gratis.
Och samtidigt… Alltså, jag som prenumerant (som ju alltså får tillgång till webbtidningen inkluderat i det pris jag ändå betalar) har ju ingen större nytta av nätvarianten för egen räkning, mer än när det gäller akut rapportering vid vissa evenemang. Framför allt använder jag ju webbtidningen för att kunna dela artiklarna med folk jag känner som inte har papperstidningen. Ofta människor i andra delar av landet, som jag har kontakt med via twitter och facebook. Jag vill visa: här har någon skrivit något intressant, fört fram en ny vinkel eller åsikt, redogjort för en ny lösning eller rapporterat om en vetenskaplig upptäckt eller belyst ett miljöproblem. Webbtidningen är en möjlighet att sitta och diskutera över en tidning med människor som befinner sig för långt bort för att vi ska kunna ta en fika tillsammans – vi tar istället vår fika framför varsin bildskärm (och säkert ofta med varsin kaffekopp vid skärmen).
Om folk plötsligt inte längre har tillgång till artiklarna så kommer detta att bli mycket svårare. Det kommer att öka mängden fula inskanningar av tidningssidor. Och det kommer att minska möjligheten till intressanta debatter på nätet.
Och som sagt var, jag förstår Sydsvenskan. Jag ifrågasätter verkligen inte beslutet.
Det enda jag möjligen ifrågasätter är talet om att det skulle vara för min skull. För jag är ju som sagt var mer behjälpt av att kunna dela det jag läser med dem jag bryr mig om och diskutera med dem.
Så jag förstår utvecklingen. Men jag sörjer. Sörjer den tid som varit, den möjlighet som funnits och som jag faktiskt uppskattat väldeliga – inser jag nu.