Ibland pratar man om att folk inte kommer att fatta förrän det är för sent. Förrän klimatet är så förändrat att vi ändå inte kan påverka utvecklingen. Men då kommer de att drabbas av insikten.
Ibland sägs det lite mildare: folk kommer att fatta när det drabbar dem själva: när de extrema väderhändelserna kommer hit, till oss, i Sverige.
Men där är vi ju nu. Det här senaste året har bjudit på extrema väderhändelser, en efter en. I olika delar av Sverige, och av olika slag. Men väldigt nära oss. Så där så att det kommer överst i våra nyhetssändningar – inte som något fjärran i länder vi knappt vet var de ligger, med människor vi kan glömma och låtsas att vi inte bryr oss om, eftersom vi inte känner dem personligen, utan som något som händer HÄR och NU.
Obegripligt. Inte riktigt möjligt att ta in. För sånt där händer ju inte i Sverige. Trygga Sverige är förskonat från sådana där otrevligheter. Här är naturen snäll av hävd.
Så nu, när vi är där, så är det som att det ändå rinner av. Precis som det alltid gjort innan, för de allra flesta. Det går inte in. Det går alltid att skaka av sig och ignorera om man vill.
Och vi vänjer oss sakta, lite i taget, vid det extrema. Som de kokta grodorna. (Ja, det funkar väl inte så med grodorna egentligen, men det får duga ändå just nu ;-))
För det går ju alltid att bortförklara. Det kommer alltid att gå att säga att ”vi kan inte säga att just den här specifika händelsen beror på klimatförändringarna”. Ingen enda specifik händelse kommer någonsin att gå att härleda till klimatförändringarna. Det är inte så forskning funkar.
Så det kommer inte att hjälpa att vi ser det omkring oss, att skogsbranden rasar vid stugknuten samtidigt som vattnet står dig till fotknölarna i vardagsrummet.
Det är nödvändigt att bestämma sig för att göra något nu ändå. Bestämma sig för att acceptera att det här är ett stort och akut problem som måste hanteras, på alla fronter.
Till och med om de närmsta åren skulle råka erbjuda ovanligt stillsamt och normalt väder.
#klimatrösta
