Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.
För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.
Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.
Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.
Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.