Vi höll ju slutet på resan lite öppen: nattåg tillbaka till Berlin, och sedan möjligheten att välja mellan att stanna där och att åka direkt hem.
Fast för några dagar sedan konstaterade vi att det var läge att faktiskt åka direkt vidare hemåt. Trötthet och hemlängtan i olika varianter för olika delar av familjen.
Redan innan dess hade jag spanat lite på möjliga tågtider och konstaterat att det absolut vettigaste tåget att ta mellan Berlin och Köpenhamn var ett direkttåg (inga byten alltså) som verkade gå dagligen vid 11.25. Så i lördags eftermiddag fick jag för mig att kolla om det skulle gå att boka platsbiljetter, och vad det i så fall skulle kosta – det kunde ju trots allt vara smidigt om det inte var onödigt dyrt.
Det visade sig vara inte dyrt alls. Men däremot omöjligt.
Platsbiljetter för hela familjen tillsammans verkade gå på 9 euro. Men tåget ifråga var fullbokat, och hade till och med en liten varningstriangel för typ skitfullt. Dessutom talade bokningssystemet om för oss att det inte gick att boka reservationer över en landsgräns över nätet. Vi provade även andra varianter, med bokning bara till Puttgarden, och med någon av de varianter som innebar något byte, men vi fick det ändå inte att funka, och konstaterade sedan att nej, det var nog bättre att vänta tills vi faktiskt kom till Berlin, och där besöka den riktiga bokningen och få hjälp av en människa.
Det hade vi inte mycket för. Damen bakom disken talade mest om att det var fullbokat, ville knappt göra alternativa sökningar, och förklarade inte alls vad problemet var mer än att hon minsann tyckte vi borde bokat tidigare, minst ett dygn i förväg.
Nå, efter lite överläggningar i familjen beslöt vi att ändå satsa på det överfulla direkttåget. I väntan på avgång åt vi frukost i form av lunchbaguetter samt provianterade lite dricka och bullar.
Sedan vidtog lite perrongväntning av det lite nervösare slaget, eftersom tåget som skulle gå tio minuter före på samma spår var sent och några andra tåg runtomkring också. Det var mycket folk på perrongen, och de flesta verkade skulla åka med samma tåg som vi…
När jag stod där på perrongen kände jag mig påtagligt svajig och lätt yr, men antog att det bara berodde på en massa jonglerande av bagage och åkande upp och ner i rulltrappor och allmänt hanterande av situationen.
När tåget slutligen kom försökte vi hålla oss framme, men det var lite av tjurrusning, där människor med stora ryggsängar trängde sig före och helt ignorerade att de dunkade kortare personer (som vår sexåring) i huvudet. Jävla människor!
Vi fick fatt i två platser som var tomma fram till Hamburg och två platser (i nästa vagn) som var obokade men med risk att någon ändå skulle kunna ha bokat dem, och fick helt enkelt resa uppdelat.
När läget lugnat sig en aning på det överfulla tåget – med folk sittandes på golvet här och var etc – så gick jag på toa, vilket jag hade behövt en stund. Och konstaterade den troliga orsaken till yrseln tidigare: mens!
Mens? Men min senaste mensomgång började ju samma dag som vi reste hemifrån, det vill säga för 16 dygn sedan!? Nå, det här är i alla fall inte frågan om en liten försiktig mellanblödning eller ägglossningsblödning utan fullskalig mensblödning. Som tur var hade jag faktiskt några bindor lättillgängligt i ryggsäcken – en jävla tur det, när man sitter på ett tåg som man ska åka med i sju timmar.
Nå, jag slapp i alla fall mens under hela tiden vi var i Bretagne och jag ville kunna bada. (Fast jag skulle gärna bada hemma också.) Och jag har i alla fall köpt med lite god choklad att ha på resan – den passar bra nu.
Pingback: Sanne skriver » Jävla skitkropp