Monthly Archives: mars 2014

Potatislandsförberedelsegrävning

Planen för idag var att köra upp det som ska bli potatisland. Det lyckades bara sådär :-( Första steget för att komma dit var att gräva, alltså gräva bort en hel massa grässvål och kirskålssvål, och det tar ju sin lilla tid.

Inte minst när man har barnen med.

Vi deklarerade klart och tydligt att idag så var det detta som gällde, detta som skulle göras, och att det behövdes att alla skulle hjälpas åt.

Fem-snart-sexåringen högg glatt i. Hans krafter och ork och insats är inte alls så stora som han själv inbillar sig, men han har ett glatt humör i sammanhanget och pratar hela tiden på om hur bra han jobbar. Och det är ju å andra sidan ingen som förväntar sig att hans insats ska ge så stor effekt på trädgårdslandet – men han är verkligen med, både fysikt och i hjärtat.

Tioåringen däremot: så där sur som bara en tioåring kan vara. Det är SÅ synd om honom att han måste hjälpa till. Allt man föreslår honom att göra är SÅ tråkigt och jobbigt, och han beklagar sig så väldeliga, och det enda som kan vara värre än det mn först föreslagit är det man sedan föreslår som alternativ.

Det stjäl så oerhört mycket energi. Och tid. Men skulle man släppa efter och säga att okej, du slipper – för att man helt enkelt inte orkar gnället – så landar det i att han vill få spela datorspel istället. Eller TV-spel. Eller nåt annat sånt. Eller bara sitta slumpmässigt vid datorn i vilket fall.

Idag landade det istället flera gånger i att både jag och hans pappa bröt ihop i skratt. Ja, det är fel, men vad ska man göra? Det blir ju så oerhört fånigt till slut. Det är skratta eller gråta eller bli arg – nånstans ska ju frustrationen ta vägen. Och då blir han stött och argumenterar ännu mer om hur synd det faktiskt är om honom.

Jag funderade då och då på om han faktiskt skulle agera likadant om det faktiskt handlade om att vi MÅSTE odla vår mat, istället för att bara se det som ett trevligt tillskott.

(Det ska tilläggas i sammanhanget att tioåringen vill att vi ska odla. Han har massor med idéer om saker han tycker vi ska odla och greja med i trädgården. Massor med projekt. Han är bara inte så på för att göra jobbet.)

Nå. Vi grävde och grävde och grävde. Men vi hann inte klart. Så det blev aldrig kört jordfräs, och det känns lite surt.

För på eftermiddagen (efter lunch på bland annat hemgjord pasta och pesto gjord på färsk mangold från trädgården) så fixade vi lite med cyklarna, och sedan cyklade hela familjen till affären och handlade.

Det innebär att vi i alla fall har fått motion idag, både av grävande och cyklande.

Mera väntan – och trötthet

Igår pallade jag inte vänta längre på att på veta när jag skulle till läkare eller om de alls fått remissen, så jag letade reda på numret till den klinik jag antog det borde vara som fått remissen, och ringde dit.

Där fick jag, till skillnad från Vårdcentralen, prata med någon direkt (inga telefonköer). Jodå, min remiss hade kommit i måndags, och jodå, en kallelse var skickad till mig (den har kommit idag). Så jag har tid torsdagen den 27 mars.

Idag är jag enormt trött i ögat. Och för den delen i hela vänster sida av huvudet. Och nu på eftermiddag-kväll har jag även huvudvärk. Diffus till största delen, men med en tydlig och intensiv punkt i tinningen.

Så där som jag hade en hel del hösten 2006, efter nackskadan. När jag stundtals trodde att det måste vara en hjärnblödning eller nåt. Fast så illa är det inte nu.

Och jag vacklar. Vacklar mellan att tro att det nog är en hjärntumör, och att tro att det är någon allvarlig ögonsjukdom, och att tro att det bara är ett skumt slutkördhets- och ångestsymptom.

Vacklar mellan tvivel och hopp.

