I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.
Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.
Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.
Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.
Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.
Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.
Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.
Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.
Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.
Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.
Vi behöver vilan.
Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…