Vi bor på landet. Vid en grusväg, med åkrar runt om oss på alla håll och ett par hundra meter till närmsta granne.
Jag trivs med det.
Ibland, när samtidens orosmoment sköljer över mig från nyhetsflödet, känner jag en tröst och en trygghet i att bo där. Om en galopperande smittsam dödlig epidemi drar in i landet, så kan vi bestämma oss för att stanna där vi är. Hålla oss hemma. Isolera oss.
I alla fall i teorin. Frågan är ju om samvetet, den där Luther med arbetslinjen, tillåter en att göra sånt – eller om hen brottar ner en med argument om att ”så farligt är det väl inte” och ”men så kan man ju inte göra!”
Eller om ”kriget kommer”. Med vår avsides placering känns det liksom på något vis mindre sannolikt att det ska bombas och stridas här.
Och om mattransporter inte fungerar, så hör vi till de som klarar sig längre, för dels har vi vanan här på landet och har visst ”nödlager” ;-) och dels odlar vi en del själva.
Det är en tröst och en trygghet att tänka på när tankarna yr om en framtid med ändrat klimat, sämre miljö, nya konflikter och sjukdomar och annat.
Men så kommer skogsbranden. Den där stora skogsbranden som nu rasar i Västmanland.
Vi har ingen skog här. Men vi har åkrar. Sädesfält kan brinna. Och skulle åkrarna runt oss börja brinna, åkrarna som omgärdar vår tomt på tre sidor och som ligger på andra sidan en grusväg på fjärde sidan”¦
Det som brukar kännas som en trygghet känns plötsligt som en nackdel.