Shoppinggalning

Den här veckan har hittills varit full av impulsköp och spontanshopping.

I måndags skulle jag handla lök på Coop. Men väl där föll jag för frestelsen att köpa en 3-liters bag-in-box med ekologisk äppeljuice, ett knippe ekologisk sparris från Spanien och ett paket ekochampinjoner till nedsatt pris.

Igår köpte jag tre böcker på bokreans utförsäljning: en ungdomsbok till tioåringen, en bok om rymden till femåringen och en fransk ordbok för barn till dem båda.

Och idag har jag köpt ett apelsinträd. Det var det dyraste. Och samtidigt mest genomtänkta: jag har grunnat sedan i söndags när vi upptäckte att plantskolan äntligen fått hem vettiga citrusar på vilken sort vi skulle välja.

Omställning kräver människor som mår bra

Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.

Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka ”rädda världen” och ställa om.

Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.

Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.

Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.

Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.

Väntan

Jag väntar.

Väntar på att kliniken (antar ögonkliniken?) dit min remiss ska ha skickats ska höra av sig. Inom en vecka, hette det i torsdags. Och de skulle höra av sig hem till mig.

Fast hemma är jag ju inte så mycket. Jag är ju på jobbet på dagarna.

Så jag kollar telefonsvararen på kvällarna. Inga meddelanden.

Jag har ändrat telefonsvararmeddelandet så att mitt mobilnummer finns som vidarehänvisning.

Det har inte kommit nåt med posten heller.

Och det r svårt att slappna av och bara vänta. Dels för att jag ju oroar mig för ögat i sig. Dels för att jag oroar mig för att de ska 1. meddela med så kort varsel att jag faktiskt inte hinner höra/läsa innan jag ska vara där, eller 2. att de ska kalla mig vid ett tillfälle när jag faktiskt inte kan. (Jag ska på tjänsteresa ett par dagar nästa vecka. Och veckan efter det också.)

Hur läget är? Tja, jag tror att det långsamt förvärras. Eller så blir det bara annorlunda. Fast å andra sidan å glömmer jag nästan bort det om jag kan vara ute och greja i trädgården och inte behöver fokusera på saker på nära håll. Så jag vet inte. Men jag oroar mig.

Idag har jag jobbat på att förbereda det som ska bli årets potatisland

Det innebär att jag jobbat på att tömma och få undan de odlingslådor som står på den delen. Det vill säga rensat ogräs och lassat jord och kört iväg till andra ställen i trädgårdslandet. (För att göra det fick jag först tömma skottkärran på aska, som fick hamna hos hallonen.)

Och så behövde resterande jordärtsskockor skördas (eftersom de stod i kanten av det område som ska bli potatisland). Så jag grävde upp dem och lassade i skottkärran som blev om inte full så i alla fall en god bit på väg. Efter en del funderande kring hur vi skulle hantera alla dessa skockor så ställde jag mig grovsköljde dem i omgångar (det är mycket svårare att få rent dem om jorden hinner torka fast). Sedan funderade vi lite till, och kollade runt på vad som verkade vettig förvaring, och sedan la vi dem i en stor plastlåda, bar ner den i matkällaren och öste på köpejord från en säck (den jorden går ju att använda sedan ändå).

De tvättade skockorna (efter att vi hade tagit lite av dem till lunch) vägde 13,6 kg.

Nästa steg i att fixa potatisland är att ge sig på grässvålen. Och när vi kört upp den kvadranten kommer trädgårdslandet att vara ”helt”.

Jordärtskockor

Blåst, vår, omskolning och sådd

Det sades att vintern skulle komma tillbaka. Att det skulle bli kallt igen, och kansek till och med snö. Fast det enda som har hänt är att det blivit några grader svalare, och att det började blåsa en massa. Och visst, blåst har ju varit en ganska markant bit av den så kallade vintern den här gången. Men ändå. inte är vintern tillbaka för det. Och ja, under den kommande veckan ska det komma en del regn och vara kallt ett par nätter, men som sagt var, det betyder inte vinter eller ens ”bakslag”, bara vanliga vädervariationer.

