Min förra mens kom aldrig. Trots att jag tyckt mig känna av ägglossningen ganska tydligt.
Och ja, det där har hänt några gånger nu. Eller i alla fall att mensen hoppat över en gång. Och jag kände mig inte alls gravid, och hade inga direkta skäl att tro att jag var det, så jag tänkte att det är väl bara att vänta och se om den kommer ”nästa gång” istället – och om den inte gjorde det, då vore det skäl att börja fundera.
Men det är ju klart att man går och grunnar och oroar sig lite ändå. Självklart. Vänder och vrider och undrar.
I måndags kom den i alla fall. Vilket stämde väldigt bra med en överhoppad; det innebär sju veckor och en dag sedan förra mensen startade, och mina cykler brukar liga på i snitt ungefär 3, 5 veckor.
Först började den smygande och försiktigt. Men igår övergick den till något mer åt niagarafallet. Eller i alla fall väldigt kraftig.
Det är som att kroppen faktiskt sparat kvar mensen som aldrig blev. Som att det funnits en slemhinna full med blod som liksom bara aldrig lossnade när den skulle utan suttit kvar och väntat och först denna period fick kraft, eller signal, eller vad det nu är, att lyckas lossna.
Inte vet jag om det är fysiologiskt möjligt. Men för mig känns det som den logiska och rimliga förklaringen.
Och ja, jag är fortfarande förkyld och hemma. Kombinationen förkylning och mens känns inte alltför munter.