Nej, jag har inte pratat särskilt mycket franska de här veckorna. Ja, jag vet, man ska passa på att öva. Men i den verkliga världen är det ofta viktigare att faktiskt bli hyfsat rätt förstådd. Och då tar man bara franskan om man känner sig verkligen säker. Och annars frågar man om den man ska handla av eller fråga om något kan engelska. Och sedan kvittar det nästan vad personen i fråga svarar, för det blir oftast att man gemensamt tragglar sig fram, med en blandning av ord och fraser från båda språken. (Ja, utom om hen svarar att hen verkligen inte begriper ett jota.) Det viktiga är ju faktiskt att man förstår varandra och reder ut situationen! Och ibland när den man handlar av inte kan någon engelska så hoppar någon annan kund in och översätter.
På det hela taget löser det sig oftast väldigt bra.
Hemma hos faster blir det förstås huvudsakligen svenska. Men när dessutom hennes dotter, min kusin, kommer på besök, så blir det ett mixat sammelsurium. För hon har franska som ”modersmål” (trots att hennes mamma är svenska), undervisar i engelska men har även pluggat lite svenska på universitetet. Det innebär att det gemensamma språket oss vuxna emellan är engelska (och tioåringen förstår också ganska mycket), men vi pratar svenska med faster och barnen, och min faster och kusin pratar franska med varandra. Och så glider vi alla emellan och byter fram och tillbaka och fyller i ord som fattas på det ena eller andra språket med något på något annat språk.
Och resterna av det jag tutats i i skolan säger att jag borde prata franska och min kusin borde prata svenska – men ingen av oss känner sig säker nog av det, utan i själva verket lär vi oss mer av att jag lyssnar när de pratar franska och hon av att lyssna när vi pratar svenska.
Och hemma hos min andra kusin fungerar det på något motsvarande sätt – bortsett från att han aldrig läst svenska och att både han och hans fru är väldigt osäkra och ovana när det kommer till engelskan.