Det har varit soligt och fint idag, fast som sagt var rejält blåsigt. Så vi väntade med det här att försöka börja få ordning på trädgårdslandet. Fast jag var ute en runda i trädgården, utan jacka, och trots den kraftiga blåsten var det riktigt skönt.

Vi har istället ägnat oss åt inomhusförberedelser av trädgårdssäsongen. Planterat om den första omgången tomater, chili och paprika samt tiåringens första gurkor för i år. Sått en hel pluggbox med tomater (Naranja, Vinbärstomat, Chilega, Ildi, Stupice, Taxi, Alaskan Fancy och Sibirjak) och en till med chili och paprika (Lipstick, Apple, Sweet Nardello, King of the north, Espelette, Beaver Dam och Sarit Gat). Och squash i roottrainerns (Cocozelle och Gold Rush). Och en ensam Sherpa-gurka i en kruka.

Och jag har grovstädat på glasverandan och flyttat ut potatisgroddningen dit. Mest för det här med att lyckas få utrymmet härinne att räcka till allt…

Morgonen hos någon med ångest

Att ha ångest är att börja varje dag med att känna efter. Att vakna varje morgon, och det första man tänker på är att *det* finns där, och sedan känns efter: hur känns *det där jag oroar mig för* idag. Och sedan börjar den inre kampen med att försöka ta sig över puckeln, kämpa sig uppför bergssluttningen, lyckas skaka av sig tillräckligt mycket, både av det man tänker och känner och fysiskt upplever, och lyckas bestämma sig för att ignorera – men inte bara ignorera utan på något vis sätt sig över. Även om det man oroar sig för är förknippat med dödsrisk.

Varför tror vi att folk ska minnas viktiga saker som de bara fått muntligt?

Hos tandläkaren: ”Kom nu ihåg att…”

Hos massören: ”Du skulle behöva göra de här övningarna på morgonen…”

Hos läkaren: ”Du borde gå och ta prover en gång om året, då ska du göra så här… och så behöver du tänka på…”

Och så vidare.

Visst får du också en massa sådana instruktioner och information då och då? Viktiga saker, som du faktiskt behöver komma ihåg, för att de på något vis är viktiga för din hälsa.

Du får dem muntligt. Ibland nästan i förbigående när du redan tagit på dig ytterkläder och är på väg ut. Och just då har du i alla fall nästan förstått och tror du ska komma ihåg.

Men sedan går man därifrån. Rusar vidare till jobbet, eller för att hämta barnen, och så rusar vardagen på som vanligt fast kanske lite stressigare än en vanlig dag för att du hade klmt in det där besöket hos läkare eller vad det nu var. Och nästa gång du har tid att tänka på vad hen egentligen sa som var så viktigt så har det redan gått ett par dagar. Dels är motivationen redan lägre än när du var där, och dels minns du egentligen inte längre helt säkert vad hen faktiskt sa.

Jag skulle önska att de tog sig tid att skriva ner de där sakerna istället.

Undras när HM tänker höra av sig…?

Den 16 januari köpte jag en sport-bh. Och så frågade jag om innehållet av kemikalier på kandidatlistan, enligt informationsplikten i REACH. Det tillfället har jag beskrivit här.

Sedan ringde butikschefen och pratade in på min telefonsvarare. Och jag hörde av mig till henne, och hon fick mejladress och snigelpostadress som informationen skulle kunna skickas till. Hon skulle vidarebefordra mina kontaktuppgifter till någon på centrala H&M som kunde svara på det här. Det här var en dryg vecka efter att jag köpte behån.

Det är nu åtta veckor (56 dagar) sedan jag köpte behån. Informationsplikten ger säljaren 45 dagar på sig att svara.

Jag undrar när H&M tänker höra av sig? Eller jag kanske ska påminna dem?